Ali Zeidan. Foto: Förenta Nationerna
Libyens premiärminister Ali Zeidan kidnappades i morse, men frigavs efter bara ett par timmar. Händelsen är att betrakta som utagerad och som en intern angelägenhet, men säger ändå en del om det politiska tillståndet i Libyen. Det skriver Magnus Norell.
Det kortvariga dramat i Tripoli under dagen belyser det politiska kaos som Libyen befinner sig i, och som regeringen inte kunnat rå på. Premiärminister Ali Zeidans gripande tidigt i morse och hans kvarhållande under flera timmar skall först och främst ses som en intern libysk angelägenhet.
Milisgruppen (med det krångliga namnet, Libyan Revolutionaries Operations Room, LROR) som låg bakom gripandet är en av flera milis- och före detta rebellergrupper som numera agerar mer eller mindre (mest mer) som självständiga aktörer under regeringen. De har olika uppgifter beroende på vilket ministerium de agerar för (LROR lyder formellt under inrikesdepartementet), men det är mest ett sätt för regeringen att överhuvudtaget kunna förhindra ett ännu större kaos genom att ge beväpnade grupper någon form av officiell roll.
Bristen på ordentliga polisstyrkor gör också att olika milis- och före detta rebellgrupper har fått en roll som säkerhetsstyrkor. Obekräftade uppgifter gör också gällande att ytterligare en fd rebellgrupp – Brigade for the fight against crime – skulle varit inblandad.
LROR själva sade sig agera på order av riksåklagaren i Libyen, men det dementerades snabbt av libyska justitiedepartementet. Det är också i skrivande stund oklart vad som låg bakom frisläppandet. Det troligaste scenariot är att Zeidans fiender inom regeringen, med stöd från grupper i oppositionen, tog ett tillfälle att markera mot Zeidan.
Den amerikanska operationen i helgen, där den sedan länge efterspanade Anas al-Liby greps, har understrukit en intern brist på kontroll som regeringen Zeidan inte lyckats komma till rätt med. Ilskan mot al-Libyoperationen har visat sig på olika håll, men det är nog snarare så att denna operation blev ett bra tillfälle för Zeidans många fiender, inom och utom regeringen, att slå tillbaka mot en premiärminister som faktiskt på allvar försökt att komma till rätta med de stora interna problem som finns. Hans ansträngningar mot korruption i allmänhet och vapensmuggling i synnerhet har rönt vissa (visserligen begränsade) framgångar, och hans politik har utan tvekan stött på motstånd hos de grupper som skott sig på denna handel.
Zeidan har kort sagt har skaffat sig många fiender både inom mer renodlat kriminella nätverk och inom de alltmer politiskt aggressiva islamistiska grupper som såg al-Liby som en allierad och som en individ värd att skydda. Oavsett om Zeidan var informerad om den amerikanska operationen eller inte, hamnade han i en situation där han, i dessa gruppers ögon, är den som bär ansvaret.
Hans första kommentar efter lördagens operation (från Rabat i Marocko), sågs som alltför ”lam” och istället för att enbart fördöma operationen (som han förmodligen faktiskt var informerad om) tryckte Zeidan på vikten av att gå vidare och att fortsätta de goda förbindelserna med USA.
Det relativt snabba skeendet tyder på att detta var en markering till premiärministern att det finns gränser för hans politiska manöverutrymme. Händelsen är en påminnelse om hur lång och svår vägen är för Libyen att komma till rätta med sina interna problem.
