Michael och Dawod Ibrahim, far och son. Namnen är fingerade av säkerhetsskäl. Foto: Sofie Hedman.
SYRIEN Kidnappningen av två svenska journalister i Syrien är en del av en massiv våg av bortföranden som drabbat den syriska civilbefolkningen. Sofie Hedman har träffat familjen Ibrahim från Ras al-Ain i norra Syrien, som fördes bort av rebeller då de var på väg att lämna landet i september i år.
– Vi visste sedan tidigare att vägspärren i al-Zerbe hade dåligt rykte. Många har förts bort där, så vi var nervösa när vi nådde den vid 10-tiden på morgonen.
Soldaterna vid vägspärren utanför Aleppo bar uniform med Fria syriska arméns emblem på armen. De stoppade minibussen som familjen Ibrahim färdades i och bad att få se deras id-kort.
– ”Är ni kurder?”, frågade de. Jag svarade att vi är kristna, säger Michael Ibrahim.
Vid vägspärren i al-Zerbe fördes han och hans familj bort av rebeller.
Det är nu en vecka sedan de två svenska journalisterna Magnus Falkehed och Niclas Hammarström kidnappades nära gränsen till Libanon. De är inte ensamma om sitt öde. Kriget i Syrien är inne på sitt tredje år och kidnappningar av civila har blivit en del av vardagen i de rebellkontrollerade delarna av landet. Människorättsorganisationer har slagit larm om att antalet kidnappningar i Syrien har eskalerat under hösten.
Det är lördag kväll och familjen Ibrahim som består av Michael, hans fru Rose, dottern Dina och sonen Dawod sitter kring köksbordet i en lägenhet i den jordanska staden Madaba, där de hyr en liten lägenhet.
Sextonårige Dawod Ibrahim håller upp sin dator och visar en kompis statusuppdatering på Facebook.
– Titta, han skriver att hans far och farbror som varit kidnappade nu är fria.
– Alhamdulilla, svarar familjen kring bordet. Pris ske Gud.
Men en trötthet kan anas i deras reaktion.
Det är två månader sedan de anlände hit, och de hoppas att de snart ska kunna ta sig vidare till Europa. I väntan på besked om visum fördriver föräldrarna tiden med att se på nyheter från kriget eller genom att hålla kontakten med vänner och familj som är kvar i landet.
Den första gången familjen Ibrahim hörde talas om en kidnappning gällde det tre unga regeringssoldater som förts bort vid en vägspärr upprättad av Fria syriska armén, FSA i regionen Idlib i nordvästra Syrien.
– Det är omkring ett och ett halvt år sedan, säger Rose Ibrahim.
Hon minns det väl, eftersom en av de unga männen var bekant till familjen, och de själva hjälpte till att samla in till lösensumman som bidrog till att mannen släpptes.
Sedan dess har nyheter om kidnappningar kommit att bli en del av familjens vardag.
Familjen Ibrahim kommer ursprungligen från den lilla staden Ras al-Ain i nordöstra Syrien. Familjen är välbärgad och äger även en gård på landet och en lägenhet i Aleppo, dit de flydde när Fria syriska armén med stöd från bland annat den islamistiska rebellgruppen Jubhat al-Nusra intog Ras al-Ain i november 2012.
De säger att de började höra talas om kidnappningar i området al-Jazeera i norra Syrien där Ras al-Ain ligger i början av förra sommaren.
I munnen på varandra berättar familjen om tre kidnappningar. En rik bonde, med ägor nära deras egen gård, fördes bort 2012. Efter det fördes en berömd hjärtspecialist bort utanför sitt hus i grannstaden Hassake. En apotekare från samma stad kidnappades utanför sitt apotek.
I samtliga fall nämner familjen de bortfördas namn. De säger att de känner de tre familjerna väl. En av männen är muslim och två kristna. De släpptes efter att deras familjer betalat lösen.
– Vi tror att förövarna i de här fallen är kriminella gäng som utnyttjar den laglösa situationen och pressar människor, som de vet har tillgångar, på pengar. I de flesta fallen släpper de sitt offer mot betalning, säger Rose.
Hon häller upp te i glas och skopar i socker.
Det är tre månader sedan familjen Ibrahim själv fördes bort av rebeller. Familjen berättar, men orden verkar svårare att forma när det inte längre handlar om andra.
Michael Ibrahim, som är i 60-årsåldern, berättar forcerat, men med en röst full av färg. Minnena från onsdagen den 11 september sitter utanpå kroppen och får händerna att skaka.
Emellanåt fyller Rose, Dawod och 20-åriga Dina i med detaljer.
Klockan var sju på morgonen när familjen packade in kläder och fotoalbum i en minibuss i Aleppo med mål att fly landet och kriget. Chauffören skulle ta dem till busstationen i al-Zerbe strax utanför staden.
Från al-Zerbe skulle de ta en buss till Homs, och därifrån vidare via Lattakia till Damaskus, där de skulle ta flyget till Jordanien.
Resan var planerad så att den huvudsakligen skulle gå genom områden kontrollerade av regeringen. Men al-Zerbe kontrollerades av en brigad med band till Fria syriska armén.
Michael berättar om hur familjen stoppades och fick visa sina id-kort.
Dawod fyller i:
– Jag satt på sätet bakom föraren och lutade ena armen utanför fönstret. En soldat gick runt bussen. När han kom till min sida slog han till mig på armen med baksidan av sin AK 47:a, samtidigt som han sa någonting som jag uppfattade som hotfullt. Jag förstod att det skulle bli problem.
Familjen berättar att en soldat med kalasjnikov trängde sig in i det breda framsätet bredvid Michael och chauffören. Han beordrade dem att köra efter soldaternas bil, där vägspärrens befälhavare satt.
Dawod beskriver befälhavaren som en storvuxen man med mustasch. De rebeller som de mött i vägspärrar har alla varit syrier, säger familjen.
De uppskattar att de tvingades köra omkring en mil ut på landet från vägspärren.
– Soldaten i framsätet sa att vi skulle till ”emiren”, vilket är vad de kallar en högt uppsatt ledare inom FSA. Vi misstänkte att vi var på väg till Khaled Hayani, rebelledaren som vägspärren uppkallats efter. Vi stannade utanför en stor villa, och en av soldaterna gick in i huset, säger Michael.
– Huset såg nästan ut som ett slott. Utanför stod det två soldater som rökte. Efter tio minuter kom soldaten från vägspärren ut och sa att emiren vaknat och ville träffa mig och pappa. Vi var skräckslagna, fortsätter Dawod.
Michael Ibrahim tänder cigarett efter cigarett medan han berättar: De förde in honom och hans sextonårige son i husets entré. En bit därifrån satt Rose, Dina och chauffören kvar i minibussen.
Michael och Dawod fick intrycket att huset övergetts av sina rika ägare. Inuti var det under konstruktion, och i ett rum skymtade de en torrlagd swimmingpool.
– Emiren låg och sov på en madrass i ett rum. Han såg motbjudande ut, och när vi kom in dit gröpte han ur ögonen, som om han precis vaknat. Han var mager, utan skägg, och hade en blå och vit joggingdress. Han var under 40 år, säger Michael, och fortsätter:
– Han frågade: Varifrån kommer ni? Jag förklarade att vi kommer från Ras al-Ain, men flytt till Aleppo eftersom vår hemstad inte var säker längre. Nu var vi på väg till Homs. Emiren sa: ”Jaså. Ni ska ut på en liten semester”. Efter det blev det tyst, länge, och han stirrade på våra id-kort.
Efter en stund beordrade emiren Michael Ibrahim att lämna kvar sin son, och själv fly med Rose, Dina och chauffören.
– Då började jag vädja. Jag sa, ”Fria syriska armén finns i Ras al-Ain, snälla ring till ert folk där och hör med dem. Jag har ett gott rykte i mitt samhälle och har aldrig motarbetat FSA. Låt mig gå med min son”.
Medan Michael bad emiren om att få åka vidare med hela sin familj säger han att han upplevde hur befälhavaren från vägspärren mjuknade.
– Han blinkade åt mig och sa: ”Var har jag sett er någonstans? Jag tycker att era ansikten känns bekanta”, och efter det fördes vi ut på gården igen.
Medan Michael och Dawod väntade gick rebellerna igenom deras telefoner. Efter en halvtimme kom befälhavaren ut och gav dem deras id-kort.
– Han sa, ”Emiren säger att ni kan gå. Men ni måste gå in och tacka honom.” Vi gick in. Emiren låg fortfarande på madrassen, och han tittade inte ens på oss när jag sa ”Vi tackar dig, och må Gud ge dig styrka”, säger Michael.
Utanför huset väntade befälhavaren. Han beordrade familjen att köra tillbaks till vägspärren och ge soldaterna där ”lunchpengar”. Familjen betalade 5000 syriska pund, ungefär 230 svenska kronor, till soldaterna, och de fick efter det köra vidare till busstationen i al-Zerbe.
– Jag tror att befälhavaren får betalt av emiren för att lämna unga män hos honom. Antingen hade de tänkt sig en lösensumma, eller så ville de ha Dawod i sin brigad, men befälhavaren ångrade sig av någon anledning, säger Michael Ibrahim.
Två veckor senare nådde familjen Jordanien.
20-åriga Dina berättar att även deras 22-årige kusin och hans vän fördes bort i mitten på maj när de skulle passera en vägspärr i en buss på väg från Ras al-Ain till Aleppo.
De två unga männen hölls kvar vid vägspärren medan resten av passagerarna i bussen fick åka vidare. Två dagar senare släpptes kusinen mot en lösensumma. Men i vännens mobil hade rebellerna hittat nummer som de uppfattade som bevis för att han stod på regeringens sida, och han är försvunnen sedan dess. Död, gissar Dina.
Dina och Dawod går och sätter sig framför tv:n där de visar bilder från det Aleppo som de lämnade för nästan tre månader sedan.
Peter N. Bouckaert som är katastrofansvarig vid människorättsorganisationen Human Rights Watch säger till den oberoende bloggen Syria Deeply att det finns flera motivbilder bakom den våg av kidnappningar som drabbat Syrien.
Han beskriver hur utländska journalister och välbärgade syrier kidnappas av kriminella grupper som vill komma åt lösensummorna. Rebellgrupper kidnappar också mot lösensummor, för att kunna finansiera sitt stridande, och de olika sidorna i konflikten utfärdar kidnappningar med syfte att utväxla fångar.
Rose och Michael Ibrahim instämmer i beskrivningen, men fyller i att de även hört att kurder kidnappas och dödas i vägspärrar i al-Jazeeraområdet som bestraffning, eftersom kurdiska rebeller stridit mot oppositionsgrupper där.
De menar också att rebellgrupper förutom att kidnappa mot lösensummor även håller kvar unga män som de vill utnyttja som stridande.
Lösensummorna har i de kidnappningsfall som familjen Ibrahim känner till varierat mellan 600 000 och sju miljoner syriska pund, vilket motsvarar mellan 30 000 och 330 000 svenska kronor.
Familjen ber om total anonymitet för att våga berätta sin historia. Namnen på familjemedlemmarna är därför utbytta. De vågar inte heller ställa upp på någon bild som skulle kunna röja deras identitet.
Fakta: Kidnappningar i Syrien
Den 23 november fördes de två svenska journalisterna Niclas Hammarström och Magnus Falkehed bort i Syrien nära gränsen till Libanon. Enligt organisationen Committe to Protect Journalists, CPJ, saknas för närvarande omkring 30 lokala och internationella journalister i Syrien. Fem syriska kyrkliga ledare har kidnappats under 2013. I oktober kidnappades sju medarbetare från Röda korset nära Idlib. Fyra av dem släpptes redan dagen efter.
Det är oklart hur många civila syrier som kidnappats sedan krigets utbrott 2011.
