Utanför Oyu Tolgoi-gruvan i Mongoliet. Foto: CEE Bankwatch Network
MONGOLIET I sommar planeras produktionen för en av världens största koppargruvor komma igång. Men redan nu är landets ekonomiska tillväxt bland de starkaste i världen. Samtidigt är fattigdomen stor, vilket speglas i landets illegala gruvindustri. Om det skriver Adam Sjöborg.
Mongoliet är ett anmärkningsvärt land, sett både till dess geografi och historia. Landytan är tre gånger så stor som Sveriges, men populationen är endast en tredjedel. Landet saknar helt kontakt med något hav och omges av Kina i söder och Ryssland i norr. För tjugofyra år sedan var det Sovjetunionens äldsta satellitstat, men efter Berlinmurens fall slog landet helt om politiskt och är idag en demokrati med fri marknad.
Landets stora grannar har, efter att Djingis Khans imperium föll, vid upprepade tillfällen använt landet som en bricka i ett globalt politiskt spel, eller tagit över landet helt. Detta väcker viss oro bland mongolerna än idag, vilket märks i den rådande debatten rörande landets gruvindustri. Främst diskuteras Kinas inblandning och många högerorienterade grupper menar att kineserna redan har blivit alltför inflytelserika då en stor del av mineralexporten kommer att gå söderut för att tillgodose Kinas behov av koppar.
Trots ekonomiska framgångar lever fortfarande var tredje mongol på mindre än en dollar om dagen. Arbetslösheten är hög, inflationen är ett problem och övergången från ett socialistiskt samhälle med planekonomi till en demokrati med fri marknad har visat sig något problematisk.
På grund av den skenande arbetslösheten flyttade en stor andel av befolkningen till huvudstaden Ulaanbaatar, som nu håller hälften av landets befolkning. Andra återvände till livet som herdar, vilket är en mongolisk tradition lika gammal som nationen själv. Kombinationen av stränga vintrar och bristande erfarenhet ledde dock till att boskapen för många nya herdar dog. Dessa fick då också vända sig till Ulaanbaatar för att söka jobb.
Jag träffar en ung man i Ulaanbaatar som arbetar som illegal gruvarbetare och därför inte vill uppge sitt namn. Han bor inte här utan är endast på besök för att under helgen volontärarbeta för gruvarbetarnas mänskliga rättigheter tillsammans med nätverket Monfemnet. Men begreppet ”mänskliga rättigheter” är nytt för honom.
– Tidigare hade jag och de gruvarbetare jag arbetar med tagit vår sociala situation för given, säger han och menar att genom Monfemnet har han funnit de verktyg han behöver för att förbättra sin och de övriga illegala gruvarbetarnas situation.
– Det finns en utbredd känsla av att vara förbisedd bland gruvarbetarna. Att vi inte bara helt saknar politiskt inflytande utan även mänskligt värde.
Att arbeta som illegal gruvarbetare beskriver han inte som ett val utan som en sista desperat utväg.
– Varje dag fruktar jag för mitt liv när jag går ned i gruvan på grund av rasrisken. Men vi saknar även helt all form av säkerhetsutrustning och arbetsförhållandena är mycket dåliga, berättar han.
Enligt en rapport av International Labour Organization, FN:s självständiga fackorgan, tjänar de så att säga ”relativt bra” på sin illegala gruvdrift. Men antalet illegala gruvarbetare hur skjutit i höjden och uppskattas nu överstiga 100 000. Siffran inkluderar även ett stort antal barn som istället för att gå i skolan hjälper till att försörja familjen. Guldet som de hittar säljer de sedan vidare, berättar han. Var det slutligen hamnar är han osäker på, eftersom de säljer det till en mellanhand som sedan tar det till Kina.
De stora satsningar som gjorts inom gruvindustrin och infrastrukturen är inte enbart ett resultat av Mongoliets nya politiska linje. Utländska biståndsgivare ställde krav på att gruvindustrin och infrastrukturen skulle prioriteras. Denna omprioritering skedde på bekostnad att traditionellt kvinnodominerade arbetsområden såsom sjukvård, dagisverksamhet och äldreomsorg. Nedmonteringen av det sociala skyddsnätet har tvingat många kvinnor tillbaka till hemmen för att ta hand om barnen och de äldre. Generellt är kvinnorna dock bättre utbildade än de mongoliska männen.
Många mongoler hoppas nu på att gruvan i Oyu Tolgoi kommer leda till ökad välfärd, men alla är inte lika optimistiska. Det finns en oro om att mineralerna kommer att lämna landet utan att det mongoliska folket gagnas av det. Man är skeptiskt mot de utländska investerarna som nu visar allt större intresse för Mongoliet och dess resurser, men även mot de egna politikerna och de korruptionsproblem som finns. Så sent som i april detta år uppdagades det att den före detta finansministern och (fram till att han i och med skandalen avsattes) parlamentsordföranden Bayartsogt Sangajav hade gömt undan en miljon amerikanska dollar på ett schweiziskt bankkonto.
Burmaa Radnaa, en av få kvinnor i parlamentet, arbetar för att motverka korruptionen inom finanspolitiken i Mongoliet och bekräftar att korruptionen är ett stort problem i landet, men menar samtidigt att det håller på att bli bättre. När Radnaa fick sin plats i det mongoliska parlamentet fanns det, utöver henne själv, ytterligare två kvinnor på de 76 platser som parlamentet består av. Nyligen infördes en kvoteringslag som säger att minst 20 procent av sätena måste upptas av kvinnor, så nu är de elva.
– När jag började låg Mongoliet på 120 plats av världens länder när det kom till korruption enligt Transparancy index. Nu ligger vi på plats 96, konstaterar hon stolt.
Förbättringarna grundar sig bland annat i ett flertal lagar som nyligen antagits. Lagar som ska förbättra transparensen inom det politiska systemet, samt lagar som ska försvåra pengatvättsverksamhet. Men förändringarna har inte kommit lättvunna.
– Transparenslagarna har inneburit betydande strukturella förändringar för medlemmarna inom parlamentet. Men det verkar ändå som om parlamentsledamöterna har börjat anpassa sig och acceptera dessa förändringar. Sociala frågor har i och med det ökade antalet kvinnor fått ett större fokus och landets politiska agenda håller på att förändras, säger Burmaa Radnaa.
Idag upptar gruvindustrin en tredjedel av landets totala BMP och står för 80 procent av landets export. Det enorma gruvkomplexet vid Oyu Tolgoi förväntas ensamt uppta 30 procent av BMP vid år 2020 och mycket av exporten kommer gå till just Kina. Oyu Tolgoi betyder turkos kulle på mongoliska och det kommer av att marken har färgats just turkos av mineralerna.
Majoriteten av gruvprojektet vid Oyu Tolgoi ägs av företaget Rio Tinto, ett multinationellt företag med australiensiskt ursprung, men även den mongoliska staten äger stora delar av projektet. När gruvan har nått sin fulla drift förväntas den utvinna närmare en halv miljon kilo koppar varje år tillsammans med en stor mängd guld och andra mineraler. Dispyter över kontraktet har dock skjutit upp projektet då Rio Tinto kraftigt översteg sin budget och enligt avtalet får inte den mongoliska staten ett öre förrän företaget har tjänat in summan de har investerat i Oyu Tolgoi-gruvan.
Utöver en planerad produktionsstart av Oyu Tolgoi är det även presidentsval i juli. En position som kommer med både reell och symbolisk makt. Hur det än går i valet så kan vi räkna med att omvärlden, samt det mongoliska folket, vaksamt kommer följa hur förhandlingarna om resurserna vid Oyu Tolgoi fortskrider.
