INDIEN Kerala har länge varit en av de mest globaliserade delarna av Indien, vilket bland annat syns på den höga andelen elever i privata skolor idag. Hur kommunistiskt är Kerala egentligen? Det frågar sig Fredrik Segerfeldt som nyligen rest i den sydindiska delstaten.
Utanför turistbyrån vajar flaggor med hammaren och skäran. En symbol med tiotals miljoner människoliv på sitt samvete, blodigare till och med än det hinduiska hakkors som också förekommer här i Indien. Men till skillnad från hakkorset symboliserar den röda fanan det vi tror: kommunism. I alla fall till namnet.
Vi befinner oss i den sydindiska delstaten Kerala. I decennier har statens styre växlat mellan det socialdemokratiska Kongresspartiet och ett parti som kallar sig kommunistiskt, Communist Party of India (CPI). För närvarande regerar Kongresspartiet, bland annat i koalition med Kerala Revolutionary Socialist Party, men CPI är största parti i det lokala parlamentet. Här finns dock inga läger för politiska fångar, inga brödköer och ingen taggtråd som hindrar folk som vill flytta.
När alla andra exempel på kommunistiskt styre urartat i fattigdom och förtryck har delstaten varit något av vänsterextremisternas showroom, som ett belägg för att kommunism inte alls behöver leda till massmord och misär så fort ideologin prövas i praktiken. Mats Wingborg, en socialdemokrat på vänsterkanten som bland annat är bokredaktör för Sidas tidning OmVärlden, skrev för några år sedan en beundrande bok i frågan (Kerala – alternativ väg till välfärd, Karneval 2007).
Frågan är bara hur kommunistiskt Kerala egentligen är?
Inne på turistbyrån fick vi ett första intryck. En tjänsteman förklarade för oss att priset för att hyra en husbåt har gått upp med 100 procent den senaste månaden, eftersom efterfrågan är så hög runt jul och nyår. Det gjorde oss inte så mycket, för vi hade redan bokat vår båt till ett lägre pris. Men jag blev något perplex över det faktum att marknadens lagar tillåts råda i kommunismens numera främsta skyltfönster. Betyder inte kommunism att man är emot privat företagande och att priset på varor och tjänster inte ska avgöras av utbud och efterfrågan utan av ”behov”, ”social nytta” eller hur det nu är de uttrycker det?
Men icke. Det är ingen planekonomi här inte. Istället är var och varannan person här småföretagare på det ena eller det andra sättet. Så ur ett ekonomiskt perspektiv är det ingen kommunism att tala om.
Inte heller ur ett politiskt perspektiv. Indien är en liberal demokrati med en något sånär fungerande rättsstat. Det är ingen proletariatets diktatur. Det kan visserligen bero på att det handlar om en delstat, vilket inte ger makten över polis och militär. Förtryck kräver våld, och har man inte kontroll över våldsapparaten blir det svårt att förtrycka.
Det de flesta Keralakommunistkramare brukar lyfta fram är dock inte frånvaron av förtryck, utan med indiska mått mätt rätt hyfsad välfärdsstatistik. Kerala har högre läskunnighet och förväntad livslängd samt lägre spädbarnsdödlighet, mödradödlighet och undernäring än i övriga Indien. Frågan är bara hur mycket det har med kommunismen att göra. I en färsk bok, India’s tryst with destiny, går ekonomerna Jagdish Bhagwati och Arvind Panagariya igenom vad de kallar myten om Keralamodellen.
De visar att läskunnigheten och hälsoindikatorerna i Kerala var bättre än i resten av landet redan innan kommunisterna tog över. Faktum är att keraliterna under CPI:s styre förlorat en del av sitt försprång. Vidare ligger de privata hälsoutgifterna högre än i andra delstater, något som inte minst finansieras av den femtedel av befolkningen som är gästarbetare i Mellanöstern. På samma sätt har Kerala högst andel (53 procent) elever i privata skolor av alla delstater. Att Kerala historiskt har varit en av de mest globaliserade delarna av Indien spelar också en roll.
Bhagwati och Panagariya är också noga med att de goda välfärdsresultaten inte har med omfördelning att göra. Inkomstskillnaderna är större i Kerala än i de flesta andra delstater. På tåget från Kannur ner till Ernakulam fick vi se något som inte kändes särskilt jämlikt. Under ett stopp vid en station gick det på en man iklädd endast ett höftskynke som la sig ned på knä, tog fram en hemmagjord borste utan skaft och sopade rent golvet (det behövdes, för indiska tåg saknar papperskorgar). För det fick han några mynt på två rupier, värda omkring 30 öre. Det är alltid smärtsamt förnedrande att uppleva brutal fattigdom.
Den indiska kommunismen uppstod som en reaktion mot ett absurt omänskligt kastsystem, så vidunderligt väl beskrivit i Arundhati Roys De små tingens gud. Människor som fötts i en viss familj var tvungna att krypa baklänges på vägen för att sopa bort sina spår, så att ingen högkastig skulle tvingas smutsa ner sina skor. I ett sådant samhälle är det inte konstigt att människor vill resa sig och skapa något annat.
Men trots namnet på det styrande partiet ger ovanstående genomgång vid handen att den ideologi som råder i Kerala knappast är kommunism. Privat företagande, marknadsprissättning och lite offentliga utgifter för skola och sjukvård i en liberaldemokratisk rättsstat låter snarare som socialliberalism. Kanske borde keraliterna ersätta de Stalinbilder som hänger här och var med porträtt av John Stuart Mill. Det skulle i alla fall klinga mindre falskt.