Det är inga sluggers som utför tortyren i Zero Dark Thirty, Kathryn Bigelows drama om jakten på Usama bin Laden. Slagen och förnedringen verkställs av en högt uppsatt, disputerad CIA-tjänsteman. Ibland är metoden framgångsrik. Under den decennielånga jakten släpper allt fler fångar ifrån sig information som leder till att världens mest eftersökte man kan spåras.
Zero Dark Thirty har väckt häftig debatt om tortyr och om konstens gränser. Tidigare republikanske presidentkandidaten, krigsveteranen och den före detta krigsfången John McCain hör till dem som anklagar filmen för att glorifiera tortyr. Skådespelaren och den liberale aktivisten Martin Sheen har tillsammans med flera andra profiler inom filmindustrin uppmanat Oscarsjuryn att bojkotta filmen. Martin Gelin är inne på samma spår i Dagens Nyheter när han skriver att filmen stärker tortyrförespråkarna i sin övertygelse, eftersom den framställer tortyr som en stundtals effektiv förhörsmetod.
Kritiken mot Zero Dark Thirty utgår från föreställningen att konst överhuvudtaget inte bör problematisera tortyrfrågan. Människor som sett Bigelows drama kan komma att ”se krigsbrott i positiv dager”, som den amerikanske journalisten Glenn Greenvald uttrycker det. Konst får gärna provocera, men inte i fel frågor.
Men kan inte konst också öppna oss inför de svåraste av moraliska dilemman?
Tortyr är en skrämmande praxis som varje demokratiskt sinnad människa instinktivt ryggar tillbaka inför. Vad de flesta av oss anbelangar är frågan definitivt avgjord: Vi motsätter oss tortyr oavsett vilka positiva eller negativa konsekvenser utstuderad misshandel kan tänkas ha i praktiken. Ändå lyckas Kathryn Bigelow ge en inblick ner i avgrunden som får det att svindla för ögonen. Hon skildrar en verklighet där tortyr ibland är effektiv, ibland inte. CIA hittar Bin Laden efter att mängder av fångar utsatts för våld och förnedring. Men på vägen fortsätter oskyldiga att dö i terrorattacker. Det ställer oss inför ett bråddjupt moraliskt dilemma.
I Stockholm spelas Doktor Glas för fulla hus på Dramaten, och teaterbesökarna får följa Glas inre monolog inför ett mord på annan människa. Också i denna fråga vet vi var vi står, men det svindlar att ställas inför pastor Gregorius. Och man blir mer människa efter att ha följt Glas inre kamp, inte mindre. Det är med samma känsla som jag lämnar biosalongen efter Zero Dark Thirty.
