Den fängslade oppositionsledare Yulia Tymosjenko är ett hett samtalsämne inför parlamentsvalet i Ukraina Foto: Europaparlamentet
UKRAINA 28 oktober går Ukraina till parlamentsval. Men förhoppningarna om en rättvis, demokratisk process är små och landet är i hög grad splittrat – såväl geografiskt som ekonomiskt. Tomas Brandberg skriver om en demokrati på tillbakagång.
”Politik i Ukraina är farligt och jag kan inte diskutera något varken via telefon eller via Skype”. Jag får svaret när jag via ombud tar kontakt med en ukrainsk gräsrotspolitiker för att diskutera parlamentsvalet den 28 oktober. Också två andra personer avböjer att kommentera, de är rädda att förlora sina jobb.
Politik har sedan lång tid varit något smutsigt i Ukraina. Utredningen av mordet på en oppositionell journalist år 2000 ledde rakt in i regeringen, oppositionspolitikern Viktor Jusjtjenko utsattes för ett giftattentat år 2004 och oppositionens ledande gestalt Julia Tymosjenko sitter på ytterst tveksamma grunder i fängelse sedan förra året. Denna rädsla att till exempel diskutera politik med en utlänning är emellertid något nytt. Att det inte rör sig om isolerade företeelser bekräftas av ett utlåtande från Freedom House som fastslår att ”den största minskningen av frihet har ägt rum i Ukraina…” och då avses tiden sedan Viktor Janukovitj valdes till president 2010.
Janukovitj saknar ideologisk profil och skulle med stor välvilja kunna beskrivas som en pragmatiker. Sanningen är snarare att han är frontfigur för en korrumperad maktapparat som helt styrs av ekonomiska drivkrafter. Tyvärr har detta medfört utbredd fattigdom medan den politiska eliten berikar sig hejdlöst. Det styrande Regionernas parti, allierat med Janukovitj, använder alla till buds stående medel för att påverka valresultatet utan att helt rasera den demokratiska fasaden. Inte minst används statens inkomster som partiets kampanjkassa.
Janukovitj och Regionernas parti har sin politiska bas i det ryskspråkiga östra Ukraina medan de största oppositionspartierna har starkast ställning i landets ukrainskspråkiga västra delar. Detta antyder att politiken har en språklig eller till och med ”etnisk” dimension, men man ska inte förbise nyanserna i detta. Det finns visserligen två olika berättelser om det moderna Ukraina. Den ena handlar om en ukrainsktalande före detta bondeklass, som efter att ha regerats av andra under hundratals år erövrade sin självständighet och sin nationella identitet 1991. Den andra berättelsen handlar om en rysktalande, huvudsakligen urban befolkning, russifierad eller inflyttad, som bor i Ukraina men ser sig som en del av den ryska kultursfären.
Man bör känna till att en majoritet av landets medborgare lever i nära relation med båda dessa berättelser. Blandäktenskap är mycket vanliga och en stor del av befolkningen växlar odramatiskt mellan de båda närbesläktade språken utifrån situationen. Alla kan tala med alla, problemen är gemensamma och även om relationen mellan ukrainare och ryssar kan vara irriterad är den inte alls explosiv.
Men alla har förstås en åsikt i språkfrågan, som har stor politisk laddning. Regionernas parti har drivit igenom en lag som ”skyddar” ryskans status och både regering och opposition mobiliserar kärnväljare genom att ge frågan stor uppmärksamhet, detta medan till exempel sjukvård och annan offentlig service är i ett erbarmligt tillstånd. Ukrainska är det enda officiella språket, men tvärtemot vad man kanske föreställer sig är det vanligt att ryska talas på arbetsplatserna medan ukrainska talas i mer informella sammanhang, givetvis med stor regional variation.
Ingen bör förneka att den politiska fången och före detta premiärministern Julia Tymosjenko är en mycket kompetent politiker och att korruptionsanklagelserna mot henne ter sig märkliga. Med tanke på hur ofta hon ifrågasatts, även i västliga medier, är det snarast förvånande att det politiserade och genomkorrupta ukrainska rättsväsendet inte kunde finna på någon allvarligare anklagelse än ”maktmissbruk” mot henne.
Samtidigt kan man reflektera över att hennes äkt-ukrainska image har alienerat många ryskspråkiga ukrainare och hon har inte dämpat polariseringen i ukrainsk politik. Tillsammans med Viktor Jusjtjenko stod hon som segrare efter den orange revolutionen 2004-2005, men de misslyckades med att förvalta sitt politiska kapital. Brytningen dem emellan kan nu beskrivas som total. Jusjtjenko stödde Janukovitj i det senaste presidentvalet och han har inga invändningar beträffande rättsprocessen mot Tymosjenko.
Jusjtjenko fick hjältestatus och blev president i samband med orangea revolutionen, men hans stjärna har dalat. Hans parti ”Vårt Ukraina” är numera helt marginaliserat och tillhör floran av småpartier som inte klarar den nya femprocentsspärren. Därmed är valet en uppgörelse mellan Regionernas parti och dess kommunistiska stödparti visavi två större oppositionspartier. Det ena, Batkivsjtjyna (”Fäderneslandet”), är vad som återstår av Tymosjenkos politiska block, hennes plattform under tiden som premiärminister. Det andra, Udar (”Slag”), är ett relativt nytt, liberalt parti som i opinionsmätningar seglat ikapp och förbi Batkivsjtjyna. Udar har västvänlig framtoning och leds av boxningsproffset Vitaliy Klytjko. I ett normalt land skulle hans brist på politisk erfarenhet ha varit ett problem, men i Ukraina talar det uppenbarligen till hans fördel mot bakgrund av ett utbrett förakt för etablerade politiker.
Opinionsundersökningar visar att ställningen mellan de regeringsvänliga partierna och oppositionen är ganska jämn, ändå anses oppositionen vara chanslös. Detta beror på att hälften av mandaten tillsätts i lokala enmansvalkretsar, där kandidaten med flest röster vinner. Där är fältet öppet för resursstarka affärsmän, som via en plats i Verchovna Rada, det ukrainska parlamentet, får immunitet mot eventuella åtal. Och många av dessa parlamentariker kan lätt värvas av Regionernas parti, som har en effektiv ekonomisk-politisk partiapparat.
Frågan är i själva verket huruvida Regionernas parti kan skaffa sig tillräckligt många lojala anhängare i parlamentet för att säkra två tredjedelars majoritet. Den politiske analytikern och bloggaren Mykola Riabtjuk spekulerar i detta och varnar för att Regionernas parti i så fall kommer att ändra konstitutionen för att i praktiken ställa in presidentvalet 2015. Istället, befarar Riabtjuk, kommer man då att tillsätta en lojal president via omröstning i parlamentet. Ett mer hoppfullt scenario är att oppositionen kan blockera konstitutionella förändringar och lansera en trovärdig presidentkandidat. Då väntar maktskifte 2015, onekligen en lång tid att vänta.
