Foto: Marianne Pihl
FRANKRIKE Den till synes idylliska Medelhavsön Korsika har historiskt stått under ömsom italienskt, ömsom franskt styre men aldrig gjort sig kvitt sin gangsterkultur. Staffan Heimerson berättar om en ö sargad av separatism, attentat och maffiavälde.
I ”Herr Collin kontra Napoleon”, en roman från 1924, vågar sig den svenske lebemannen och äventyrsförfattaren Frank Heller på ett uttalande av garanterat politisk icke-korrekthet.
Det är Korsikas störste son, kejsaren Napoleon, som satte betyget, när hans födelseö gjorde väpnat motstånd mot honom och en delegation från ön inkallades till Paris för bassning.
Napoleon Bonaparte (Buonaparte på italienska; notera ordleken i ordväxlingen), skriver Heller, ”utbröt på den gälla italienska, i vilken han återföll, så ofta han blev upphetsad:
’Tutti corsicani sono banditi.’
Delegationens ordförande svarade: ’No sire, non tutti ma buona parte!’
’Alla korsikaner äro banditer!’
’Nej, sire, inte alla, men en god del – buona parte!’
Korsikanerna har fortsatt att hålla den rollen även när goda tider inträtt för den granna men alltid upproriska Medelhavsöns invånare. I dåliga tider brukade de utvandra till moderlandet och har haft viktiga roller i Marseilles och Paris maffiaorganisationer. I goda tider har de återvänt till sin soliga ö. I ett drygt decennium har franska subsidier och EU-bidrag sköljt över ön.
Kriminaliteten maskeras ofta bakom patriotiska krav på självständighet.
Korsika är av vild natur och öns allra högsta topp är Monte Cintu, 2 710 meter. Längs de högt belägna – av EU-medel väl underhållna – slingriga vägarna på öns norra del, lyser i graffiti självständighetskraven på nästan varje husvägg. Det finns två officiella språk, franska och korsikanska (korsikanskan påminner om italienska).
Den kombinerade gangster- och separatiströrelsen skapade länge en romantisk osäkerhet på ön. Den ackompanjeras just nu av en mordvåg och regeringen i Paris, anförd av premiärminister Jean Marc Ayrault konstaterar: ”Den korsikanska maffian utmanar Republiken.”
”Jag uppmanar till allmän mobilisering för att dämma upp den kriminella vågen.”
Mellan rivaliserande klaner förs ett krig kring kontrollen över den svarta ekonomin. Lönnmördare lejs. De slår till. Sedan 2008 har ett hundratal mord begåtts på ön. Sjutton klara gangstermord är registrerade bara sedan januari i år. Tjugo procent av Frankrikes alla brott begås på lilla Korsika.
Alla samhällsskikt drabbas, prästerskapet möjligtvis undantaget. Färre än vart femte mord löses. I en värld som har sin egen omerta-kultur, tystnad, är det oftast omöjligt att få fram ett vittnesmål.
”Brottsligheten”, sa en polisman, ”har möjligen bytt stil. Men den har behållit sina koder. Här föds man med ett vapen i handen. Jag har gjort razzior i familjer där det funnits fler skjutvapen än det finns bröd hos bagaren…”
Efter mordet på Jacques Nacer, handelskammarens ordförande i huvudstaden Ajaccio, så sent som den 14 november i år introducerade inrikesminister Manuel Vallas ett program för hur staten skulle återupprätta ordningen.
Ett trettiotal åklagare och detektiver ska förstärka öns polismakt. Denna är redan 1 800 poliser stark på ett område som inte är större än tre Gotland, fågelvägen 20 mil i nord/sydlig riktigt, ca 8 i ost/västlig. Invånartalet är 310 000, den största staden, Bastia, har 45 000, mindre än Halmstad alltså.
Poliserna patrullerar, gärna med spårhundar, och har stöd av en milis. Det fanns för några år sedan planer på ett centraliserat kommando. Men planen lades på is, när det visade sig att bara ett nytt polishus skulle kosta sextio miljoner att bygga.
”Inte ens James Bond kan göra mer än vi gör”, sa en åklagare (undersökningsdomare på franska) till tidningen Le Figaro. ”Tystnades lag gäller. Alla vet vad alla gör.”
Förslag mot inrikesdepartementet: Skyddet för vittnenas anonymitet måste göras säkrare.
Arbetslöshet skapar fattigdom och den är en grogrund för brottslighet. 19 procent av hushållen kategoriseras som fattiga. De registrerat arbetslösa är 16 200. Talen är de högsta sedan år 2000.
Ynglingar använder vapen för att genom stöld och rån förverkliga drömmen om en sportbil. Vid en enda razzia tidigare i år beslagtogs 200 illegala vapen. Vapnen är legio i en region med både jägare och sportskyttar. 30 000 tillstånd för vapeninnehav har utfärdats och ingenstans i Frankrike finns det proportionerligt så många.
I debatten noteras, att den besuttna delen av befolkningen tjänar tio gånger mer än de fattiga. Det är den största ojämlikheten någonstans i Frankrike. Men det är inte sociala missförhållanden som vållar gangsterkrigen. Det är kampen om marken.
Marken längs Korsikas bedårande vackra kuster hade tills nyligen klassats jordbruksmark och varit belagd med byggförbud. Men lättnader har gjorts och strandtomterna är guld värda, i snitt 4 500 kronor per kvadratmeter.
Det är då maffimetoderna sätts in av de grupper grupper som i fransk populärpress kallas ”slyngelkratin”. Både folkvalda politiker och kommunala tjänstemän får besök av antingen okända personer eller av barndomskompisar. Hur som helst utövar dessa påtryckningar för att stadsplanerna ska ändras i för utpressarna förmånlig riktning.
Det börjar oftast med hotfulla anonyma brev. Detta kan följas av att en makthavares bil sprängs eller att kommunal utrustning saboteras.
Alla tomt- och fastighetsaffärer måste passera en notarie. Denna yrkesgrupp anklagas av inrikesdepartementet för slapphet. Den borde bättre kolla varifrån pengarna kommer. Notarierna undviker – sannolikt av rädsla – att fullgöra plikten att rapportera, när något ”onormalt” observerats.
Tredje steget är fysiska övergrepp.
Svarta pengar investeras i hotellbyggen från Bastia i norr till det romantiska Bonifacio i söder.
På traditionellt cosa nostra-vis, beprövat från Neapel till Baltimore, tar ”den dolda makten” (maffian) också hand om sophanteringen, vilken ger miljoninkomster. Vaktbolagen, sport- och spelsektorn, turism och nattliv ligger till delar inom maffians maktutövning.
Korsika har genom århundradena oftare lytt under italienska städer, främst Genua, än under Frankrike. Ön ligger 17 mil söder om Nice (det är alltså bara en poet som kan tro att man från Provence ”ser Korsika i siktigt väder”). Till naturen är ön som om ett stycke av Provence huggits ut och slungats ut i havet.
Det är relativt skonat från mass- och charterturism, därför att kommunikationerna är outvecklade. Det finns sålunda inte ens sommartid ett direktflyg från Sverige. Färjor går från franska och italienska kuststäder men restiden är oftast över fem timmar. Det förstärker känslan av isolering. Stränderna är fina, vattnet Medelhavets bästa. Slingrande bergsvägar har gjort ön till ett eldorado för motorcyklister från hela Europa. Vandringslederna är många och spännande.
Men Korsika har aldrig gjort sig kvitt sin gangsterkultur. ”Vi är”, sa en lärare, ”som alla bergstrakter kring Medelhavet ända sedan 1600-talet offer för våldet.” Det har gått i vågor. Med den allmänna rösträtten 1848 tappade klanhövdingarna sin nedärvda makt. Det fick till följd att de tog till andra medel: våld och kriminalitet.
Den ekonomiska krisen efter första världskriget ledde till en massiv utvandring till kolonierna i Afrika, Indokina samt till fastlandet. Korsikanerna i exil skapade en undre värld, som finns skildrad i svart-vita Jean Gabin-filmer.
När Korsika på sextiotalet upptäckts som ett turisteldorado födde detta en nationalism, som blev våldsam. På 40 år har 10 300 attentat utförts. Fler kommer.
