Kommer ni ihåg för en sådär tjugo år sedan, när man sa ”Europa” och menade alla västeuropeiska länder utom Sverige? Minnet är kort. När jag var i Ryssland som utbytesstudent i slutet på nittiotalet tog det ett tag innan jag förstod att när ryssar säger Europa så menar de oftast, nästan alltid, just så: alla europeiska länder utom Ryssland.
Sankt Petersburg ligger ju i Europa, invände jag. Men nu för tiden, när jag är i Ryssland, säger jag så själv. Det är så lätt att börja säga Europa, istället för västeuropa, eller ”resten av Europa”. I Ryssland säger folk ofta ”väst”, men i det begreppet inkluderar man Amerika. Och som Kristian Gerner påpekar i Ryssland – en europeisk civilisationshistoria (Historiska media) så tillhör även Ryssland Västerlandet i ett globalt perspektiv.
Ryssland – en europeisk civilisationshistoria
Kristian Gerner
Historiska media, pocket 2013
Tanken om att Ryssland inte är, men ”borde” bli en del av Europa är genomgående i rysk historia och politik. Peter den Store, Katarina den Stora, Alexander den II och, på ett perverterat och misslyckat sätt, även Lenin strävade alla mot det. Orden modernisering och europeisering är i den ryska diskursen allt som oftast utbytbara synonymer, konstaterar Gerner.
Av västs politiker, ekonomer och statsvetare har Ryssland ofta setts just som ett ”moderniseringsprojekt”. Denna spänning, mellan tillhörande och icke tillhörande, är central i Gerners nya bok. Det är emellertid svårt att referera eller ens sammanfatta en bok som är så faktaspäckad och väcker så många tankar som just denna. Kristian Gerner har i över 40 år studerat Rysslands historia och i Ryssland – en europeisk civilisationshistoria, som nyligen släppts i pocket, har han samlat essensen av sin forskning om Rysslands utveckling sedan Peter den Store.
Tyngdpunkten läggs på det halvsekel som författaren själv bevittnat. Det är till denna epok som han drar de historiska linjerna. Jag kunde inte sträckläsa boken, utan fick ständigt lägga den åt sidan för att fundera över egna upplevelser. Apropå Rysslands strävan att bli en del av Europa kommer jag att tänka på de ryska tevenyheterna 1999, när Rysslands delegation till Europarådets parlamentariska församling fick sin rösträtt suspenderad på grund av krigsövergreppen i Tjetjenien.
Jag bodde i Ryssland då och nyheten om suspensionen av rösträtten var huvudnyhet i flera dagar. Det framgick tydligt att medlemskapet i Europarådet hade varit en signal om att nu skulle Ryssland äntligen bli ett ”normalt europeiskt land”. Representanterna för de partier som nu transformerats till maktpartiet Enade Ryssland lämnade salen i protest. De som satt kvar, och därmed signalerade att de ansåg att beslutet var legitimt, har idag – dryga femton år senare – inga maktpositioner i Putins Ryssland.
Det för mig intressantaste, och samtidigt mest obehagliga, kapitlet i Gerners bok är det om hur kommunismen gjordes till en religion. Precis så som tsaren och enväldet var två av fundamenten i den ortodoxa kristendomen, så var Lenin och staten det i Sovjet.
Gerner beskriver i detalj på punkt efter punkt hur både världsuppfattning och tidsuppfattning till form och ofta även till innehåll var identiska. Formerna och ritualerna var bekanta, folk vande sig fort vid den nya religionen. Men man undrar ändå hur ett helt folk kunde byta ut sina gudar så fort? Är det inte skrämmande att människan kan vara så ombytlig, när det handlar om något som är så grundläggande som Gud, själva grundvalen i en troende människas moral? Kanske finns en del av svaret lite senare i samma kapitel, där Gerner beskriver hur Sovjetsystemet kunde upprätthållas på åttiotalet, trots att de flesta hade insett systemets brister:
”De enskilda individerna var för sig behövde inte vara särskilt troende, men så länge de trodde att ’alla andra’ var det, fungerade de offentliga riterna och ceremonierna som en sammanhållande kraft”.
Kanske gällde precis samma sak den ortodoxa tron under tsartiden? Det är i alla fall precis vad Lev Tolstoj påstår i ett berömt brev till tsaren 1902.
Boken blir som en nyckelknippa, det är mycket som faller på plats, och det är en bok jag kommer återvända till. Men samtidigt blir jag rädd att dra för långtgående slutsatser om innehållet, att pressa in företeelser och idéströmningar i schabloner och därmed inte se det som är nytt eller annorlunda.
Kristian Gerner beskriver hur historieskrivare i väst under kalla kriget ofta gjorde det misstaget när de studerade artonhundratalet – de såg inte de alternativa utvecklingsmöjligheterna i artonhundratalets Kejsardöme, utan bara det som pekade fram mot Lenin och Stalin. Det är viktigt att vi inte gör samma misstag när vi tolkar händelseutvecklingen efter Sovjets fall.
