Bengt Nilsson, återkommande skribent i Frivärld Magasin, har skrivit en mycket läsvärd text om kulturrelativism med anledning av Stefan Jonssons vid det här laget välkända relativisering av hedersvåld på DN Debatt. Nilsson, som är mer berest och bevandrad i främmande kulturer än de flesta professorer i ”etnicitet” ens kan drömma om, skriver att man måste kunna slå fast att det finns bra och dåliga kulturer:
”Att erkänna att det finns något som heter hedersvåld och som är starkt förknippat med vissa kulturer, är att medge att alla kulturer inte har samma värde. Och det skulle rasera Jonssons hela världsbild. För en intellektuell är det en mycket problematisk hållning. För en skrivbordsforskare dock naturlig. Alla som har rest i världen och ansträngt sig att lära känna främmande länder har begripit att det är stor skillnad på kulturer och kulturer. Det finns bra kulturer och dåliga kulturer. De dåliga har en tendens att implodera och generera våld mot de egna medborgarna. Till och med de egna familjemedlemmarna, ofta under stridsropet att hedern skall bevaras.”
Jag håller med Bengt Nilsson i detta, men tror att förminskandet av Jonsson och hans gelikar till skrivbordsforskare är en aning förenklande. Vad som får människor att fullständigt irra bort sig mellan rätt och fel är någonting som upptar en hel del av min tankemöda, inte minst när jag reser, och jag tror inte att det är så enkelt som att egen erfarenhet föder klarsyn.
På SVT Play kan man just nu se en utomordentlig dokumentär som, med avsikten att berätta om Indiens textilkonst, lyckas behandla komplexa delar av det indiska samhället som kast, dharma och krocken mellan modernitet och tradition. Men det som framför allt gör programmet sevärt är den brittiske konst- och textilkännaren Rhys Jones lågmälda reflektioner kring hur man som västerlänning bör förhålla sig i mötet med andra kulturer.
”Man påpekar att det här sättet att leva gör kvinnor underordnade, det kräver att flickor gifts bort i arrangerade äktenskap, det kräver en auktoritär ordning som inte hör hemma i den moderna världen.”
Detta säger Rhys Jones efter att ha besökt en mycket fattig och traditionstyngd by i en av Indiens mest svåråtkomliga landsändar. Och det är så jag tror att de flesta av oss resonerar. Med ryggmärgen. Vid skrivbordet. Där det är enkelt att ha sina principer klara för sig.
”Men på något sätt, när man är där ute i byarna, känns det helt irrelevant.”
När man är där ute i byarna känns det helt irrelevant. Denna mening ringar in många moderna människors instinktiva känsla när de konfronteras med en annan – ”exotisk” – kultur. Jag kommer ofta på mig själv med att reagera på det här sättet. Är det verkligen fel för att det är annorlunda? Barnäktenskap, barnarbete, patriarkala hierarkier, religiöst förtryck, hedersvåld. Man är beredd att acceptera nästan allt. Och moderna påfund som elektricitet, rinnande vatten, mobiltelefoni… Det skulle ju förstöra unika, historiska traditioner. Traditioner som är vackra! Färgstarka, levande, exotiska!
Jag tror att det är en naturlig, empatisk ryggmärgsreflex att ifrågasätta sina egna principer i sådana situationer. Det är sådana starka möten med människor som lever väsensskilt mot vad vi själva gör, till synes nöjda med det, som gör att Jan Myrdal kan försvara talibanstyre, Sara Johnsdotter könsstympning och – sannolikt – Stefan Jonsson hedersvåld. Men lika viktigt som att man kan tillåta sig själv att för en stund störta ned i detta empatiska bråddjup av förnekelse, är att man kan nypa sig i armen, vakna upp ur illusionen och inse att den leder fel. Rhys Jones fortsätter:
”Men de är förstås inte alls irrelevanta.”
Just så. Invändningarna är inte det minsta irrelevanta. Det finns värden som är giltiga oavsett tid och rum. I takt med att de fattiga bykvinnorna i Gujarat, Somalia eller Afghanistan kommer i kontakt med den moderna världen, vill även de ha frihet och rättigheter. Och det är ingenting som kan eller ska förvägras dem för att bevara en ”vacker tradition”. För när allt kommer omkring finns det inget broderi i världen som är vackrare än en flicka som får gå i skola, bestämma vem hon ska gifta sig med och välja ett liv som inte är utstakat av generation efter generation. Och som får ha sin kropp i fred.
Min erfarenhet är att de mest ivriga kulturrelativisterna är just akademiker – skrivbordsforskare – som lämnat skrivbordet bakom sig för ett besök i verkligheten. Forskare som är så angelägna om att tränga in i det främmande och förstå, att de på vägen tappar bort sina moraliska kompasser. Alla som ser sig om i världen begriper kort sagt inte att det är skillnad på kulturer och kulturer. Annars skulle man inte så ofta få höra beresta och belästa människor hävda att det är synd att västerländska matbutiker förstör traditionella marknadskulturer, att bykvinnors milslånga promenader till brunnen är en självvald vana som ger tillfälle till umgänge och samtal och att burqan är ett skydd mot sexualisering som inte är värre än kortkorta kjolar och djupa urringningar.
