Förra veckan dömdes en kuwaitisk medborgare till tio års fängelse. Hans brott? Han hade, på Twitter, förolämpat profeten Muhammed, dennes hustru och kungamakten i Saudiarabien och Bahrain. Det var alltså inte emiren i Kuwait som fick sig en känga utan emirerna i grannländerna. Men den kuwaitiska domstolen menade att genom att sprida falska rykten om Saudiarabien och Bahrain hade twittraren ”skadat [den egna] statens intressen”, en förbrytelse som i sig ger tre års fängelse.
Domen var en solklar kränkning av de mänskliga rättigheterna enligt Human Rights Watch.
Samtidigt anses Kuwait av många vara ett föredöme bland gulfstaterna när det kommer till mänskliga rättigheter. Något som eventuellt säger mer om de andra länderna i regionen än om Kuwait.
Vissa menar att Kuwait har gått mot att bli ett mer öppet och tolerant samhälle. Visst kan optimisten hitta indikatorer på en sådan utveckling. Enligt en UD-rapport gavs kvinnor rösträtt 2006 och 2009 valdes en handfull kvinnor in i parlamentet. Det finns gott om kvinnor på höga positioner inom både den statliga verksamheten och näringslivet. Mänskliga rättigheter är numera ett obligatoriskt skolämne.
Ändå visar veckans Twitterdom vilken oerhört lång väg Kuwait har kvar innan man kan tala om en faktisk demokratisering. Yttrandefriheten är uppenbarligen begränsad, både i sociala medier och tidningar. Enligt Reportrar utan gränser har Kuwait en bottenplacering när det kommer till pressfrihet. Dessutom saknar minoriteter och statslösa rättigheter, det råder fortfarandes stor diskriminering gentemot kvinnor och sharialagar tillämpas mycket strängt.
Inte konstigt att kritiker blev bestörta när Kuwait 2011 valdes in i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Reaktionen var inte helt olik den när Saudiarabien valdes in säkerhetsrådet. Och kritiken är befogad. Att låta Kuwait besluta om mänskliga rättigheter eller rådfråga Saudiarabien om fred i världen är lite som att sätta räven på att vakta hönsgården.
