AZERBAJDZJAN Den 8 oktober hölls presidentval i Azerbajdzjan. Men trots dokumenterade övergrepp mot journalister och oppositionella – och tvivelaktigheter i vallokalerna – rapporterade Europarådets observatörer om ett fritt och rättvist val. Ett tecken på förfallet i Europarådet, skriver Henrik Sundbom.
Den 8 oktober gick Azerbajdzjans befolkning till valurnorna för att välja ny president. Knappast någon förväntade sig annat än ännu en jordskredsseger för Ilham Aliyev, som efterträdde sin far Heydar Aliyev på presidentposten 2003. Valet föregicks av aktiva kväsningar av landets lilla och illa tilltygade opposition. Amnesty har rapporterat om tystade medier, frivilligorganisationer som kvävdes av plötsligt påkomna administrativa bördor och fabricerade åtal mot oppositionella.
Detta syntes också i många av de internationella valövervakarnas rapporter. Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) skräder inte orden i sitt omdöme, som bland annat tar upp ”signifikanta problem” i hela valprocessen, begränsad yttrandefrihet och hot mot väljare. Valet döms kort sagt ut som allt annat än demokratiskt.
Därför är det förvånande att läsa vad Europarådets valövervakare har att säga om samma val. I deras rapport kan man läsa om en ”fri, rättvis och transparent valprocess” och att valet genomfördes ”professionellt och fredligt”.
Kontrasten är slående.
Marietta de Pourbaix-Lundin, riksdagsledamot för Moderaterna, deltog i Europarådets team av valövervakare. Men hennes bild av situationen i landet går på tvärs med organisationens officiella dokument. Hon berättar att hon bevittnade uppenbara övertramp och regelrätt valfusk:
– Ett problem var att väljare kunde föras upp på röstlängden på valdagen. Myndigheterna säger sig ha koll på detta genom att märka tummarna på de som röstat med bläck, men vilken tumme man märkte skiljde sig från vallokal till vallokal och kontrollerna var bristfälliga. Risken för att samma person röstar flera gånger i olika vallokaler är alltså stor.
Även själva rösträkningen, som man för övrigt kan undra om den över huvud taget har någonting med det slutgiltiga valresultatet att göra (ett preliminärt valresultat läckte ut innan vallokalerna ens öppnat), var undermålig:
– Jag noterade att det saknades hundra valsedlar i vallokalen där jag var när rösterna skulle räknas. Det är en allvarlig brist, men glappet trollades bort på något – för mig okänt – sätt.
Hon berättar också om journalister som vittnar om självcensur, oppositionspartier som bara får ordna möten utanför stadskärnorna och en närmast total mediedominans från regimens sida.
Europarådet , som samlar 47 europeiska stater, kallas ibland för Europas samvete och har i uppdrag att främja demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatsutveckling. Hur kan det komma sig att en sådan organisation så uppenbart blundar för allvarliga svek mot sina egna kärnvärden?
Marietta de Pourbaix-Lundin beskriver en utveckling som går åt helt fel håll. De medlemsländer som är utsatta för monitoring tenderar att gadda ihop sig och skapa lojaliteter som är svåra att bryta. Ryssland, Turkiet och Ungern – för att nämna några. Dessutom finns det stora skäl att ifrågasätta den moraliska kompassen hos flera representanter från i vanliga fall demokratiskt sinnade stater och partier.
– En del av mina kollegor har en, för att uttrycka sig diplomatiskt, mycket positiv bild av Azerbajdzjan. Ryssland har ett finger med i spelet överallt. Några av dem ställde sig upp under diskussionerna för att meddela att frivilligorganisationer som Amnesty ljuger när de rapporterar om kränkningar av mänskliga rättigheter. Det officiella uttalandet blundar för verkligheten.
Hon nämner sina konservativa kollegor från Storbritannien och Spanien som dåliga exempel. Och det är inte första gången kritik riktas mot dessa båda länders agerande i Europarådet.
Mats Johansson, även han moderat riksdagsman och ordförande för Frivärld, pekade ut samma länder, samma partier, i samband med att han lämnade sin post i rådet i våras. Han skrev då (FM 19/3) om en ”ny blockerande minoritet som uppstått det senaste året, där länder som Ryssland, Turkiet och Azerbajdzjan med stöd av grupper av konservativa ledamöter från moderaternas systerpartier i t ex Storbritannien och Spanien motarbetar Europarådets uppdrag att granska förhållandena i de 47 medlemsländerna”.
Den nya koalitionen initierade i oktober förra året en votering i frågan om att definiera politiska fångar, med kravet att endast tillåta Europadomstolen att avgöra sådana ärenden och frånta den parlamentariska församlingen detta uppdrag. Omröstningen slutade 89–89. ”Halva Europarådet är alltså mot sig självt!”, noterade Johansson.
De brittiska ledamöterna i den parlamentariska församlingen har gått så långt i sin europaskepsis – och omdömeslöshet – att de format en egen partigrupp med Vladimir Putins parti Enade Ryssland i stället för att samarbeta med de europeiska EPP-partierna. Genom den medverkar de till att stoppa granskning av Rysslands brott mot MR-konventionen. Brittiska journalister drar gärna band till ryska investeringar i London, men hur det egentligen ligger till med den saken är förstås svårt att veta.
I Azerbajdzjan utnyttjas Europarådets slätstrukna dokument flitigt i propagandasyfte. Efter valet har mediebilden dominerats av rapporter om ett fritt och rättvist val, generöst underbyggda med citat av okritiska Europarådsobservatörer.
Marietta de Pourbaix-Lundin tycker att det är olyckligt att Europarådet så skamlöst väljer att blunda för uppenbara övertramp. Det skapar en situation där det står regimen fritt att välja vilka omdömen den presenterar för det azeriska folket. Samtidigt framhåller hon hur viktigt det är att fortsätta kämpa inifrån, även om organisationens beslut allt oftare kapas av odemokratiska eller korrupta krafter:
– Som valobservatör för Europarådet kan jag inte göra annat än att berätta vad jag sett för mina kollegor och arbeta för att få in så mycket av min kritik som möjligt i det officiella uttalandet. Men ibland är det som att slåss mot väderkvarnar.
