LAOS Förutom fattigdom och tuk-tuks är det två saker man ser vart man än går i Laos: beväpnade militärer och kommunistpartiets flagga med hammaren och skäran i gult på röd botten. Fredrik Segerfeldt berättar om fattigdom, utsugning och idolisering av Olof Palme.
”Olof Palme var en stor man. Han var älskad av vårt folk.”
Vi åt välkomstmiddag kvällen före första dagen på en konferens. Temat för övningen var hur de asiatiska länderna ska kunna ta efter Europa och bygga upp välfärdsstater. Undertecknad var den enda deltagaren som motsatte sig hela idén, som tryckte på att Europas sociala modell utgör ett av kontinentens huvudproblem och som menade att det verkar dumt att ändra på Asiens vinnande koncept.
Mannen som yppade meningarna om Palme var en vietnamesisk statstjänsteman. Han berömde såväl USA-motståndet som välfärdsstaten i den skandinaviska utopin, förkroppsligad av den store ledaren. Med ett brett leende fortsatte han sitt hyllande av den forne svenska statsministern: ”Alla vietnameser vet vem Olof Palme var. Han stod upp för vårt land mot USA, under kriget”.
Jag bet mig i läppen, för att inte säga något dumt, om att Palme var svag för kommunistdiktaturer i ”Syd”. I stället nickade jag, log artigt och bytte ämne.
Konferensen ägde rum i Vientiane, huvudstad i Laos PDR. Av någon anledning är de tvungna att hela tiden lägga till de där tre sista bokstäverna, som att namnet Laos inte räcker som beteckning för staten. PDR står för People’s Democratic Republic. Det som kännetecknar sådana länder är att de inte styrs av folket, att de inte är demokratiska och att de inte är att betrakta som republiker (förutom i kontrast till monarkier).
Förutom fattigdom och tuk-tuks är det främst två saker man ser vart man än går i Laos: beväpnade militärer samt kommunistpartiets flagga med hammaren och skäran i gult på röd botten. Kommunistestetiken är inget man skäms över, tvärt om. Dem marxistiska praktiken är det däremot lite si och så med.
Laos klassas fortfarande av FN som ett LDC (”least developed country”). Det innebär att det är bland de minst utvecklade länderna i världen. Men precis som de flesta andra centralplanerade diktaturerna i regionen har regimen i Laos öppnat upp landet mot omvärlden och tillåtit inslag av marknad. Resultaten har inte låtit vänta på sig. På tio år har genomsnittsinkomsten nästan fyrdubblats (från 320 dollar om året år 2002 till 1 130 dollar år 2011). Den extrema fattigdomen minskade från 44 procent år 2002 till 34 procent år 2008.
Partieliten, revolutionens avant-garde, lever dock ett helt eget liv, avskilt från befolkningen i övrigt. De kör omkring i svarta Mercedesar, går förbi alla flygplatsernas köer och äter på exklusiva lyxrestauranger som vanliga laotier endast kan drömma om. Det är det som kallas utsugning.
Och precis som de flesta andra mer eller mindre reformerade kommunistländerna i regionen är förtrycket kvar. Pressen är hårt kontrollerad och mötesfriheten är starkt inskränkt. Universitetslärare vågar inte undervisa om demokrati. Och överallt ser man små övervakningsbås med uniformerad personal. Dessutom misstänker jag att den undermåliga IT-standarden inte var det enda skälet till att jag inte kom åt Twitter under de sju dagar jag vistades i landet.
De aktivister som år 1999 drog igång demokratiprotester sitter fortfarande fängslade, trots att de sedan länge suttit av sina tioåriga straff. De ska tjäna som avskräckande exempel om någon annan representant för folket skulle få för sig att börja kräva sin rätt.
Det är provocerande att som inbjuden gäst behöva behandla representanter för blodiga förtryckarregimer med vänlighet och respekt. Som när en kinesisk talare fick frågan om rättsstaten i Kina, tittade på sina kollegor från Vietnam och Laos och fnittrande svarade: ”Att vara jurist är ett farligt yrke.” Vietnamesen och laotiern log naturligtvis tillbaka.
Tillbaka till välkomstmiddagen. För ett ögonblick tänkte jag fråga den vietnamesiska statstjänstemannen om han kände till hur Palme såg på Kambodja under Röda Khmererna. En regim som, ledd av Pol Pot, under fyra år på 1970-talet hann ta kål på ungefär en fjärdedel av befolkningen, innan det galna dödandet stoppades av en invasion – från Vietnam.
Vid de Röda Khmerernas maktövertagande befann sig Palme på Kuba, och passade då på att tillsammans med Fidel Castro kabla ut en kommuniké, som kallade händelsen ”(e)n stor seger för folkens rätt att bestämma över sitt eget öde.”
Som tur väl är bet jag mig återigen i läppen. Det hade kunnat bli otrevligt annars.
