Den senaste rapporten från FOI, Setting the Stage for the Military Intervention in Libya, studerar militärinsatsen i Libyen. Stefan Olsson har läst rapporten och konstaterar det författarna varit försiktiga med att uttala: EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik ersätter inte Nato.
Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, har i ett par rapporter studerat den militära interventionen i Libyen. Fallet är viktigt av olika skäl. Inbördeskriget i Libyen utspelade sig nära inpå Europa, och där USA från början lät förstå att man tyckte att européerna kunde sköta det själva.
Den senaste rapporten från FOI, Setting the Stage for the Military Intervention in Libya, studerar den politiska upptakten till insatsen. Vem bestämde egentligen vad under ett par hektiska veckor i mars 2011?
Rapporten förtjänar läsning i en bred krets. Den är en empirisk djupdykning i vad man kan kalla ett ”kritiskt fall”. Libyenkriget hotade aldrig något europeiskt lands säkerhet, men kan ses som en test på européernas förmåga att organisera sig och försvara sig själva. Libyeninsatsen visar om våra planer fungerar.
Så hur gick det? Rapportförfattarna har beskrivit fallet väl, men har varit försiktiga med att göra värderande omdömen. Två slutsatser framstår dock som alltför uppenbara för att man ska kunna gå dem förbi.
Den ena är att EU:s gemensamma utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik, Common Security and Defence Policy och Common Foreign and Security Policy, inte kan ersätta Nato. Inom EU är det många som när en dröm om att unionen ska kunna försvara sig själv, utan hjälp av USA och Kanada. Gemensamma försvarsstrukturer håller också på att byggas upp. Likaså har EU nyligen inrättat sitt eget ”utrikesdepartement”, European External Action Service.
I och med att Libyenkriget var mer en angelägenhet för Europa än för USA och Kanada skulle denna politiska och militära struktur ha kunnat användas. Men när det väl gällde visade det sig att ingen ville att EU skulle agera. Ledande länder vägrade. Italien, vars militära baser skulle användas, vägrade att upplåta dem om inte Nato stod för ledningen av insatsen.
Den andra slutsatsen är att Nato inte klarar sig utan USA. Det var USA:s intention att låta Europa, eller närmare bestämt Frankrike och Storbritannien, ta ledningen. Så skedde också på det politiska planet, men militärt sett var USA:s militära förmågor helt avgörande. USA bistod exempelvis med lufttankning och precisionsbombning, två förmågor som är helt avgörande om man ska lyckas med en begränsad insats.
Vad betyder detta för Sverige? Lärdomen för vår del är att EU inte på långa vägar kan ersätta Nato som den organisation som ska försvara Europa. Sverige deltar i EU:s militära samarbete men inte i Natos. Detta gör att Sverige står utanför de forum där de verkliga besluten om den gemensamma säkerhetspolitiken tas.
Libyenkriget var litet och hotade inte vår nationella suveränitet. Men fallet visar hur Europa kommer att agera vid en större kris. Om något händer är det Nato som kommer att ingripa. Trots att Sverige är med i EU kommer dörren att stängas framför näsan på oss. Detta till glädje för dem som vill att Sverige ska hålla fast vid sin isolationistiska linje, men till sorg för dem som vill att Sveriges försvar ska bygga på kollektiv solidaritet.
