I den lilla holländska gränsstaden Maastricht, vintern 1991, planerade europeiska unionens ledare den djupare integrationen av en gång helt självständiga europeiska stater. Framförallt påskyndade de stegen mot den gemensamma valutan. Detta skildrar Lars Lundberg förtjänstfullt i Historien om euron – från Monnet till Maastricht.
Boken återger på ett sakligt och begripligt sätt valutasamarbetets historia med fokus på Maastrichtfördraget, det mest djupgående internationella ekonomiska fördrag som har tecknats. Lars Lundberg är departementsråd vid finansdepartementet och underlag för boken har han hämtat från europeisk litteratur om euron, tillsammans med egna erfarenheter från hans verksamhet i Stockholm och Bryssel.
Historien om euron – Från Monnet till Maastricht
Lars Lundberg
Santérus Förlag
Läsaren får stundom känslan av att själv sitta med vid de tunga ekborden i de rökiga förhandlingsrummen när Europas framtid beslutas. Olika staters ingångspunkter och hållning till europrojektet behandlas med inslag av diplomatspråk och nationalekonomi som ändå lätt flyter fram mellan bokens 254 sidor.
Det som Lundberg lyckas bära fram är EU-projektets intressanta dualitet, något som den rådande eurokrisen nu återspeglar. Å ena sidan den idealistiska och progressiva fredstanken, rivandet av nationalstaternas babelstorn och världshistoriens längsta fredsförhandling, den mellan Frankrike och Tyskland. Å andra sidan de komplexa nationalekonomiska och krasst realpolitiska aspekterna av eurosamarbetet.
Även om idén om en gemensam europeisk valuta hade funnits sedan 1970-talet, var det Tysklands återförening 1989-1990 som blev pådrivande. Priset för Tysklands enande blev att de fick ge upp sin starka valuta för att blidka Frankrike som alltid varit rädda för ett kraftfullt Tyskland.
Tysklands beslut om att ge upp sin D-Mark var ett av de mest mogna och generösa beslut som någonsin fattats av en modern stat. Det blev en bekräftelse av landets långa övergång från nazism, kommunism och splittring; Europas tre moderna fiender.
Det framkommer att den kamp mellan den politiska och ekonomiska makten i EU som vi ser mycket av idag började redan före eurons start. Maastrichtfördragets arkitekter, Jacques Delors, europeiska kommissionens dåvarande ordförande och Helmut Kohl, då Tysklands förbundskansler, ville att en politisk union skulle följa den monetära unionen. Vissa kritiker av projektet, som tyska Bundesbank, hävdade att den gemensamma valutan inte skulle fungera utan den.
Politikerna vill inte ha en för stark valuta gentemot USA och Japan, det skulle skada exporten. Men europeiska centralbankens övergripande mål var att hålla inflationen i schack, inte värna växelkursen. I Maastrichtfördraget fick penningpolitiken övertag. EU beslutade inte bara om en koordinerad, utan en gemensam penningpolitik. Finanspolitiken lämnades bakom och är fortfarande inte en jämspelt motvikt till penningpolitiken.
Maastrichts förhandlare var säkert medvetna om utmaningen i att skapa den moderna världens första gemensamma valuta över suveräna nationer. Men skillnader mellan egna politiska system i hantering av nödvändiga reformer och anpassningar för att hålla euroområdet på samma bana närmast ignorerades.
Kopplingen av enorma ekonomiska belöningar för tillträde till euroområdet utan övervakningsmekanism för nationer som inte uppfyllde konvergenskriterierna skapade en miljö för nationer att överbelasta sig med skulder, utan att behöva rädas repressalier om medlemsstaterna inte uppfyllde konvergenskriterierna.
En lärdom läsaren får av Lundbergs bok, då innehållet stannar vid Maastrichtfördraget, är världspolitikens nyckfullhet. När Europas ledare satt där i Maastricht med sina politiska framgångar hade de ingen aning om att Lehman Brothers omkullgång i New York, 16 år senare, skulle leda till dagens motgångar. Ändå får man vid läsningen reflektera med en stor nypa salt och kanske parafrasera Zhou Enlai: Frågan om hur Maastrichtfördraget och euron har påverkat oss är det ännu för tidigt att säga något om.
