KINA Årets Nobelpris i litteratur till kinesen Mo Yan kan innebära ett uppsving i den kinesiska idédebatten och öppnar för identitetsmässig förändring bland Kinas intellektuella. Det skriver Nils Hedberg Grimlund, i en redogörelse över Kinas debattklimat.
Att årets Nobelpris i litteratur gick till kinesen Mo Yan innebär en identitetsrevolution för Kina. Avsaknaden av Nobelpris har varit tung att bära för Kina och har omväxlande setts som tecken på att landet är efterblivet och som bevis för omvärldens konspiration för att hindra Kinas utveckling. Fredsprisen till Dalai Lama och den fängslade dissidenten Liu Xiaobo, och litteraturpriset till den emigrerade Gao Xingjian har förstärkt känslan av martyrskap.
För Kina är denna självförtroendeinjektionen välkommen; landet är akut beroende av att snabbt utveckla sin innovationskraft.
Kina är världens verkstad, har en tredjedel av dess samlade valutareserv och genomför en omfattande militär upprustning. Men det räcker inte för att göra Kina till en supermakt. Landet började sin utveckling från en låg nivå. För att Kina ska ta sig förbi brytpunkten mellan fattig och rik, krävs det att Kina blir ett land som kan skapa innovationer.
Hittills har Kina snarare gjort sig känt som ett kopierande, snarare än ett innoverande, land – trots tidiga landvinningar som krutet, kompassen och de många filosofiska skolbildningarna från tiden före Kinas enande år 221 f.Kr. Det konstnärliga idealet har varit att ”polera jaden”, att sträva efter perfekta kopior av svunna tiders mästerverk, snarare än att bana ny väg. Det vimlar av piratkopior, inte bara av utländska handväskor och dvd-skivor på turiststädernas marknader – även piratkopierade mediciner, motorsågar och reservdelar till flygplan orsakar allsköns elände.
Centralregeringen har bemött problemen genom lagstiftning, men lokalregeringarna som ska upprätthålla lagarna prioriterar produktion och arbetstillfällen. De lokala pamparna utvärderas utifrån förmågan att leverera tillväxt och social stabilitet. Laglydnad kommer långt ner på listan.
Trots detta har teknisk utveckling och modernisering varit ett viktigt mål ända sedan Kina öppnade sig mot omvärlden 1978. Utländska företag har tvingats dela med sig av sina teknologier och bilda samriskbolag med kinesiska företag som ska lära sig hur utlänningarna gör. Detta lever fortfarande kvar i några sektorer.
Miljarder har investerats i campusområden som kombinerar universitet, forskningsinstitut och teknikföretag. Exilkinesiska forskare har lockats tillbaka med lockande villkor och dyrbar laboratorieutrustning. Antalet patentansökningar har exploderat och spås fortsätta att öka, men enligt en färsk studie från europeiska handelskammaren i Kina utvecklas ansökningarnas kvalitet inte i samma takt som volymen.
Men innovation är mer än teknik, och ett land som kväver människors fria tänkande i vardagen kan inte förvänta sig vare sig stora genombrott i laboratorierna eller i landets strävan efter ökad mjuk makt internationellt. Det vet Kinas ledare. Den generella trenden har varit att ge allt större utrymme för människor tankar och ifrågasättande under de senaste trettio åren. Idag går det utmärkt att tala om nästan vad som helst i Kina utan att gripas, så länge man inte försöker få någon annan att lyssna på budskap som hotar kommunistpartiets dominerande ställning eller tar upp frågor som massakern i Peking 1989. För Kinas ledare finns det nämligen ett mål som är viktigare än att Kina blir innovativt: att partiet behåller makten.
Trenden mot större öppenhet har hankat sig fram. Perioder av större öppenhet har följts av kampanjer då regimen har begränsat samtalen och slagit till mot dem som tagit sig för stora friheter. Partiets agerande efter OS, jordbävningen i Sichuan och oroligheterna i Tibet och Xinjiang har gjort att det har varit hårdare nypor mot oförsiktiga fritänkare sedan 2008.
Censuren visar sig på internet genom blockerade webbplatser och partifunktionärer som manipulerar diskussionsgrupper. Radio, TV och tidningar styrs av ett finstämt system av självcensur som utgår från den centrala propagandaavdelningens dagliga rekommendationer av vad man får och inte får rapportera om. De medier och journalister som går för långt råkar illa ut.
Samtidigt står det inte så illa till med idédebatten i Kina som man skulle kunna tro. Ett exempel på det är tidskriften Caijing som sedan 1998 har tänjt på gränsen för vad systemet kan acceptera. Enstaka nummer drogs in men tidskriften stängdes aldrig ner. Möjligen berodde den relativa friheten på att Caijing inte riktade sig mot en bred allmänhet, och att grundaren Hu Shuli hade utmärkta förbindelser. Efter att ha lämnat Caijing 2009 grundade hon istället den konkurrerande tidskriften Caixing som publiceras i samma anda.
Det finns mängder av tankesmedjor och institut, som är nära kopplade till makten och som förser landets ledning med högklassiga analyser och underlag för sina beslut och vitböcker. Samtidigt publiceras information som väcker uppseende både inom och utom landet. De i utlandet ofta citerade uppgifterna om en kraftig ökning av antalet organiserade protestaktioner i Kina (180 000 år 2010, en fyradubbling på tio år) publiceras av forskningsinstitutet CASS (China Academy of Social Sciences) som sorterar direkt under regeringen (State Council).
På samma sätt finns det många idéinriktningar om vilken väg Kina bör ta. Arkitektena bakom Kinas stegvisa ekonomiska liberaliseringar är fortfarande verksamma och många av dem förespråkar fortsatta reformer för att inte Kina ska köra fast, inte minst inom den hårt styrda finanssektorn och en minskning av den omfattande statliga inblandningen i näringslivet. En skolbildning som har vunnit mer inflytande under de senaste åren brukar kallas för ”den nya vänstern”, en slags kinesisk socialdemokrati som förespråkar utjämnade inkomstskillnader och sociala skyddsnät men utan att helt motsätta sig marknadsreformer som deras släktingar i gammelvänstern gör.
Spännvidden i debatten är ansenlig och det finns skolbildningar som sträcker sig över allt från öppenhet och globalisering, via mjuk makt genom att sätta ett föredömligt exempel, och till hökar som kräver att Kina ska kräva sin rättmätiga roll i världen med vapenmakt om så är nödvändigt. Andra diskuterar möjligheterna att genomföra politiska reformer, i första hand genom demokratiska inslag inom partiet.
Kinas önskan att inte bara delta i internationella diskussioner utan även stå som värd för dem har gestaltats genom Boao Forum for Asia – en Asiens motsvarighet till Davos – som årligen hålls på Kinas största ö Hainan sedan 2002. Nu har forumet skapat Boao Magazine, en tidskrift för internationell debatt och analys, tillsammans med en kinesisk förlagsgrupp. Det första numret gavs ut i juli 2012 med stor uppslutning från internationella dignitärer som bidrog med artiklar och tydlig uppbackning. De flesta av texterna var alltför försiktiga för att tidskriften i nuläget ska kunna jämföras med de befintliga tidskrifterna för internationell analys, såsom Foreign Affairs. Men några texter höll hög klass – en av dem skriven av svensken Fredrik Erixon som dissekerade relationen Kina–EU.
Det är i ljuset av Kinas beroende av ny innovationskraft, mjuk makt och den livaktiga, men i stora delar okända inhemska debatten som det enastående med ett kinesiskt Nobelpris ska ses. Visst kommer priset att politiseras, såväl av den kinesiska regimen för sina maktpolitiska syften, som av missnöjda regimkritiker som anser att Mo Yan varit för tillmötesgående för att förtjäna äran av ett Nobelpris. Men Mo Yan har visat att Kina kan, och hans exempel motbevisar verklighetsbeskrivningar som utgår från martyrrollen eller att landet är efterblivet. Mo Yans Nobelpris öppnar för en ny kinesisk innovationsvåg och stärker de krafter som vill att Kina ska engagera sig i ett ömsesidigt utbyte med omvärlden. Det är goda nyheter.
