Negra Efendic frågade i morgonens upplaga av SvD Näringsliv (8/1) var läsarens tröja är tillverkad. Kul att du frågar! Tröjan jag bär just idag har en liten lapp i nacken där det står ”Made in Bangladesh”. Ibland kanske det står ”Made in China” eller ”Made in Indonesia” men idag råkar alltså min tröja vara sydd i Bangladesh. Förmodligen av en lågutbildad kvinna från Dhaka. Och efter att ha läst Henrik Sundboms Frivärldrapport, som även den heter Made in Bangladesh, så kan jag ärligt säga att det är något jag är stolt över. Låt mig berätta varför.
Enligt Negra Efendic kan textilarbetarna inte leva på sina löner. Hon refererar till Clean Clothes Campaing som slagit fast att den nationella minimilönen i Bangladesh ligger på 450 kronor medan levnadslönen ligger på 2300. Men minimilön är inte nödvändigtvis detsamma som vad folk faktiskt tjänar. Enligt Made in Bangladesh-rapporten är genomsnittslönen betydligt högre. Till och med den som arbetar 50 timmar i veckan i landets ökända sweat shops kan förvänta sig en inkomst snäppet högre än medellönen i landet. Det är inget man blir rik på men man tillhör inte heller samhällets bottenskikt. Om man som konsument dessutom vet om att textilindustrin är den enskilt största förklaringen till Bangladesh snabba tillväxt och befolkningens kraftigt ökade levnadsstandard de senaste trettio åren kan man gott sträcka på sig när man klär på sig på morgonen.
Som Sundbom skriver bör man komma ihåg att människor står i kö för att få ett fabriksjobb inom textilindustrin. Varför då kan man undra? Kan det vara så att alternativet – att inte arbeta som sömmerska – vore värre? Att, helt utan rättigheter, behöva hanka sig fram inom den osäkra informella sektorn? Att behöva förlita sig på ett jobb inom jordbruket i ett land som är underkastat vädrets nycker? Eller att som kvinna vara utestängd från möjligheten att kalla sig inkomstagare och därmed förlora möjligheten till både inflytande i hemmet och frigörelse från det patriarkala systemet?
Jag tycker givetvis att många aspekter av textilindustrin – inte bara i Bangladesh, utan över hela världen– behöver förbättras, inte minst när det kommer till fackligt arbete och säkerhet. Och det är bra att vara medveten och ställa krav. Men att – som Negra Efendic insinuerar – sluta köpa kläder som tillverkats i låglöneländer kommer göra mer skada än nytta för de fattiga. För min del skulle den lilla lappen i nacken lika gärna kunna sitta på bröstet. Jag vill nämligen bära ”Made in Bangladesh” som ett hedersemblem.
