Takdekoration i Folkets stora hall där kongressen hölls.
KINA Folkrepubliken Kinas nationella folkkongress har just avslutats och den bjöd på såväl oväntade personval som politiska beslut som kan skaka om Kinas korrupta statsapparat. Nu återgår makteliten emellertid till sin hemlighetsfulla vardag, skriver Nils Hedberg Grimlund.
Bland de stramt klädda kinesiska partipamparna i mörka kostymer syns här och var en etnisk minoritetsrepresentant i färgglad folkdräkt. Folkrepubliken Kinas nationella folkkongress har just avslutats. Kina har fått sin nye president och ledarskiftet som formellt inleddes vid kommunistpartiets kongress i november förra året har fullbordats.
Sedan tidigare hade Xi Jinping de två viktigaste titlarna – generalsekreterare för kommunistpartiet, och ordförandeposten för partiets centrala militärkommitté. Nu är han både president och ordförande för statens centrala militärkommitté.
Valet av Xi som president var väntat. Det var också valet av Li Keqiang som premiärminister. Båda dessa partikarriärister har under flera år skolats in i sina respektive roller.
Folkkongressens betydelse är främst symbolisk, exempelvis för Xi Jinpings formella tillträdande som president. Men trots att det mesta är noga orkestrerat finns det fortfarande utrymme för frågor. Ett av veckans hetaste ämnen för spekulation i kinesiska sociala medier var vem den ensamma delegat var som röstade nej vid valet om Xi Jinping som president, mot 2 952 ja-röster.
Vad folkkongressen kanske främst blir hågkommen för är att Li Yuanchao utsågs till vicepresident. Detta är intressant eftersom han inte är en del av politbyråns ständiga utskott, en befordran som gick honom förbi vid höstens partikongress trots att han var favorittippad.
Li räknas inte till kretsen runt Jiang Zemin som annars fyllde partiets högsta ledarposter med sina förtrogna, utan snarare till kretsen runt den nu avgångne partiledaren och presidenten Hu Jintao. Det är rimligt att anta att Li Yuanchao ligger bra till inför partikongressen 2017, som också är hans sista chans att ta sig in i det ständiga utskottet innan han faller utanför partiets åldersgräns.
Någon egentlig politik formas inte vid Kinas årliga folkkongresser. Den formuleras ytterst av de sju männen i politbyråns ständiga utskott, en handfull pensionerade höga ledare och några inflytelserika personer i den övriga politbyrån. Idéerna bakom politiken arbetas fram av ett omfattande komplex av tankesmedjor, institut, lobbyister och intellektuella med nära band till partiet och statsledningen. Exakt hur ett visst beslut har fattats och av vem förblir dock hemligt. Hemlighetsmakeriet ses som en strategisk tillgång och ett informationsövertag som Kinas ledare vårdar ömt.
De nationella folkkongresserna är viktiga tillfällen för partiledningen att förankra sin politiska linje i en vidare krets. De flesta av delegaterna må tillhöra partieliten, men här finns också näringslivshöjdare, miljardärer och företrädare från Kinas ”demokratiska partier” (som är rena papperstigrar som endast existerar för att visa att Kina är en flerpartistat, vilket det förstås inte är fråga om).
En stor fråga som har diskuterats under folkkongressen är ett omstruktureringsprogram av statliga myndigheter och departement. Exempelvis slås ett antal myndigheter med överlappande ansvarsområden för att hävda Kinas marina intressen samman, vilket lär få konsekvenser för ägarkonflikterna med grannländerna om ögrupper i haven söder och öster om Kina. Landets ledning satsar samtidigt på en kraftig upprustning av kustbevakningsresurserna under den nya supermyndigheten.
En annan förvaltningsreform är uppdelningen av det väldiga järnvägsdepartementet, i syfte att bemöta problem med korruption och ineffektivitet. Det är en politik för effektivare förvaltning, återhållsamhet och måttfullhet som Xi Jinping påbörjade genast efter sitt makttillträde, och som åtminstone har fått partipamparna att bli mer måttfulla på ytan. Folkkongressens delegater visade inte upp några dyra klockor i år, och landets lyxrestauranger tappade uppemot 30 procent av sin omsättning runt det kinesiska nyåret i februari, då affärerna annars blomstrar. Att Xi Jinpings kampanj skulle ha fått någon verklig effekt på korruptionen i ledarskiktet är dock otroligt.
”Inledande skämt om fläsksoppa övergick snabbt till allmän oro och äckel”
Miljöfrågan har också varit aktuell, särskilt mot bakgrund av de senaste veckornas akuta läge då huvudstaden, och Folkets stora hall där kongressen ägt rum, legat insvept i tjock smog. Samtidigt som kongressen pågick påträffades över 6000 döda grisar flytande i Huangpufloden, i landets ekonomiska hjärta Shanghai. Floden förser stadens 23 miljoner invånare med en anseenlig del av dricksvattnet, och inledande skämt om fläsksoppa övergick snabbt till allmän oro och äckel.
I sitt installationstal som president tog Xi Jinping gång på gång upp den kinesiska drömmen, ett försök att skapa uppslutning om en gemensam vision för vart Kina är på väg. Kärnan i den kinesiska drömmen är att Kina ska återta sin traditionella roll som en regional, och möjligen global, mittpunkt och världens mest avancerade civilisation. Receptet innehåller fortsatt ekonomisk tillväxt, gemensam nationell strävan och en kraftigt upprustad militär. Att det är en bit kvar tills drömmen blir sann antyds av att satsningarna på den inre säkerheten och den paramilitära Folkets beväpnade polis är större än satsningarna på Folkets befrielsearmé.
Nu är folkkongressens symbolfestligheter över för i år. Makten flyttar in i det hemlighetsfulla ledarkomplexet Zhongnanhai igen och minoritetsrepresentanterna kan ta av sig sina metallbehängda huvudbonader och kulörta dräkter. Även Kinas avgående president och premiärminister, Hu Jintao och Wen Jiabao, kan hänga av sig sina masker. Wen har sagt sig vilja bli bortglömd. Återkommande men svårbekräftade uppgifter säger att Hu förhandlade bort sin egen möjlighet att påverka ledarskiftet i utbyte mot att ledarveteraners inflytande över dagspolitiken och landets fortsatta öde ska upphöra.
Kanske får vi se, eller ana, dessa herrar dra i trådarna även i framtiden, kanske inte. Vad vi kan vara helt säkra på är att se fler minoritetsrepresentanter klädda i folkdräkter applådera vid kongresser och uppträda med harmlösa sång- och dansnummer i den statliga televisionen. De färgstarka dräkterna ger dem inte mer att säga till om. I Kina ligger makten i det som inte syns.
