Om man bara ska läsa en bok som förklarar vad som händer i amerikansk politik i dessa dagar, räcker det med Mark Leibovichs underhållande och förklarande skildring av livet i Washington, DC – också kallad ”den här staden”.
Till stilen påminner den om vad Svensk Damtidning sägs innehålla – vem gjorde vad med vem, när och var? – med den skillnaden att här är dramat förlagt till en av världspolitikens huvudstäder. Detta maktcentrum framstår dock i boken som ett Grönköping, en håla där alla känner och umgås med alla, oavsett vad man står för eller representerar – bara man själv tjänar på det. Då är man med i klubben.
Two parties and a funeral
Mark Leibovich
Penguin 2013
Det långa talets korta mening är att politiken numera bara handlar om två saker: pengar, samt pengar för egen del. De två traditionella partierna, republikaner och demokrater, har ersatts av ett nytt allenarådande: det Gröna, med vilket avses färgen på landets valuta.
Följaktligen har Washington gått från att vara fattigast i landet till att vara rikast i landet, på grund av övertalningsindustrins ansvällning. Efter avslutad politisk karriär övergår de folkvalda till att bli PR-konsulter; lobbyingen är större och mer lönsam än någonsin, och fyller staden med flugorna som svärmar kring beslutsfattarna. De senare älskar att bli omsvärmade och vårdar sig främst om en enda sak: det egna varumärket, inte principer eller nationens välstånd eller annalkande faror eller medborgarnas behov. Allt under mediernas förfall; Watergate-journalistiken tillhör historien, åsikter dominerar på kvalitetsjournalistikens bekostnad, en trend som nu slår med full kraft även i Sverige.
Leibovich är en god ciceron till sight-seeingen, likt Alice i Underlandet. Som skönskrivare i New York Times Magazine och dess Chief National Correspondent – ett viktigt varumärke – känner han givetvis alla och vet allt (Ebbe Carlssons definition på en politisk insider). Dessutom kan han uttrycka det i den språkdräkt som återfinns i litterära reportage i Tom Wolfes anda, allt sedan dennes banbrytande porträtt av gåslevervänstern i ”Radical Chic” födde New Journalism på 70-talet, en stil som fortfarande odlas i de bästa magasinen.
Det är i den andan hans röntgenbild av Capitolium Sclerosis inleds med ett långt kapitel från Tim Russerts begravning 2008. När denne ledande TV-kändis gjorde grand finale skedde det vid en intim liten ceremoni i Kennedy Center inför 2 000 utvalda gäster, bland dem presidentparet Clinton som spelar sina roller med bravur: ”De är här med sin empati för att visa respekt, som ledare för maffiafamiljer gör när en rivaliserande gudfader har dött.”
Alla detaljer om det sociala livet innanför tullarna förmår inte dölja det väsentliga budskapet i Leibovichs bok; att amerikansk politik i grunden har genomgått en förändring, till det sämre. För mycket pengar i politiken och för starka organiserade intressen har tagit över från de idéer och principer som en gång grundade och byggde nationen.
Det är en lång process som påstås ha inletts med Clintons vulgarisering av det offentliga livet på 90-talet, då man utöver sexskandaler även bjöd ut övernattningar i Vita huset till sponsorer. Men argumenten hördes redan när jag bodde där i mitten på 80-talet då det hette att celebriteten blivit den viktigaste makthavaren i och med Kennedy-klanens ankomst på 60-talet. Och känd för att vara känd kan ju vilken idiot som helst bli, särskilt med hjälp av de asociala medierna, skvallret via Tjatter.
Det kan låta som en idealisering av äldre tider. Nu som då gäller den klarsynta rekommendation till nykomlingar i staden som tillskrivs president Truman (fast han själv nog aldrig sade det): Om du vill ha en vän i den här staden, köp en hund. Eller som det heter i ny tappning: I den här staden tar man inte vänskap alltför personligt.
I morgon kan man ju ha hittat någon värdefullare vän, i den här staden.
