Frilansjournalisten Martin Gelins bok om den amerikanska högern är på flera sätt unik. För det första är det en ovanligt initierad och välskriven tegelsten om ett fenomen som de flesta européer – och inte minst svenskar – ofta både förskräcks av och anser sig ha goda kunskaper om, nämligen den amerikanska ”högern”.
För det andra är det en skildring av just detta komplexa fenomen som genomsyras av ett försök att förstå detsamma, och inte att endast fördöma det. För det tredje är Gelin synnerligen påläst, och mängden intervjuer och besök han genomfört i USA under de tre år han arbetat med boken är ingenting annat än imponerande.
Boken tar sin början i en i sammanhanget oväntad del av USA, det fattiga West Virginia. Här sammanstrålar Gelin med republikaner som gjort uppror mot det demokratiska partiets ”krig mot fattigdomen”. Detta ”krig” har pågått sedan 1960-talet, med statliga bidrag och matkuponger etc som främsta vapen. West Virginias republikaner ser det som orsaken till att delstatens befolkning hålls fast i ett järnhårt bidragsberoende vilket alstrar drogmissbruk, fattigdom och arbetslöshet, dvs raka motsatsen till vad demokraterna velat åstadkomma.
Från West Virginias ”trailer parks” – dvs permanenta husvagnsläger – åker sedan Gelin vidare till det välbärgade Orange County i Kalifornien, där han i detalj beskriver hur 1960-talets vänstervåg fick ett revolutionärt – eller kontrarevolutionärt – gensvar i form av Barry Goldwater och hans “nya höger” inom det republikanska partiet. Denna rörelse, som på sin tid ofta fördömdes som extremistisk – kom att utgöra en formativ process för det republikanska partiet, vilken kulminerade i valet av Ronald Reagan som amerikansk president 1980.
Därefter tar sig Gelin till South Carolina, i den ”djupa Södern”. Det var i South Carolina som det amerikanska inbördeskriget startade, och delstaten är fortfarande i hög grad märkt av sitt förflutna. Hela Södern styrdes under mycket lång tid av det demokratiska partiet, som var det stora slavägarpartiet under 1800-talet och ända fram till 1950-talet dominerades – i Södern alltså – av segregationiska politiker. Idag är Södern däremot ett av det republikanska partiets allra starkaste fästen, och paradoxalt nog också en region där den stora afro-amerikanska minoriteten – uppemot 35% i vissa delstater, mot ca 13% nationellt – numera röstar med demokraterna.
Gelin visar hur republikanska strateger från 1960-talet insåg att det var i Södern som många av partiets vita kärnväljare numera fanns, och därmed inledde den process som inte innebar att republikanerna tog över Södern, utan att Södern tog över republikanerna. Som journalistisk catch-phrase är detta oemotståndligt, även om det är en sanning med modifikation – det finns starka republikanska fästen även utanför Södern idag.
Efter besöket i Södern blir Gelins bok mer tematisk, och behandlar Reagantidens uppsving, de stora kontrasterna mellan konservativa, antifeministiska kvinnliga politiker inom den kristna högern och den libertarianska delen av amerikanska konservatismen – med namn som Ron Paul i centrum – och den rörelse i främst sydvästra USA som aktivt bekämpar den ökade invandringen av spansktalande. Bilden som Gelin tecknar blir kaleidoskopisk, och det med all rätt: den amerikanska högern är och har i stort sett alltid varit en ytterst heterogen rörelse, med potentiellt starka inbyggda motsättningar.
Boken avslutas med en dystopisk skildring av amerikanska högerorienterade medier, som Fox News och Rush Limbaughs radioshower, samt av Mitt Romneys förändring från moderat mormon till konservativ populist. Gelins budskap mellan raderna kan i korthet tolkas som att den amerikanska högern begått intellektuell harakiri och förfallit till en lekplats för extrema element. På ett sätt är därmed cirkeln sluten – man är tillbaka i Barry Goldwaters 1960-tal, där den senare i ett berömt, eller ökänt, tal 1964 menade att “extremism vad gäller försvaret av friheten är ingen synd”.
Även om Gelins egen politiska åskådning inte lyser igenom boken är det ändå uppenbart att han inte är någon högersympatisör. I kombination med hans mycket förståelseinriktade ansats – han lyckas till och med ge beröm åt George W. Bush för dennes, enligt Gelin, ärliga ansats för att förbättra villkoren för USA:s spansktalande befolkning – gör detta boken till ett prov på exceptionellt god journalistik. För den som bara är det minsta intresserad av det stora landet i väster är Gelins text mestadels ren nöjesläsning. Till det kommer Gelins sparsmakade, närmast tillbakadragna prosa, helt fri från de annars så vanliga frustande ideologiska övertonerna när amerikansk höger ska beskrivas.
Det innebär inte att boken saknar svagheter. Främst bland dessa är faktiskt skildringen av en centralgestalt i boken, nämligen president Ronald Reagan (1981-1989). Gelin utmålar honom som en av de “mest älskade och missförstådda” av USA:s presidenter, men tecknar ett porträtt av honom som har stora brister och som förvandlas till en berättelse om Grover Norquist, ledaren för Americans for Tax Reform, den amerikanska – och oändligt mycket mer framgångsrika – motsvarigheten till Skattebetalarnas förening. Förvisso hade Reagan stor betydelse ur ett inrikespolitiskt perspektiv, men hans hjältestatus inom det republikanska partiet idag beror i hög grad på hans utrikespolitiska framgångar. Reagans valkampanj 1980 och nästan hela hans första mandatperiod baserades utrikespolitiskt på en direkt konfrontatorisk politik mot den dåvarande Sovjetunionen, vilken bl a omfattade den största fredstida militära upprustningen i USA:s historia. I denna ingick produktion av tusentals nya kärnvapen och utplacering av flera hundra av dessa på europeiska allierades territorium.
Det motstånd och det hat som Reaganadministrationen mötte i den amerikanska demokratiska oppositionen likaväl som i stora delar av Europa – inte minst genom den dåvarande europeiska “fredsrörelsen” – på grund av denna politik var en formativ process för det republikanska partiet. När sedan USA och dess Nato-allierade vann det kalla kriget genom Sovjetimperiets sammanbrott bara ett par år efter att Reagan avgått framstod hans hjältegloria i än tydligare dager för hela den amerikanska högern. Gelin nämner knappt denna aspekt av Reagantiden.
Orsaken står möjligen att finna i att hans ”research” om Reagantiden huvudsakligen baseras på inrikespolitiskt orienterade källor och att Gelin själv bara var ett par år gammal när Reagan valdes till president. De ödesdigra förutsägelser om globalt kärnvapenkrig och jordens undergång som gjordes på de flesta europeiska ledarsidor i samband med valet 1980, hade ingen motsvarighet ens i de hätskaste angreppen på George W Bushs administration i samband med Irakkriget 2003. Reagan betraktades inte minst i Europa länge som en skräckfigur som vid första bästa tillfälle skulle sticka världen i brand.
Den andra bristen i boken är delvis relaterad till Reagantiden, men på ett annat sätt. Gelin hävdar att de så kallade Reagandemokraterna, som spelade stor roll på 1980-talet när Södern konsoliderades som ett republikanskt fäste och när demokrater i norr började rösta på republikanerna, utgjordes av “medelklass”. Detta är en missuppfattning – Reagandemokraterna blev politiskt signifikanta just därför att de tillhörde den arbetarklass utan universitetsutbildning som tidigare alltid röstat demokratiskt, men som såg sina värderingar och sin livsstil hotas av det allt mer ”liberala” – dvs vänsterorienterade – demokratiska partiet.
Den tredje bristen kan också knytas till detta. Under ett antal presidentval under senare tid – främst valet av George W. Bush 2000 och hans omval 2004 – har “single issue voters”, dvs väljare som bara röstar av en enda anledning, påverkat valutgången i betydande utsträckning. En av de främsta av dessa anledningar har utgjorts av vapenfrågan. Samma Reagandemokrater som av andra värderingsmässiga skäl röstat republikanskt tidigare fann att demokratiska presidentkandidater som Al Gore och John Kerry aktivt ville inskränka rätten att inneha och bära vapen legalt. I Gores fall innebar det att han inte bara förlorade sin egen hemstat (Tennessee) och Bill Clintons (Arkansas) utan också ett antal andra delstater främst i Södern och Mellanvästern. Med tanke på hur jämnt valet 2000 var är det en rimlig gissning att vapenfrågan – och den starka ställning som National Rifle Association (NRA), den främsta vapenlobbyorganisationen har bland både Reagandemokraterna och republikaner i stort – faktiskt avgjorde detta. Gelin nämner dock inte NRA och knappt inte heller vapenfrågans roll i sin bok, vilket innebär en allvarlig lucka när det gäller förståelsen av den amerikanska konservatismens bas.
Men oaktat dessa brister är Gelins bok en utomordentlig prestation och har goda förutsättningar att bli ett standardverk i sin genre. Sådana är inte vanliga i den svenska USA-diskursen.
