…med anledning av att ett trettiotal polismän skadades på Nordirland sedan kravaller bröt ut förra veckan. Den tändande gnistan var att det nordirländska parlamentet beslutat att inte längre hissa Union Jack utom på särskilda högtidsdagar. Mathias Bred har bott och studerat på Nordirland.
1. Hur kan en flagga utanför en parlamentsbyggnad vara så viktig?
Majoriteten av Nordirlands befolkning vill tillhöra Storbritannien. Parlamentshuset Stormont ligger på en synlig plats och under de många åren av oroligheter var det säkert en tröst för vanligt folk att se den brittiska flaggan vaja där som ett slags budskap om att man inte vek sig för våldet. Idag borde frågan dock inte väcka så mycket känslor. Jag tror att beslutsfattarna blev förvånade över kravallerna. Kanske har det att göra med det allmänna ekonomiska läget.
2. Vilka är det som deltar i oroligheterna?
Det är förmodligen uteslutande människor från socialt utsatta områden som deltar. Den sociala dimensionen har alltid varit framträdande i den nordirländska konflikten. Även när bråken rasade som värst under 1970-talet kunde ledarna för de respektive grupperna bo helt fredligt som grannar i medelklasskvarteren runt universitetet. Striderna utkämpades främst i de västra stadsdelarna där det bodde många arbetslösa.
3. Av rapporteringen att döma är många av dem som deltar i kravallerna mycket unga. Varför är det så?
Det har nog en ganska naturlig förklaring. Fredsavtalet trädde i kraft 1998, och egentligen är det tjugo år sedan de mer intensiva stridigheterna slutade. Det innebär att det för första gången på mycket länge finns en generation ynglingar som inte vet vad inbördeskrig innebär. Det kan leda till att man leker med elden.
4. Finns det någon risk för att fredsprocessen upphör?
Egentligen inte. Efter åratal av förhandlande är personrelationerna mellan de folkvalda unionisterna och de folkvalda nationalisterna mycket goda. De står också upp tillsammans bakom beslutet om flaggningen.
Vad gäller de paramilitära grupperna är de på unionistsidan avväpnade. IRA har inte längre tillgång till det stöd med vapen och resurser man en gång hade. De kan inte ha baser eller hålla övningar i Irländska republiken som numer har goda relationer med London. De nordafrikanska diktaturer och de sydamerikanska gerillor som sålt vapen till IRA genom åren är borta. USA har en strängare syn på internationell terrorism än man hade under kalla kriget.
Men viktigast av allt är att båda sidors bråkstakar förlorat sitt folkliga stöd. För att konflikten skulle komma tillbaka till sin gamla intensitet skulle det krävas en drastisk försämring av hela världsläget. Men det hindrar naturligtvis inte att enskilda människors liv kan förstöras.
5. Hur ser vägen framåt ut?
Historiskt sett har Ulster alltid varit en egen region. Vägen framåt ligger i att utveckla en nordirländsk identitet. Det arbetet underlättas av det europeiska samarbetet, region blir viktigare än stat. Valet mellan Irland och Storbritannien blir allt mer en icke-fråga.
Många Nordirländare har redan dubbla pass och fler och fler inser rikedomen av att komma från ett kulturellt gränsland. När det gäller de bråkande ungdomarna får vi hoppas att de hanteras som sociala problem och att man undviker att hamna i den gamla diskussionen om nationell och religiös tillhörighet.
