Foto: Alexandra Hoegberg
KINA Det moderna Kina genomför en märklig balansakt mellan ekonomiska reformer och kommunistisk diktatur. Med utgångspunkt i firandet av Maos 120-årsdag reder Alexandra Hoegberg ut Kommunistpartiets logik och retorik.
När den 120:e årsdagen av Mao Zedongs födelse firades den 26 december hyllade Kinas nuvarande president Xi Jinping honom som en stor patriot och nationell hjälte.
Den statliga nyhetsbyrån Xinhua firade genom att lägga upp en hel separat webbsida dedikerad endast till rapportering om årsdagen, och runt om i landet rustades gamla monument upp och ceremonier hölls. Det viftades ivrigt med flaggor – både de prydda med Kinas fem stjärnor, och de med kommuniströrelsens hammare och skära – och besökare skockades vid historiska platser där Mao och hans röda armé en gång varit.
”Mao Zedong-tänkandets banér kan inte förloras, att förlora det skulle innebära en förhandling av partiets ärorika historia”, sade Xi i sitt tal på det symposium som hölls till Maos åminnelse i Beijing. Men det var inte sina egna ord Xi delade med sig av till åhörarna av symposiet, utan ett citat från Kinas tidigare ledare Deng Xiaoping.
Deng, som under många år arbetade tillsammans med Mao i den kommunistiska partieliten, lyckades genom skickliga politiska manövrar bli Kinas de facto makthållare efter Maos död 1976, även om han aldrig höll någon utav de högsta ämbetena.
Trots att Deng, precis som Xi, under åren han styrde ofta hyllade nationens grundare i sin retorik var han också den som efter Maos död radikalt förändrade landets finanspolitik och öppnade upp Kina inför omvärlden. Det var även Deng som konstaterade att Mao hade haft ”fel till 30% och rätt till 70%”.
Välkända exempel på Maos misstag är bland annat den stora svälten som sträcktes över tre år från slutet av 50-talet, där vettvilliga och oprövade jordbruksreformer genomfördes i hela landet med cirka 20-40 miljoner dödsoffer som resultat, enligt akademiska uppskattningar.
Till felen kan man även räkna Kulturrevolutionen som Mao iscensatte under den senare halvan av 60-talet, där unga rödgardister med tyst uppbackning av Mao attackerade personer de ansåg vara revisionister, framförallt intellektuella och den välbärgade borgarklassen. Lärare misshandlades till döds, kulturskatter slogs sönder och institutioner för högre utbildning – och till slut även delar utav kommunistpartiet självt – upphörde att fungera.
När rödgardisterna blev ohanterliga skickades de ut drösvis till landsbygden för omskolning, och den skoningslösa utrensningen av kontrarevolutionärer togs efterhand över av befrielsearmén. Och i slutändan hade Mao lyckats avsätta flertalet politiska motståndare inom partiet och förnyat sitt eget grepp om makten.
Att det fortfarande vurmas för Mao Zedong i Kinas partitopp kan tyckas anmärkningsvärt. Inte minst för att Mittens Rike idag knappast uppfyller den kommunistiska utopi som revolutionären Mao drömde om. De gamla rödgardisterna hade med säkerhet klassat Xi Jinping som en tvättäkta kapitalist när han under fjolårets 18:e partikongress tillkännagav genomgripande finansiella reformer ämnade att föra Kina mot en än mer marknadsorienterad ekonomi och stadigare nationell tillväxt.
Så varför hedrar man fortfarande denne diktator, som i sin strävan att befria proletariatet blev direkt skyldigt till miljontals människors död?
”Mao är en formidabel karaktär som förändrade nationens ansikte och förde det kinesiska folket mot ett nytt öde”, sade Xi under 120-års firandet. I det uttalandet anar man svaret. Mao lade grunden för det moderna Kina och etablerade det kommunistiska partiets hittills oinskränkta välde. Xi sitter där han sitter för att Mao, indirekt, har satt honom där. Att stödja partiet innebär alltså nästan per automatik att man måste vörda dess grundare.
Vid första anblicken kan det tyckas som om Kina lider utav viss ideologisk förvirring. Ända sedan Deng Xiaoping reformerade landets finansiella landskap i slutet av 70-talet har staten gjort sitt bästa för att balansera socialism med marknadsekonomi, i enlighet med en ideologisk formel som Deng kallade ”socialism med kinesiska särdrag”.
Denna politiska modell kännetecknas av en marknadsekonomi som domineras av statligt ägda företag. Men dagens kinesiska modell beskrivs ofta som statlig kapitalism, där de statliga företagen i hög grad bedriver affärer som vore de privata.
VD:arna för dessa företag uppvisar på ytan de attribut som kännetecknar företagstoppar världen över, med dyra kostymer och exklusiva hem. Men synar man dem närmare inser man snabbt att de alla är partimedlemmar med familjeanknytningar och kontaktnät som förr snarare än senare når in i regeringen. När det kommer till kritan är det regeringen som kontrollerar även företagen.
Xi Jinpings många reformer tycks också emellanåt vara sinsemellan oförenliga. Å ena sidan släpper Xi på den ekonomiska kontrollen och omfamnar kapitalismens fördelar. Å den andra verkar han kräva mer ideologisk ”korrekthet” inom partiet och toleransen gentemot politiskt oliktänkande minskar.
Å ena sidan har Xi, som tog över presidentskapet i mars 2013, under den korta tid han suttit vid makten redan hunnit initiera många policyändringar, som bland annat gör det lättare för utländska företag att verka i Kina. I september, till exempel, öppnades Kinas första frihandelszon i Shanghai, där flertalet ekonomiska reformer – så som obehindrad internationell valutaväxling – prövas ut i mindre skala. I det avseendet verkar han för ett mer öppet, kapitalistiskt Kina.
Å andra sidan har han omfamnat en retorik i genomförandet av nationella politiska strategier som starkt speglar gamla maoistiska slagord: i somras återupplivade han till exempel Maos begrep ”masslinjen” som syftar till att partiledningen måste återuppliva banden med folket och bättre möta dess behov och önskemål.
Han har också slagit ned hårt mot korruption och extravagans inom partiet. Under det gångna året har allt från hajfenssoppa till dyra klockor, bilar och handväskor slutat ses som statussymboler och istället blivit ett bevis på opassande överdåd.
Förändringen har varit så radikal att flertalet internationella lyxvarumärken har producerat helt nya kollektioner för försäljning i Kina, där deras märke appliceras sparsamt på produkterna. Kinas elit vill inte längre synas med stora, skrytiga logotyper på sina väskor och kläder.
Att Xi lyckas balansera vad som kan tyckas vara ideologiska motpoler är snarare ett tecken på skicklighet än förvirring. Russell Moses, som är dekan vid The Beijing Centre for Chinese Studies, säger att Xi är ”en annan sorts ledare, och det är därför många har svårt att läsa av honom.”
”Misstaget många gör är att tro att eftersom det verkar som om Kinas ekonomi och samhälle har kapitalistiska karaktärsdrag, så är (landet) på väg bort ifrån sina kommunistiska mål”, säger Russell. ”Det är inte alls vad som sker.”
Enligt Russell är Xis mål att göra partiet smartare och starkare, och för att lyckas med det ser den nye presidenten det som en nödvändighet att partiet spelar en allt större roll i samhället och i befolkningens vardagsliv. ”Enligt honom… måste partiet bli bättre på att styra, och skapa en mer rättvis översyn av finansiell tillväxt och utveckling”, säger Russell.
Kinas presidenter tenderar att söka inspiration från tidigare ledare, och Xi Jinping är inget undantag. Än så länge visar han alla tecken på att lyckas balansera Deng Xiaopings vilja att genomföra ekonomiska reformer, vilket är nödvändigt för att föra Kina framåt, med Mao Zedongs ideologiska övertygelse som är nödvändig för att partiet ska kunna vidhålla makten.
