När Berlinmuren föll togs de flesta politiska och militära analytiker på sängen. De flesta ansåg att det kommunistiska systemet var alldeles för stabilt för att falla ihop som ett korthus. Att döma av reaktionerna på den arabiska våren tycks makthavarna och underrättelesetjänsterna i västvärlden ha blivit tagna på sängen ännu en gång. MENA-regionen ansågs vara full av motsättningaroch missnöje men inte till den grad att regimerna skulle kollapsa eller destabiliseras likt dominobrickor. Men i backspegeln går det att skriva hyllmeter med analyser som bryter ner händelseförloppet. Uppsalaprofessorn i islamisk teologi och filosofi, Mohammad Fazlhashemi, ger sitt bidrag i boken Den arabiska våren.
Fazlhashemi sammanfattar revolterna med en anekdot från en biologilektion. Ormar fångar fåglar genom att göra dem paralyserade av skräck. De fåglar som lyckas övervinna sin rädsla kan fly undan ormens dödande attack. På samma sätt var människor i MENA-regionen förlamade av skräck för regimernas oppresiva maktapparater, en rädsla de lyckades övervinna.
Den arabiska våren
Mohammad Fazlhashemi
Historiska Media, 2013
Boken börjar med att kronologiskt redogöra för händelserna, vilket är tacksamt eftersom följande kapitel tenderar att hoppa friskt mellan länder, händelser och jämförelser, vilket oftast kännetecknar liknande böcker som försöker att förklara stora världshändelser. Boken innehåller, utöver författarens egna analyser, även referenser till andra analytiker. Detta ger boken en tyngd och en känsla av att vara uttömmande, trots sin ringa längd på 215 sidor.
Det enda land som får ett eget kapitel i boken är Iran, vars folkresning sommaren 2009 kan anses ha initierat Den arabiska våren. Även om demonstrationerna i Iran inte ledde till ett regimskifte så fanns det viktiga lärdomar att dra utifrån demonstranternas metoder, som senare kom att användas i arabvärlden. Principen om icke-våld som präglade demonstrationerna framställs i boken som nyckeln till en framgångsrik revolt eftersom den ger demonstranterna ett moraliskt övertag mot en moraliskt korrupt regim. Våldsanvändning hade lett till en eskalering som på sikt hade riskerat att dra in utländska militanter. Det resoneras även kring om en ny regim, som kommit till stånd med våldsanvändning, hade kunnat motstå att ta över den gamla regimens oppressiva metoder.
Övriga kapitel i boken behandlar drivkrafterna bakom revolterna, politisk islam, vilka som blev vinnare och förlorare samt en spekulation i hur framtiden ser ut för regionen.
Drivkrafterna är lätta att förstå. Till skillnad från många andra utvecklingsländer har MENA-regionen blivit fattigare och inkomstklyftorna större under 2000-talet. Andelen unga ökade explosionsartat. Visserligen ökade antalet universitetsstudenter, men utsikterna att få jobb för akademiker var svaga utan rätt kontakter. De statiska ekonomierna lyckades inte heller ge jobb åt arbetarklassen som lever i absolut fattigdom. De som gick i demonstrationstågen kom från alla samhällsklasser med gemensamma krav på regimens avgång. Däremot hade varje subgrupp en egen agenda för vad man ville uppnå efter ett regimskifte. Bland dem fanns politiskt islamistiska grupper, som hade bidat sin tid i väntan på rätt tillfälle att kliva fram i rampljuset.
Fazlshemi behandlar politisk islam noggrant. Han problematiserar utan att vara alarmistisk. Politisk islam i Turkiet är enligt honom en bra kompromiss som även skulle kunna kopieras av arabvärlden. Han ställer sig frågan om det går att önska bort politisk islam men konstaterar nyktert att det är en del av den politiska verkligheten i muslimska länder och enbart går att utesluta med odemokratiska metoder.
I bokens epilog blir bokens ton dystrare. Fazlshemi redovisar öppet och utan skönmålning de problem som regionen står inför. Bland annat redogör han för opinionsmätningsföretaget Pew:s resultat som anger att en stor andel av Egyptens befolkning vill att landet ska styras enligt Koranen. Han beskriver även polariseringen i samhällen där jämnbördiga styrkeförhållanden är en förutsättning för en fredlig utgång. Han tvekar aldrig att redogöra för de enorma motsättningar och hinder för utveckling som präglar regionen.
Fazlhashemi skriver i förordet att han varken kan ställa eller svara på alla frågor om folkresningarna som fortfarande pågår. Det han däremot avser uppnå med boken är att problematisera och förklara, något som han på det stora hela lyckas med. Han undviker att skönmåla och använder Europas långa demokratiseringsprocess som påminnelse om att vi bör ge regionen tid att finna en väg till frihet.
Som läsare är det dock lätt att känna en uppgivenhet inför regionens framtid. Kanske just för att författaren lyckas så bra med att täcka ämnet på ett ärligt och noggrannt sätt.
