MYANMAR Fredrik Reinfeldt besöker i dagarna Myanmar och Barack Obama följer inom kort i hans fotspår. Men finns det något hopp för en faktisk demokratiseringsprocess? Joakim Kreutz, freds- och konfliktforskare som nyligen besökt landet, redogör för förutsättningarna.
För en person som anländer till Yangon idag är det uppenbart att mycket har förändrats på mycket kort tid. En stad som för tio, eller fem, år sedan fortfarande kändes som en dammig småstad är på väg att snabbt utvecklas till en sydostasiatisk metropol. Det har blivit många fler, och mycket modernare, bilar på gatorna och byggställningar i nästan varje kvarter. Man kan växla pengar hos bankerna snarare än på gatan. Kaféerna annonserar om wifi, och fylls med ungdomar klädda i jeans snarare än longyi. Det diskuteras politik, och bilder av självständighetshjälten Aung San och hans dotter, Nobelpristagaren Aung San Suu Kyi, finns överallt.
Den positiva utvecklingen har fått stor internationell uppmärksamhet, då både EU och USA har dragit tillbaka sanktioner mot landet och Barrack Obama inom kort blir den förste amerikanske President att besöka Myanmar någonsin. Men, frågan är om de politiska öppningarna enbart påverkar livet i Yangon och huvudstaden Naypyidaw, eller om de omfattar hela landet? Trots de politiska reformerna så är stora områden i norra och västra Myanmar stängda för utlänningar på grund av inbördeskrig och våldsamt förtryck av etniska minoritetsfolk, framförallt de som är muslimer eller kristna. Även om det mesta våldet pågår längs med landets gränser så kan det inte ignoreras: här finns natur-resurser och handelsvägar som i praktiken avgör möjligheterna till ekonomisk utveckling i landet. Demokratin behöver utveckling för att stabiliseras, men utvecklingen behöver en lösning av konflikterna med minoriteterna.
Det finns därför försök att inleda förhandlingar med de väpnade organisationer som representerar olika minoritetsfolk, och under det senaste året har flera vapenvilor undertecknats. Att samtal pågår är naturligtvis positivt, men det är en stor skillnad mellan att enbart tillfälligt upphöra med våldsamheter och att försöka hitta en lösning på konflikterna. Tyvärr lyckas den pågående processen ganska dåligt med båda dessa uppgifter, vilket skapar en risk för att inte möjlighet som nu finns att skapa frihet och utveckling i Myanmar utnyttjas. Utifrån de uppgifter som jag fått från både deltagare i fredsprocessen och källor i konfliktområdena, så finns det flera brister som begränsar möjligheterna till långsiktig fred och frihet för hela landet.
Det första gäller innehållet i de undertecknade vapenvilorna. Eller, om kanske snarare, bristen på innehåll. För att en vapenvila ska vara användbar så måste man bestämma vilka regler som ska gälla, det vill säga var respektive militära förband ska befinna sig samt hur och när de kan rotera trupper eller transportera mat och liknande. Dessutom så behöver man någon typ av arrangemang för hur vapenvilan övervakas. Oftast består detta antingen av neutrala observatörer, en gemensam kommitté, eller en kombination som bokför och diskuterar eventuella incidenter. I vapenvilorna som har undertecknas finns inte något av detta, utan det är en fråga som parterna är ”överens att diskutera i framtiden.” När i framtiden sägs det dock inte något om, och flera grupper har inte haft några vidare förhandlingar med regeringssidan trots att det gått mer än 6 månader av vapenvila.
Kan man då säga att vapenvilorna överhuvudtaget spelar någon roll? Delvis, eftersom det har varit väldigt få incidenter sedan de undertecknades. Å andra sidan så har det sällan varit storskaliga strider i de här konflikterna ändå, även om fjolåret innehöll flera stora regeringsoffensiver. För de flesta soldaterna består krigen mest av att vänta och bevaka motparten i respektive militärbaser och det mesta våldet har utförts av regeringssidan mot civilbefolkningen i närheten. Det är oklart om den typen av våld har minskat. Det finns en del rapporter om att det fortgår, och flyktingar fortsätter att anlända till den thailändska gränsen, men flera lokala NGOs som dokumenterar brott mot mänskliga rättigheterna har slutat publicera rapporter. Att strypa information av den typen var nämligen del av vapenvilorna, och NGOs är beroende av rebellgrupperna för att få tillgång till att intervjua befolkningen. Efter vad jag har förstått så samlar de fortfarande in information, så om vapenvilan bryts så kommer vi veta mer om den överhuvudtaget existerat i praktiken.
Det andra är att den pågående processen tyvärr visar att de som är inblandade i förhandlingarna kanske inte är de mest lämpliga aktörerna för att skapa frihet i dessa områden. Förutom att stoppa organisationers arbete så har de också försvårat möjligheterna för journalister och biståndsgivare att följa och stödja fredsprocessen. De tecken som finns är att många rebelledare nu främst kortsiktigt försöker bevaka sitt inflytande jämfört med andra rebelledare istället för att diskutera hur makt kan delas eller hur övergången från krig till fred skulle kunna genomföras. I deras försvar ska sägas att de inte har särskilt mycket vana att förhandla med regeringen. Ledningen för Restoration Council of Shan State hade, till exempel, aldrig haft några samtal med regeringen före 2011 trots årtionden av krig.
Här skulle dock omvärlden kunna göra en insats. Under det senast året har allt större pengar satsats på att stödja fredsprocessen i Myanmar, men det mesta har fokuserat på regeringssidan. Även de pengar som erbjudits som stöd till rebellerna (som, till exempel, det norska Myanmar Peace Support Initiative) har varit så att de ska kunna fullfölja de åtaganden som kommit ur vapenvilan. Eftersom samtalen inte innehåller några medlare så skulle rebellerna behöva kunskap både om vilken typ av frågor som är viktiga att diskutera och vilken typ av lösningar som har använts i andra fredsprocesser. Det är naturligtvis inte omvärldens uppgift att bestämma hur Myanmar ska administrera sina regioner, men en ökad öppenhet om vilka möjligheter som finns skulle öka chansen att processen lyckas.
Det tredje problemet är den största elefanten i rummet som ingen vill prata om. Ansvaret för fredsprocessen ligger hos regeringen väldigt mycket på President U Thein Sein och hans närmaste rådgivare. Enligt den fredsplan som har antagits, så ska eventuella fredsavtal slutligen behandlas av parlamentet, men det blir bara aktuellt efter en oerhört lång övergångsperiod. Först ska vapenvilor slutas med alla etniska minoriter, sedan ska alla etniska rebellgrupper avväpnas och bli politiska partier, och först efter det kan eventuella politiska krav behandlas i parlamentet. Förutom det orimliga att alla avtal med etniska minoriteter enligt den här planen i slutändan kan röstas ner i det burman-dominerade parlamentet, så kommer ingen rebellgrupp gå med på att demobilisera om inte motsvarande sker hos armén.
Med det i åtanke så är de pågående samtalen inte något mer än en fasad för ett fortsatt status quo, som kan ses som ett ”kallt krig” innanför landets gränser. Den demokratiseringsprocess som ska ses som en möjlighet att bygga upp ett land som varit splittrat i århundraden kanske istället leder till en ny uppdelning mellan de som är inkluderade och de som är utanför. Det finns dock fortfarande chanser att påverka utvecklingen, men då måste tre frågor sättas i främsta rummet. Den första är att vapenvilorna måste övervakas, och oberoende media och NGO:s måste ges utrymme att rapportera från konfliktområden. Det andra är att rebellsidan måste få stöd i att utforma förslag som utgångspunkt för vidare samtal, och att dessa förslag blir mer generella för hur området ska styras snarare än vissa individers position efter kriget. Det tredje är att omvärlden måste sätta press, men också ge stöd, till regeringen så att fredsprocessen börjar diskuteras och behandlas i Myanmars parlament. Dessutom så måste militärens framtida roll planeras, både med representanter för militären och med omvärlden. Det finns många lärdomar från både lyckade och misslyckade försök att reformera militära organisationer, men dessa ignoreras i Myanmar idag.
