Foto: Simon Chirgwin
SYDAFRIKA Mediefriheten i Sydafrika är hotad. Förutom orosmolnen kring medias frihet finns angränsande problem som inskränkningar i rättssystemet. Emil Uddhammar skriver om hur förändringarna reflekterar maktförhållandena i landet.
Den som besökt Sydafrika och lyssnat på radio har säkert lagt märke till de synnerligen livaktiga diskussioner som förts i detta medium. Inget ämne tycks vara för stort eller för litet att ventilers, ofta med intensiv medverkan av inringande lyssnare. Lokala som centrala radiostationer har varit lika aktiva och bidragit till ett mycket öppet diskussionsklimat.
Denna mediefrihet, liksom vissa närliggande rättigheter, hotas nu från flera håll.
Enligt beslut den 11 december från Sydafrikas statliga radio- och televisionsföretag SABC (South African Broadcasting Corporation) – med 18 radiostationer och tre TV-kanaler – måste samtliga program där politik och samhällsstyrning diskuteras, samordnas centralt via ”avdelningen för nyheter och aktuella frågor”.
SABC grundades 1936 och har länge varit det dominerande radio- och tvföretaget i Sydafrika. Efter avskaffandet av apartheid har bolaget omstrukturerats för att bättre motsvara det nya demokratiska samhället. Vid vissa tillfällen har dock kritik riktats mot bolaget för att det, nu som tidigare, skulle favorisera den sittande regeringen.
Chefen för SABC, Hlaudi Motsoeneng, framhöll med anledning av beslutet om ”samordning” att ”detta beslut kommer att hjälpa oss att hantera frågor om politik och samhällsstyrning centralt, att göra det på ett sammanhållet och systematiskt sätt och i linje med vår redaktionella policy”.
Kritiken har inte låtit vänta på sig. I ett pressmeddelande den 13 december skrev organisationen Media Monitoring Africa att ”beslutet från SABC innebär en tydlig förändring av existerande praxis för diskussionsprogram i TV och radio, och kommer med stor sannolikhet att få långtgående konsekvenser för SABCs radiostationer och nyhetsavdelning”.
Nyligen stoppades ett intervjuprogram med en av Sydafrikas mest kända politiska satirtecknare från att sändas i en av SABCs TV-kanaler. Programmet om Jonathan Shapiro – signaturen Zapiro – kunde inte sändas, menade SABC, då det var för ensidigt. Beslutet har mött omfattande kritik i övriga media.
Sydafrika är unikt på Afrikas kontinent, då man hyser både en modern västerländsk ekonomi och en stor svart befolkning som endast delvis integrerats i det moderna samhället. Landet leds efter demokratiseringen av ett dominerande parti, ANC (African National Congress). Oppositionspartiet DA (Democratic Alliance) har haft svårt att hävda sig.
Under de senaste valen har oppositionspartiet DA dock ryckt fram och dominerar en av provinserna, Western Cape, med Kapstaden, där man vann med 51,5 procent av rösterna 2009 mot ANC:s 31,6 procent.
Detta och dekretet om ”samordning” sattes av vissa bedömare i samband med den då förestående ANC-kongressen, och ett behov av att säkra positiv bevakning av presidenten Jacob Zuma.
Sydafrika har efter apartheidsystemets avskaffande och införandet av demokrati haft ett mycket öppet medieklimat. Därför var det också med stor skepsis som lagförslaget ”Protection of State Information Bill” (som syftar till att skydda offentlig information) mottogs 2010. Lagförslaget, som i folkmun kallas ”Hemlighetslagen”, har kritiserats hårt inom och utom landet. Enligt internationella PEN-klubben skulle lagen göra det mycket svårt för journalister att arbeta i Sydafrika. Meddelarskyddet tas bort och efterforskningar om korruption eller oegentligt handlande inom myndigheter kan resultera i upp till 25 års fängelse.
Förslaget har antagits av parlamentet, men ännu inte ratificerats av den andra kammaren. Det har heller inte undertecknats av presidenten.
Kritiker mot av denna typ av förslag menar att de riskerar att föra landet tillbaka till de repressiva presslagar som rådde under apartheidregimen.
Förutom orosmolnen kring medias frihet, finns ett angränsande problem, som sammanhänger med SADCs (Southern African Development Community) tribunal för mänskliga rättigheter. SADC är en samarbetsorganisation för tretton länder i södra Afrika. Efter ett uppmärksammat fall där en vit farmare i Zimbabwe vann sitt fall mot staten Zimbabwe 2010, suspenderades tribunalen.
Beslutet kritiserades bland annat av den tidigare mottagaren av Nobels fredspris, Desmond Tutu. Tribunalen återfick sin verksamhetsstatus förra året, men då med det märkliga tillägget att enskilda personer inte längre kan väcka talan mot sina regeringar. I detta beslut deltog Sydafrika som en av medlemsländerna i SADC.
En konsekvens av beslutet är att anhöriga till de arbetare som sköts ned vid demonstrationer i samband med gruvstrejker förra hösten i Sydafrika, samt anhöriga till arbetare som tidigare skjutits ned under demonstrationer vid gruvbolag ägda av kinesiska företag i Zambia, inte kan väcka talan mot sina respektive regeringar.
Medielandskapet i Sydafrika reflekterar delvis dessa maktförhållanden. Fria media, rättsstat – inklusive yttrande- och organisationsfrihet – är dock hörnstenar i varje demokrati. Det styrande partiet ANC tycks inte helt tillfreds med dessa friheter.
