UTRIKESKRÖNIKA Att bygga en politisk plattform kan numera med rätt ingredienser och rätt karisma gå på några månader. Med utgångspunkt i exemplet ”the Mayor of Malmö” skriver Jan-Olof Bengtsson om utvecklingen att vi tycks föredra personen före partiet.
Efter nästan 20 år vid makten som kommunstyrelsens ordförande i Malmö stämplar Ilmar Reepalu (S) ut. Uppståndelsen är stor. Det är nästan komiskt hur påtagligt det är att ”Ilmar” (som oftast går enbart under förnamn) är betydligt större och viktigare i många invånares ögon än det socialdemokratiska partiet han representerar.
Ilmar Reepalu, snart 70 år gammal, är ett levande bevis på att allt fler människor röstar på person före parti – inte minst eftersom han får så många borgerliga röster i kommunalvalen.
När exempelvis Tony Blair tog över rodret för brittiska Labor 1994, sensationellt vann parlamentsvalet 1997 och sedan satt ohotad som premiärminister fram till 2007, sammanfattades Blairs karriär som:
”Det var inte Labor som valde Blair, det var Blair som valde Labor”.
Så var det ju på ett sätt, naturligtvis. En viljestark människa som såg partiet som språngbräda för egna idéer och karismatiskt vågade ta ut svängarna för att förändra istället för att plikttroget förvalta något förlegat.
En annan som visar exempel på personlig popularitet är James ”Chris” Christie. Han är republikansk guvernör (den första på 12 år) i New Jersey sedan 2009. Han är vardaglig, kolerisk, jordnära och väldigt egen. När orkanen Sandy drog fram i fjol backade han upp president Obamas insatser medan han samtidigt kritiserade sina egna. Många ser honom som kommande presidentkandidat. Hans presskonferenser, varav många ligger ute på Youtube, är stor underhållning om man gillar sarkasm och spydigheter.
Det blir helt klart allt vanligare med att person går före parti och det gäller även i Europaparlamentet med alla 754 ledamöterna. När vi i juni 2014 ska rösta in 20 svenska ledamöter har de valda stora möjligheter att föra fram sina egna åsikter och inte agera särskilt partidisciplinerat. I stället sugs den enskilde parlamentarikern upp i någon bred nationslös partigrupp där det gemensamma ställningstagandet är viktigare än de nationella aspekterna.
I Europaparlamentet handlar det således primärt om politisk samhörighet och inte nationella grupperingar. Socialdemokraterna ingår i PES medan moderater och kristdemokrater finns i den största gruppen EPP, för att nu nämna några.
Visst, det går utmärkt att kämpa för nationell politik från Bryssel och Strasbourg inför hemmaopinionen, men särskilt stora avtryck blir det inte om inte den nationslösa partigruppen är inne på samma linje. Samtidigt gör den enskilde parlamentarikern skillnad om han eller hon helt enkelt är skicklig, välargumenterande och övertygande.
I Danmark leder den socialdemokratiska statsministern Helle Thorning-Schmidt en bräcklig trepartiregering. Elaka kritiker menar att hon närmast kommit att bli en frontfigur som utnyttjas av de andra två partiledarna, inte minst Radikale Venstres Margrethe Vestager. Men samtidig är hon familjärt ”Helle” med de flesta. Särskilt i tidningsrubrikerna.
Ett annat uppseglande exempel på person före parti är italienaren Beppe Grillo och hans nystartade ”Den femstjärniga rörelsen” (M5S) som fick mycket stöd i det senaste valet. Grillo som är komiker har med humorns hjälp vuxit till att bli ett politiskt fenomen som etablissemanget inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till. Inte heller vet man mycket om de nykläckta och totalt oprövade parlamentarikerna som nu drar in till maktens grytor tack vare Grillos enmansshow och humor. Eller vad sägs om hans karaktäristik av Berlusconi – ”dead man talking”.
Hans slagfärdighet om att folket måste ta tillbaka makten från den genomkorrupta staten betraktas av många som primitiv populism. Men Grillo försvarar sig med att staten inte längre finns utan enbart består av politiker som egoistiskt försöker sko sig själva. Hans egna framgångar beror mycket på de många revolutionerande sociala medierna – att han blixtsnabbt når ut.
Att bygga en politisk plattform i dag kan med rätt ingredienser och rätt karisma gå på några månader, något som tidigare tog flera år att arbeta fram.
Men tillbaka till vårt svenska exempel: ”Malmøs borgmester træder tilbage”, löd rubriken i Danmarks största tidning Jyllandsposten samma dag som nyheten om Ilmar Reepalus avgång stod att läsa i de svenska tidningarna. Ett talande bevis på att han tar stor medial plats även på andra sidan Öresundsbron.
Det är tydligt att Ilmar Reepalu gillar benämningen borgmästare – och han struntar helt i att Sverige avskaffade titeln redan 1971. Han tar alla chanser att titulera sig ”Mayor of Malmö” när han rester runt på kontinenten och säljer in sin stad som ”the sustainable city”.
Malmö är på grund av sitt geografiska läge naturligtvis en stad där de ca 300 000 invånarna hellre blickar söderut mot Europa än mot det mer avlägsna Stockholm. En talande detalj är exempelvis att en majoritet av invånarna sa ja till eurons införande i folkomröstningen 2003, vilket direkt kan härledas till Reepalus stenhårda stöd för den gemensamma valutan.
Ilmar Reepalu är nämligen en sann EU-vän. Han vurmar för det gränslösa Europa och är nästan en renodlad federalist, även om han inte förstår det själv. Han kan sin EU-materia och utnyttjar den väl med mängder av resor till Bryssel och i unionen. Oavsett vad moderpartiet tycker. Sammanfattningsvis kan man säga att Ilmar Reepalu vill ha ut betydligt mer av sitt parti i europarelaterade frågor än vad partiet har tänkt sig.
I september 2014 är det val i Sverige och kommunalval i Malmö. Då har över ett år gått sedan Ilmar lämnade över rodret. Frågan blir om ”Ilmar-effekten” kan leva vidare? Det spontana svaret är nej. Men det räcker antagligen med att han tids nog ställer upp på några lokala valmöten för att effekten ska få nytt liv igen.
Efter Ilmar,”Chris”, Helle och Grillo kommer vi nog även fortsättningsvis att få se mer av tendensen att person går före parti.
Det var inte partiet som valde dem, utan de som valde partiet.