Foto: Istockphoto/Mayo5
FINLAND President Sauli Niinistö sprider felaktiga myter om vad ett Natomedlemskap skulle innebära för Finland. Det menar Pauli Järvenpää, i en granskning av presidentens argumentation för en fortsatt placering på ”staketets topp”.
Som skicklig politiker valde Finlands president Sauli Niinistö en passande inramning för att förklara sin syn på Nato. Publiken var Finlands samlade ambassadörer på det årliga augustimötet, lokalen det vördnadsvärda Finlandiahuset i Helsingfors.
Tajmingen var knappast en tillfällighet. Veckan därpå var Niinistö planlagd att möta president Obama i Stockholm, varpå väntade en träff med president Putin i slutet av september.
Niinistös kommentarer är så pass viktiga att de förtjänar att citeras utförligt. ”Missnöjet med vår nuvarande Nato-policy – som består av ett nära samarbete med Nato och möjligheten att vid någon tidpunkt ansöka om medlemskap – uppträder ofta på två olika sätt.
Föreställningen om att vi sitter på staketet är ett sätt att tänka att vi snabbt borde hoppa över, medan det andra är att tänka att vi inte från början borde ha hoppat upp – eller åtminstone att det inte fanns någon mening med det.”
Sedan fortsatte han: ”Jag råkar tycka att staketets topp är ett bra ställe att sitta på. Vår nuvarande position tjänar våra intressen väl vid denna tidpunkt, i största allmänhet. Vi har frihet att agera, olika valmöjligheter, och vi har utrymme att observera och operera. Vi dras inte åt endera hållet. Som en av mina aktade företrädare varnade: inget måste göras i en ’tidlös tid’ – på en abstrakt nivå, utan känsla för läget och tillfället. Finland beslutar självt om position och färdriktning, i enlighet med sina intressen och i beaktande av det sammanhang som historien placerar oss i vid varje givet tillfälle.”
Niinistö avslutade med påpekandet att: ”Den linje vi följer innebär mycket mer än att bara avvakta. Vårt Nato-samarbete är mångsidigt, och tjänar direkt till att utveckla vår egen försvarskapacitet. Deltagande i Natos luftövervakning över Island nästa år är ett exempel på detta.”
För att sammanfatta: enligt Finlands president lever landet nu i den bästa av världar; det är nöjt med den nuvarande samarbetsnivån; det ser ingen anledning att ändra linjen i en nära framtid, och det föredrar att inte rubba relationen till Ryssland, som tydligt har varnat för konsekvenserna om Finland skulle börja röra sig närmare medlemskap.
Med andra ord, det sammanhang i vilket historien nu placerar Finland, den bästa optionen, är enligt Finlands president att sitta på staketet.
Det är nedslående nyheter för de finländare som hade hoppats på fräscha idéer – kanske även en ny inriktning i förhållande till Nato – efter Tarja Halonens tolvåriga presidentskap. Bara en dumbom hade väntat sig en snabb lösning, givet att allmänhetens stöd för medlemskap pendlar kring just under 30 procent. Ändå vågade många hoppas på att den nye presidenten skulle uppmuntra till diskussion och även leda en debatt som över tid skulle informera och bilda det finska folket att acceptera medlemskapet i Nato som det har gjort i andra västliga organisationer som OECD, Europarådet och EU.
Olyckligtvis har presidenten valt att inte göra detta – tvärtom. Därtill är det något överraskande hur han valde att formulera sig. Tidigare diskussioner om Nato har fött många felaktiga myter i Finland, och nu föreföll presidenten att ge tungt politiskt stöd till många av dem.
Låt oss granska några av hans poänger.
1. Det är utan tvekan sant att som staketsittare har Finland full handlingsfrihet, men av det följer inte att vi som Natomedlem skulle vara i något avseende hämmade att agera. Medlemmarna är självständiga nationer – vid tvivel, fråga fransmännen – och fria att vidta de försvarsåtgärder de själva väljer, eller agera som de önskar. Det som förenar dem är solidariteten, alltså deras gemensamma intresse av att samarbeta för att dela bördan av att underhålla säkerhet och nationellt försvar, och i sista hand ge stöd till varandra i händelse av att någon utsätts för ett angrepp.
Det senare uttrycks i åtagandet att delta i kollektivt försvar genom att landet ”vidtar, individuellt och tillsammans med andra, sådana åtgärder som det finner nödvändigt, inklusive användningen av väpnad styrka”, som föreskrivs i artikel 5 i 1949 års Natofördrag.
Det är kärnan i åtagandet bland Natomedlemmar gentemot varandra, men ingenting ett land som sitter på staketet kan dra nytta av.
2. Det krävs ingen automatisk reaktion från en Natomedlem i någon särskild fråga. Alla beslut i Nato tas i enighet efter en lång, ofta tröttande demokratisk debatt. Varje medlem har en fullständig vetorätt gentemot alla beslut. Om inte alla medlemmar är överens kommer inget beslut att fattas. I regel nås acceptabla kompromisser eftersom medlemmarna tenderar att dela samma värden och intressen. Den som ställer sig utanför alliansen ger förstås upp möjligheten att delta i medlemmarnas diskussioner och påverka besluten.
3. Särskilt mindre och svagare medlemmar tjänar i regel på medlemskapet. De har samma rättigheter som större och mäktigare länder och i solidaritetens namn lyssnar man extra på deras åsikter. Ett exempel är Estland som drev på alliansen att utarbeta och godkänna en riktig artikel 5-plan för landet, eller Island som ordnade flygplansövervakning från alliansen efter att ha tagit upp frågan för avgörande i Nato.
4. I finska diskussioner om Nato hör man ofta argumentet att ett medlemskap kommer att gå lätt och snabbt, ”ett snabbhopp över staketet”. Det är tillnyktrande att påminnas att det tog nästan ett decennium för Polen, Tjeckien och Ungern att slutföra sina medlemskapsförhandlingar 1999, och längre för de baltiska staterna att fullborda sina ansökningar till 2004.
I rent militära termer kommer ett land som Finland utan tvekan att passa väl in efter nästan två decennier som pålitlig medlem i alliansens partnerskapsprogram. Ändå får man inte förlora siktet på det faktum att förhandlingar om ett medlemskap framförallt är en politisk process.
I de bästa av tider kommer det att ta åratal, och i slutet av en lång process ska en ansökan individuellt godkännas av alla 28 nuvarande medlemsparlament. Sist men inte minst kommer Nato inte att vara intresserat av nya medlemmar om ansökan kommer under en period av ökade spänningar. I det läget blir möjligheterna för en hängiven ”staketsittare” strikt begränsade.
5. Nato är en konsensusbaserad organisation som erbjuder gemensamma lösningar för medlemmarna hur man organiserar ett kollektivt försvar, men mycket mer än så. Man erbjuder medlemsstaterna ett forum för varierande grad av partnerskap, dialog och samarbete, till exempel angående civil katastrofberedskap, energisäkerhet, it-försvar, krishantering. Här finns också möjlighet till avancerad utbildning, träning och övningar, för att bara nämna några få sätt att anpassa försvaren till ändrade förutsättningar och moderna behov. Inte alla av dessa program är öppna för icke-medlemmar.
Slutligen är den mest angelägna frågan för tänkbara Natomedlemmar denna: skulle det i händelse av att en militär kris bryter ut vara bättre för landet att vara medlem eller skulle medlemskapet istället fungera som en magnet för ett militärt angrepp?
Under det kalla kriget var Finlands svar tydligt: vårt nationella försvar måste i sig vara trovärdigt för att inte skapa osäkerhet. En tänkbar angripare skulle vara övertygad om att Finland under alla omständigheter hade förmågan och viljan att skydda territoriet mot varje militärt intrång.
Vår egen militära kapacitet stöddes på den tiden av ett starkt Sverige. Idag är läget radikalt annorlunda. De senaste 15 åren har Sverige reducerat sitt nationella försvar till den grad att dess militära förmåga nu allvarligt kan ifrågasättas. Situationen är måhända fortfarande något bättre i Finland, men det är ett faktum att om vi inte skaffar oss betydligt större resurser under andra halvan av årtiondet kommer vi inte att kunna behålla vårt försvars trovärdighet.
Det är kanske ironiskt att svensk och finsk försvarspolitik och starka ställningar, som stabiliserade säkerhetsläget i norra Europa under det kalla kriget, nu gör det motsatta: trovärdigheten sätts ifråga och därför åstadkommer våra militära bidrag inte stabilitet utan motsatsen.
Medlemskap i Nato för Finland och Sverige skulle återskapa den militära trovärdighet som nu snabbt bleknar bort. Det är mer sannolikt att fientlig makt angriper ett land vars förmågor betvivlas snarare än ett land som kan dra nytta av kollektiva försvarsåtaganden från en hel allians med 28 medlemmar. Till exempel skulle ett försök att inta Gotland eller viktiga delar av den finska sydkusten inte bli fall bara för Finland och Sverige utan för hela alliansen. I en eskalerande kris skulle svenskt och finskt medlemskap i Nato alltså ha en starkt stabiliserande effekt i hela norra Europa.
