Foto: Utenriksdepartementet, Norge/Frode Overland Andersen
DEBATT Att Nato skulle vara en ”kärnvapenallians” är en av de myter om Nato som odlas i Sverige. Nato har inga egna kärnvapen och det finns inget tvång för Natoländer att ha kärnvapen placerade på sitt territorium, skriver Mike Winnerstig.
Påståendet att ”Nato är en kärnvapenallians” är kanske den svenska Natomyt som är mest spridd och mest felaktig. Det är inte ovanligt att aktörer som borde veta bättre – t.ex. svenska riksdagsledamöter – hävdar att ett svenskt Natomedlemskap skulle innebära att Nato ”skulle placera ut sina kärnvapen på svenskt territorium”.
För det första har Nato inga egna kärnvapen. Tre Natomedlemmar har däremot kärnvapen: USA samt Frankrike och Storbritannien. Att säga att Nato ”har kärnvapen” är därmed lika irrelevant som att säga att ”FN har kärnvapen”, givet att alla de permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd är kärnvapenmakter.
För det andra kan man som Natoland unilateralt besluta att kärnvapen inte ska baseras på ens territorium; Norge har t.ex. alltid haft denna policy. Detta är något som varje land inom alliansen bestämmer självt.
För det tredje tog Nato ett principbeslut 1999, när de första staterna från den f.d. Warszawapakten bereddes medlemskap i alliansen, om att inga kärnvapen skulle placeras ut på de nya medlemmarnas territorium. Det mycket lilla antal amerikanska taktiska kärnvapen (dvs. kärnvapen med kort räckvidd) som idag finns kvar i några europeiska länder är ett arv från kalla kriget, och utgör endast en minimal avskräckning mot de flera tusen vapen av samma typ som Ryssland fortfarande disponerar.
Dessutom måste man skilja på kärnvapen och kärnvapen. Strategiska kärnvapen (dvs. interkontinentala missiler med kärnvapensstridsspetsar) har aldrig varit vapen som Nato hanterat mer än med verbala hänvisningar till dem i övergripande strategidokument. Här finns för övrigt en parallell till Sverige eftersom USA redan på tidigt 1960-tal bestämde att det amerikanska s.k. kärnvapenparaplyet skulle täcka även Sverige; en attack på Sverige kunde alltså mötas med amerikanska kärnvapen mot angriparen. Detta gjordes inte av altruistiska skäl, utan av två helt andra – att skydda Natos nordflank, dvs. Norge, och att ge Sverige färre incitament att skaffa sig egna kärnvapen.
Det ovannämnda fåtal amerikanska taktiska kärnvapen som finns kvar i Europa har som sagt en grund i Natos avskräckningsförmåga mot eventuella angripare som också kan antas inneha kärnvapen. En annan koppling finns också, nämligen mellan de europeiska Natoländerna och USA; eftersom det är amerikansk personal som har hand om dessa vapen så innebär de en mycket påtaglig manifestation av den s.k. transatlantiska länken mellan USA och Europa. Rent praktiskt har de idag mycket liten om ens någon militär betydelse inom Nato. Deras roll är således uteslutande politisk.
Det brukar också sägas att kärnvapen är ”olagliga”, efter ett domslut i Haag-domstolen från 1996. Detta domslut är emellertid ytterst oklart. Ur folkrättslig synvinkel är de alltså inte förbjudna. Det kommer de för övrigt sannolikt aldrig heller att bli, eftersom folkrätten i hög grad styrs av vad som beslutas av FN:s säkerhetsråd – och i det sitter som bekant fem kärnvapenstater på permanent basis.
Det hävdas också att det skulle vara ”olagligt”, eller i alla fall oförenligt med svensk nedrustningspolitik att gå med i Nato, så länge alliansen inte avskaffat alla kärnvapen. Men detta bör rimligtvis i så fall också gälla för EU. Två av de ledande EU-länderna – Storbritannien och Frankrike – är kärnvapenländer och EU har som bekant ett visst säkerhetspolitiskt samarbete, för vilket Sverige varit en av de största tillskyndarna.
Om kärnvapen, eller hanteringen av kärnvapen, vore ”olaglig” vore det givetvis djupt problematiskt för Sverige att samarbeta säkerhetspolitiskt också inom EU – eftersom två av unionens dominerande länder är kärnvapenmakter som sätter mycket högt värde på att fortsätta att vara detta.
Ur nedrustningssynvinkel är det dessutom så, att Sverige som Natomedlem skulle kunna verka avsevärt mycket mer effektivt mot kärnvapen än vad vi kan göra inom det nuvarande utanförskapet. Norge, Tyskland och ett antal andra länder inom Nato har tagit upp diskussionen om huruvida de amerikanska taktiska kärnvapnen i Europa verkligen behövs. I och med att dessa länder är allierade måste även USA – och för den delen de stater inom Nato som tycker annorlunda – lyssna på argumenten. Svensk nedrustningspolitik skulle alltså med framgång kunna drivas inom Nato, tillsammans med de övriga länder inom alliansen som har liknande uppfattningar. Utanför alliansen har vi lika mycket inflytande som Nya Zeeland eller Malaysia – dvs. synnerligen lite.
Kärnvapnens roll inom Nato är alltså ofta missförstådd i Sverige, och ett svenskt Natomedlemskap skulle kunna vara en effektiv plattform för svensk kärnvapennedrustningspolitik. Att vara Natomedlem innebär inte att man måste gilla kärnvapen – man måste däremot kunna diskutera dem seriöst och ta frågorna på allvar.
