Det är en väl bevarad statshemlighet att det pågår en eskalerande Natodebatt i Sverige. Ett aktuellt exempel är Kungl Krigsvetenskapsakademiens antologi Nato för och emot (red: Karlis Neretnieks) som utkom till Sälen-konferensen i januari, den vintriga motsvarigheten till politikveckan i Visby; alla som inte hade något att göra var där, på arbetsgivarens bekostnad.
Få medier har upptäckt och ännu färre kommenterat bokens viktiga bidrag till grundkursen i Natokunskap, vilket är att beklaga, ty den debatt som faktiskt förs är begränsad till experter som vet för mycket och en trots allt engagerad mindre krets medborgare som vet för litet. Det stora mellanskiktet är ännu inte tillfrågat på allvar. Så kan myter och en föråldrad verklighetsbild fortsätta frodas utan kritisk granskning.
Karlis Neretnieks (red.)
Kungliga Krigsvetenskapsakademin, 2013
En förklaring till tystnaden kring boken är att utgivaren inte tar ställning i medlemskapsfrågan. Akademiens uppgift är inte att tjäna som ja-kansli i en kommande folkomröstning utan att ta fram ett sakligt underlag för dem som vill studera materien i den underliggande frågeställningen om hur Sverige bäst försvaras, på egen hand eller tillsammans med andra länder i vår närhet.
Det hindrar inte att de flesta inläggen i boken stöder uppfattningen att Sverige hör hemma i medlemskretsen, bland de 28.
Förebilden är som ofta i försvarssammanhang Finland, där flera officiella utredningar har presenterat fakta om vad ett Natomedlemskap skulle innebära. Utan större påverkan på opinionen; det har inte lett till större konvulsioner i vårt grannland än att en del opinionsbildare tagit mod till sig och brutit den tidigare tystnaden om behovet av ett medlemskap. Senast var det den ansedde toppdiplomaten Markus Lyra, tidigare ambassadör i Moskva och Stockholm, som i en intervju nyligen kom ut ur neutralismens garderob:
”Jag anser att Finland borde ansöka om medlemskap i Nato. Dit hör redan nu så många länder som liknar Finland. Tänk bara på Norge, Island, Danmark, Holland, Belgien, Tjeckien och Estland samt många andra.” I Arbetarbladet berättar socialdemokraten Lyra också att hans åsikt privat delas av många tjänstemän inom utrikesministeriet, där han tidigare varit hög chef.
Sådana bekännelser som kunde påverka opinionen i positiv riktning är ännu sällsynta i det tysta Sverige. Här skulle behövas en ”finlandisering” av den säkerhetspolitiska debatten så att fler opportunister vågade ta ställning. Visserligen bidrar den demonstrerade ryska aggressionen till att den svenska Natoopinionen långsamt börjar röra på sig åt rätt håll, men ännu är det långt kvar till ett stabilt genombrott för Natolinjen. Enligt de senaste opinionsmätningarna är andelen anhängare av medlemskapet på uppåtgående, 36 procent enligt Transatlantic Trends 2013, som också visar att Sverige är ett av de mest Kreml-kritiska länderna i Europa. Framförallt tenderar motståndet mot Nato att försvagas, vilket öppnar för efterfrågan på de goda argumenten.
Flera sådana finns att hämta i Natos egen utveckling. De tre pelare som det nya Nato vilar på efter Sovjetunionens sammanbrott stärker ställningen för partnerskapsländer som Sverige. Utöver den klassiska uppgiften, Collective Defense (artikel 5), finns numera en bredare meny av uppgifter inom andra pelaren, Crisis Management (typ Libyen-insatsen), och den tredje, Cooperative Security, vilken omfattar den regionalisering av militärsamarbete som just nu genomförs i Norden.
I Krigsvetenskapsakademiens antologi betonar ambassadör Ulla Gudmundson att Nato är en politisk organisation, snarare än en militär, baserad på delade värderingar om frihet och demokrati som står i motsats till det som håller samman nationen Ryssland. Men den amerikanska känslan för Europa och det gemensamma förflutna försvagas i takt med latiniseringen av USA, det faktum att yngre generationer amerikanska skattebetalare saknar minnet av förfädernas uppoffringar för det krigshärjade ursprunget ”over there”. Det leder till ett annat fokus för den framtida amerikanska säkerhetspolitiken än att fortsätta subventionera den transatlantiska länken för vilken Europas finansministrar har skickat notan till det allt mer skuldsatta USA. Det är en ekvation som i längden inte kommer att hålla.
Skarpast i dessa sammanhang är som vanligt översten Bo Hugemark. Med fokus på konkreta situationer konstaterar han att i händelse av ofred kring Östersjön kommer en Air Expeditionary Force från Nato med 150 flygplan att vilja nyttja svenska baser. Oavsett om Sverige hunnit gå med i Nato dras vi in i krigsförberedelserna, och har också utfäst oss att i enlighet med solidaritetsdeklarationerna kunna ge och ta emot hjälp.
I första hand ankommer det enligt Hugemark på Finland att i inledningen av ett skymningsläge sätta in örlogsbesök och luftövervakning i Baltikum, kanske en markbataljon i Estland och en brigad mot ryska gränsen. Men det befriar inte Sverige från att säkra Gotland för stöd från västmakterna. Det kan inte vänta tills de tyska fallskärmsjägarna luftlandsätts, som under den senaste Natoövningen Steadfast Jazz.
I ett förberedande skede är den psykologiska uppgiften nog så väsentlig, att Sverige stöder den finländska mobiliseringen och inte låter den ryska skrämselpropagandan underminera försvarsviljan. Det är en undergrävande faktor som är verksam i debatten redan idag och som bygger på en egendomlig paradox i inställningen till Ryssland; den rustande stormakten är så garanterat fredlig att vi inte behöver frukta något, samtidigt som den är så farlig att reta med ett Natomedlemskap att vi inte kan riskera något.
Dubbel bokföring, falsk matematik – något i grunden oförenligt syns där i bottengrumset. Den som läser Krigsvetenskapsakademiens studie ser det tydligare.
Mats Johansson är ordförande i Frivärld och riksdagsledamot (M) i utrikesutskottet. Hans senaste bok ”Kalla kriget 2.0. Ryssland rustar” finns nu i nytryck att beställa här. http://timbro.se/bokhandeln/bocker/kalla-kriget-20-0
