Under våren har tusentals danska grundskollärare strejkat på grund av oenigheter om den arbetstidsreglering som regeringen och danska kommunförbundet vill driva igenom. Och de svenska lärarförbunden har varit aktiva i den debatten. För i Sverige är skolfrågan sedan en tid tillbaka ständigt på (den politiska) agendan. Den vänds och vrids så till den grad att många rycker på axlarna inför de problem som faktiskt påtalas. Men det kan vara en illavarslande utveckling om problem med skolan och ungdomarna blir ”för tjatigt”.
Den nordiska utvecklingen är intressant att följa. Medan Finland utmärker sig i internationella undersökningar tycks Danmark, Sverige och Norge stöta på problem. Under en intervju med Timbros välfärdsansvarig, Karin Svanborg-Sjövall, om skolfrågan internationellt, kommenterade hon på Finlands framgångar:
– De ger sina lärare i princip fria händer att utforma undervisningen som de vill. Lärarna i Finland har ju väldigt hög status, vilket gör att de kan välja de bäst lämpade.
När Norge firade sin nationaldag 17 maj talade man om vikten av ”att få ungdomen med i långt större grad, ty det förstärker ekonomin. Ungdomen är framtid, utveckling och förnyelse. Näringslivet har i långt större utsträckning än politiken förstått och tagit tillvara ungdomens kraft. Politiken behöver förnyelse för att vinna de unga.” (Adresseavisen i Trondheim).
Det är rätt. Men att ständigt ”ta nya tag” och sätta alltför stor tilltro till politiska åtgärder kan, främst inom skolan, ofta göra mer skada än nytta.
– Internationellt har intresset för det här med mångfald och innovation inom skolan varit rätt svalt, fortsätter Karin Svanborg-Sjövall. I till exempel Norge säger den socialdemokratiska ordföranden för utbildningsutskottet att ”det ska kosta att ställa sig utanför systemet”, vilket dels tar sig uttryck i att man kräver att friskolorna tar ut avgifter från sina elever, dels bara ger tillstånd till skolor som på avgörande sätt skiljer sig från den offentliga skolan, till exempel genom en religiös profil.
Nästa år är det val i Sverige. En av de viktiga frågorna kommer med all sannolikhet att handla om framtiden genom ungdomarna. Och skolan är (om inte hela världens) hela Nordens valfråga. Men får politikerna gehör för detta? Och om inte, släpper de då frågan?
Det verkar inte finnas någon universallösning på problem i skolan. Istället upprepas och upprepas skolfrågan samtidigt som man riskerar att fortsätta missa lösningarna – och mista allmänhetens intresse.
