NORDKOREA Trots brist på praktiskt taget allt fortsätter Kim efter Kim att föra sitt folk bakom ljuset. De gamla romarna hade i alla fall vett att bjuda på bröd till skådespelet. Den nordkoreanska regimen klarar knappt det. Ändå fortsätter showen, skriver Greger Ekman.
Den 12 december 2012 lyckades äntligen Nordkorea skjuta upp en vädersatellit i omloppsbana, eller åtminstone ut i rymden. Om man ska tro ”imperialisterna” i USA är den fredliga satelliten nu utom både partiets och den store efterträdarens kontroll där den susar fram i rymden. Mycket talar för att väderobservationer från rymden var underordnat det budskap om landets militära styrka som uppskjutningen sände till den förfärade omvärlden.
Sydkorea, Japan och USA blev naturligtvis upprörda – och med rätta. Jag, däremot, blev glad å nordkoreanska folkets vägnar. Förra hösten befann jag mig som turist på resa i Nordkorea och inte så att jag tycker att landet ska ha vare sig kärnvapen eller långdistansrobotar. Tvärtom. Den så kallade Demokratiska folkrepubliken Korea bör snarast avveckla både kärnvapenprogrammet och den egna statsförvaltningen. Men det är svårt att inte glädjas med en befolkning, som hålls i okunskap om snart sagt allt, när landet för en gångs skull faktiskt lyckas med något som är på riktigt.
Uppskjutningen var på riktigt, så folkets stolthet grundade sig inte på en lögn. För en gångs skull. Annat var det när Korea News Service rapporterade att den högste ledaren, eller den käre efterträdaren Kim Jong-Un, blivit utsedd till Times ”Man of the Year” 2012. Riktigt så var det egentligen inte, men det kommer ju inte folket att få reda på. Sannolikt var de ännu stoltare då än efter raketuppskjutningen.
Sken och verklighet
I efterhand, när jag fått tänka igenom vad mitt resesällskap och jag faktiskt varit med om, är det starkaste intrycket av vår hårt regisserade resa till världens sannolikt märkligaste land upplevelsen att ha varit del i en gigantisk teateruppsättning. Vi matades hela tiden med olika akter och stycken med det gemensamma målet att sprida regimens bild av arbetarnas och böndernas lyckorike på jorden.
Vi kanske inte var så övertygade om hur förträffligt allt var, men frågan man ska ställa sig är huruvida den vanlige nordkoreanen verkligen tror på propagandan. Särskilt när den stora svälten på 1990-talet borde vara i färskt minne. Under knappt fem dagar i landet, utan att tillåtas någon som helst kontakt med civilbefolkningen, är det omöjligt att få någon ordentligt underbyggd bild av vad de tror om hemlandet och världen i stort.
Tyvärr verkade de vi träffade ha en stark tro på staten. Men vi fick ju å andra sidan inte träffa dissidenter. Den ständiga propagandan och kulten av ledarna, i kombination med grupptryck och rädslan som måste komma av att i allt dagligt liv vara beroende av staten, gör det förståeligt att det är svårt att bryta med de föreställningar de matats med sedan barnsben.
Spelplanen håller på att förändras
Dock finns det tecken på en förändring som på sikt kanske innebär början till slutet för regimen. Jag tänker främst på till synes obetydliga reformer av ekonomin och att eliten inte döljer sina levnadsvanor.
Enligt en av guiderna fick man numer odla en egen täppa med grönsaker för familjens behov. Det var till och med en reform på gång i kollektivjordbruken som gick ut på att staten bara skulle ta 70 procent av skörden och resten skulle jordbrukskollektivet få att dela på.
För en västerlänning är den situationen att jämställa med slaveri, men möjligheten att odla sin egen mat, och göra sig mindre beroende av staten och dess tjänstemän, måste vara en mental revolution. Sannolikt kommer produktiviteten att öka i och med reformerna, men samtidigt måste man ställa sig frågan om ett minskat direkt beroende av staten kommer att göra jordbruksbefolkningen mindre mottagliga för propagandan och bli mer individualistiska?
Skådespelet förutsätter bröd
Nordkorea är på grund av den vanvettiga Juche-idén helt beroende av sitt jordbruk eftersom handel med främmande länder inte betraktas som önskvärt. Det bärande temat i den store ledaren Kim Il-Sungs, till statsreligion upphöjda, politiska filosofi är självtillit eller Juche. Det innebär att landet ska hämta sin styrka ur folket som då förutsätts ha den inneboende kraften att klara av allt, från att odla ris till att bygga interkontinentala kärnvapenmissiler.
När jag var där var det inte ännu tid för skörd men av de fält jag kunde se, från den buss vi kördes omkring i och under tågresan mellan Pyongyang och Peking, såg grödorna ut att lova en bra skörd. Det betyder dock inte att maten räcker.
Missväxt och naturkatastrofer drabbar Nordkoreas ineffektiva jordbruk hårt. Under resan såg jag inte mer än en handfull närmast museala traktorer. Däremot fanns det många lantarbetare som handhackade ogräs mellan majsplantorna. Givet landets isolering är deras utsäde troligen av en äldre och lågavkastande sort, vilket bidrar ytterligare till låga skördar.
Verkningarna av extrem väderlek förstärks på grund av Juche-idén och föreställningen att folket ska göra sig till naturens herrar. Det har lett till gigantiska dikningsföretag och omformning av åkrar. På det påstått femstjärniga lyxhotell där vi inkvarterades kunde vi avnjuta en svartvit film, kanske från slutet på 60-talet, som visade mängder av bulldozers som schaktade och formade de gamla åkrarna till stora rationella och platta rektanglar. Inte nog med att man vände ned den rika matjorden djupt ned i marken, man gjorde också åkrarna känsliga för översvämningar.
Övertygade och övertygande skådespelare
Under våren och sommaren hade delar av landet drabbats av översvämningar med stora skördeförluster som följd. Detta var helt okänt för våra guider, som inte riktigt ville tro på ryktesspridning från imperialisterna i väst. Varje dag, år ut och år in, arbetar det nordkoreanska propagandamaskineriet för att vilseleda sitt eget folk om tillståndet i landet. Också vi var en del av detta skådespel.
Jag skulle inte bli förvånad om det är så illa att de tjänstemän som organiserar turistresorna på allvar tror att de genom att visa en så, i deras ögon, bra bild av landet som möjligt bidrar till att sprida en positiv bild av folkrepubliken. Även relativt högt uppsatta tjänstemän hålls troligen ovetande om vad som händer i utlandet för att inte regimens skenbild av världen ska utmanas.
Skåda spelaren
Efter att ha varit på, om än bara en kort, resa i världens mest slutna land har min syn på Nordkorea och dess folk förändrats på en viktig punkt: Jag finner inte längre samma nöje i att förlöjliga nordkoreanerna för att de storgrät på den store generalen Kim Jong-Ils begravning i våras eller för att de är så stolta över att ha sådana exempellösa genier till ledare.
Det finns en gigantisk bild i en av läsesalarna i, det som närmast kan kallas, nationalbiblioteket på Kim Il-Sung när han sittande vid ett studiebord kommer på och omedelbart ger instruktioner om att bordsskivorna ska göras fällbara för att det ska bli bekvämare att läsa. Professorn som guidade oss där var otroligt stolt och glad över ledarens omtanke och det han hade att visa upp för oss.
Det är alltför lätt att göra sig lustig över den här typen av dyrkan av ledarna och högt skolade nordkoreaners förvrängda verklighetsuppfattning.
Rekvisitan för de sista akterna är på plats
Visst är det fortfarande underhållande med alla de vansinniga projekt och monument som Kimmarna dragit igång, helt på tvärs med sunt förnuft och alla av oss kända ekonomiska principer. Men det är inte roligt på samma sätt nu som före resan. Arbetarnas paradis liknar mest en medeltida feodalstat. Produktiviteten är så låg att det välstånd som skapas nätt och jämt räcker till för att hålla kungen och aristokratin med ett överflöd.
Ironiskt nog håller Nordkoreas ledning på att falla i samma fälla som blivit mången medeltida furstes fall. Iögonfallande lyxkonsumtion mitt framför näsan på medborgarna, som lever med en konstant energi- och livsmedelsbrist, har lett till uppror och revolutioner förut.
Det återstår att se hur många nya Mercedes- och Lexusbilar det finns plats för på Pyongyangs, i övrigt rätt fordonstomma, gator innan missnöjet med den styrande eliten växer till en kritisk massa som på allvar hotar regimens existens.