SAHEL Länderna i västra Nordafrika har varit relativt förskonade från den arabiska vårens tumult. Men oroligheterna i Mali tidigare i år har rört upp ordentligt i området, inte minst genom att islamistiska grupper tvingats söka sig åt nordväst. Magnus Norell, nyligen hemkommen från Nordafrika, vittnar om en ökande oro för vad som kan hända om länderna i Sahelområdet inte tar tag i problemet.
Östra Medelhavet och Mashrek har sedan början av 2011 (och den s.k. arabiska vårens utbrott), genomlidit den ena krisen efter den andra. Att de politiska omvälvningarna inte skulle innebära någon snabb övergång till verklig demokrati, var det väl i och för sig ingen seriös bedömare som trodde, men kriserna och konflikterna – från det alltmer blodiga inbördeskriget i Syrien till militärkuppen i Egypten – har ändå understrukit hur lång, svår och oberäknelig utvecklingen kommer att bli.
Som kontrast till detta står den västra utposten av Mellanöstern och Nordafrika; Marocko. Landet har, åtminstone hittills, lyckats manövrera på ett sådant sätt att man sluppit mycket av de oroligheter som grannländerna drabbats av. Det betyder dock inte att allt är frid och fröjd i västra Maghreb. Tvärtom har händelserna i framför allt Libyen och Mali fått återverkningar inom hela regionen.
Det som oroar Marocko, Mauretanien och Algeriet är främst de olika islamistiska grupperingar och rörelser som finns i detta stora och svårkontrollerade område. Interventionen i Mali tidigare i år fick bland annat till följd att de grupper som under stor del av 2012 kontrollerade städerna i norra Mali spred sig till norrut i landet, in i delar av Mauretanien samt in i Algeriet. En direkt följd av dessa händelser är framväxten av en ny gruppering i området, ledd av den flera gånger dödförklarade Mokhtar bel Mokhktar. Mokhtar (som bland anklagas för att ligga bakom den blodiga attacken mot den algeriska gasanläggningen i In Amenas i januari i år) bildade denna nya gruppering efter en konflikt med ledningen för al-Qaida in Maghreb (AQIM). al-Mourabitoune, som gruppen kallas, bildades i Niger och är en sammanslagning av den (ö)kända Movement for the Unity and Jihad in West Africa (MUJAO) och Belmokhtars egna gruppering Katibat al-Mulathamin (ung; den maskerade bataljonen).
Gruppen består av ca 600-700 män, alla enligt uppgift välutbildade och vältränade. Utöver den nämnda attacken mot In Amenas, har attacker även utförts i Mauretanien och Niger. Gruppen betecknas av säkerhetstjänster i området som mycket farlig. Trots konflikten med AQIM är al-Mourabitoune och Belmokhtar, enligt egen utsago, en del av huvudgruppen al-Qaida
Det mest oroväckande med al-Mourabitoune är dock inte att de, trots konflikten, har förbindelser med AQIM. Värre är att al-Mourabitoune inte bara lyckats rekrytera ett flertal algerier utan även unga män från de Polisarioläger som finns i Tindouf i västra Algeriet, vid gränsen till det omstridda Västra Sahara. Enligt flera säkerhetskällor i området har så mycket som 100-120 individer rekryterats från Polisario till al-Mourabitoune. Detta tyder på att både Algeriet, som ju kontrollerar Polisarios läger, och ledningen för Polisario har tappat en del av den interna kontrollen. Det är bekymrande att de olika islamistiska grupperingar som finns och är aktiva i området, har ökat sitt engagemang och sin aktivitet i Polisariolägren.
Att al-Mourabitoune ändå varit framgångsrika i sin rekrytering handlar till stor del om att det inte finns någon politisk process att tala om när det gäller Västra Sahara. Den autonomiplan som tagits fram av Marocko har inte kunnat diskuteras överhuvudtaget (både Algeriet och Polisarios ledning motsätter sig alla sådana samtal) och den folkomröstning i området som FN krävt har heller aldrig lyckats genomföras. Bristen på någon form av politisk lösning vid horisonten samt algerisk kontroll över vad Polisario kan och inte kan göra, har ökat på frustrationen i lägren. Arga och frustrerade unga män har alltid utgjort en potentiell rekryteringspool för islamister, så detta är inget att förvåna sig över.
För att inte situationen ska förvärras ännu mer krävs det att en politisk process kommer till stånd. Varken Polisario eller Algeriet har något att vinna på ökad islamistisk verksamhet i Tindouf. Problemet med al-Mourabitoune och andra liknande rörelser berör även Europa. Tyvärr finns det idag ingen direkt signal om att något regionalt samarbete finns att vänta. Motsättningarna mellan Marocko och Algeriet är alltför stora och bristen på central kontroll över området, inte minst i sydvästra Algeriet, bådar inte gott för framtiden.
Konflikten mellan Algeriet och Marocko går långt tillbaka i tiden, men Västsaharafrågan är idag den största stötestenen mellan de båda länderna. Algeriskt stöd till Polisario handlar knappast om omtanke om befolkningen i regionen, utan är främst ett sätt för Algeriet att, om västra Sahara fick självständighet, kunna försäkra sig om en förbindelse till Atlanten genom att politiskt kontrollera området.
En ljusstrimma är att länderna i regionen är fullt medvetna om problemet. Budskapet som undertecknad fått är också att ett politiskt initiativ, igångsatt av regionen och understött av EU, skulle kunna utgöra den öppning som krävs för att kunna bryta dödläget. Det är således hög tid för EU att göra något konkret med sina idéer om en gemensam säkerhets- och utrikespolitik i ett område som alltför länge negligerats.
