Valet av påven Benedictus XVI:s efterträdare engagerar hela världen.
PÅVEN Den 28 februari lämnar påven Benedictus XVI officiellt sitt ämbete. Men redan när hans avgång meddelades började spekulationerna om vem som blir nästa påve. Staffan Heimerson skriver om eventuella efterträdare och varför detta engagerar hela världen.
Fredagen den 15 mars samlas 117 religiösa koryféer i en sensationellt stilig sal, Sixtinska kapellet, i världens minsta rike, Vatikanstaten (knappt en halv kvadratkilometer stort, med 836 invånare). De ska hantera en ren föreningsangelägenhet.
Förundrad och fascinerad betraktar omvärlden spelet, då teatraliskt och färgglatt klädda kardinaler i förhandlingar – med intriger och kohandel – till sin sammanslutning vaskar fram den nye ledaren.
Föreningsangelägenheten är inte helt oviktig. En ny påve ska väljas. Valet, lovar kardinalerna, ska vara klart före påsken, vilken börjar firas den 29 mars.
Teoretiskt kan varje manlig ogift katolik bli vald till påve. I praktiken finns sju eller åtta favoriter. Det har genom århundradena gått åt minst tre, ibland ända upp till fjorton, valomgångar för att en kandidat ska uppnå erforderliga tvåtredjedels majoritet.
Valet sker skriftligt och anonymt. Valsedlarna från en icke framgångsrik valomgång blir enligt konklavens (kammarens) tradition uppbrända tillsammans med våt halm. Då bildas svart rök som observeras av folkmassan utanför Sixtinska kapellet. Men innebär valet att en påve utsetts blir valsedlarna uppeldade tillsammans med torr halm. Därmed bildades vit rök.
Katolska kyrkan är en förening, en sammanslutning, med 1,2 miljarder medlemmar. Den är således större än Facebook. Men 6 miljarder av jordens befolkning, fem gånger så många, är inte med.
Samtidigt pågår – kanske kopplat till globalisering, high-tech och konsumism – en accelererande sekularisering i mycket av det som varit katolicismens kärnområden: exempelvis Spanien, Frankrike och Italien.
Ändå finns det magi kring påven och valet av en ny sådan. Till och med svenskar, som bröt med Rom och katolicismen för 489 år sedan, står på tå inför valet.
Skälen till detta är många:
1) Den här typen av ”tävlingar” fascinerar. Man kan välja att hålla på någon. Det finns en ovisshet som förvandlas till ett segerögonblick. Så är det när städer tävlar om att få arrangera olympiska spel. Så var det när Socialdemokraterna för något år sedan hemlighetsomgärdat slet med frågan om partiledare och det blev Håkan Juholt. Påvevalet i sin populära form är att jämföra med en Oscarsutdelning eller vinnaren av Guldbollen. För någon blir det bingo.
2) En påve i modern tid, Johannes Paulus II, högg genom sitt mod och sin karisma tag i hela mänskligheten. Med valet 1978 av polacken Karol Józef Wojtyła till påve och hans ”regeringstid” fick Den heliga stolen en stjärnglans. Utan den påven hade inte polackernas frihetskamp varit möjlig och nedmonteringen av järnridån uppskjutits. Johannes Paulus påminde i stjärnstatus om en rocklegend; typiskt var hur tusentals svenska ungdomar, sannolikt helt utan tro och religion, vallfärdade för att på plats i Rom följa Johannes Paulus dödskamp. Det var en Woodstockfestival i Jesu namn.
3) Påven – benämnd aposteln Petrus efterträdare – har fortfarande inflytande, speciellt i de regioner där katolicismens expanderar, i Afrika, i Asien och i Sydamerika med 339 miljoner troende. Till Den heliga stolen har 176 av världens stater, även Sverige, en ambassadör ackrediterad.
4) Påven leder ett andligt imperium. Men han inbjuder i den moderna världen stundtals till löje. Han känns hopplöst omodern i sin syn på äktenskap, homosexualitet, preventivmedel och abort. Men samtidigt är han den som utan ursäkter intar ”moraliska” positioner. Därför bryter hans röst igenom i bruset. I ett tal sa han inspirerande: ”Att bli kristen är inte ett etiskt beslut eller en storslagen idé, utan resultatet av att man har mött en händelse, en person, som ger livet en ny horisont och riktning.”
5) I Vatikanen blir påven ibland huvudperson i skandaler, verkliga eller bara uppblåsta. Men det har varit uppseendeväckande när den senaste påven Benedictus XVI – som gått under öknamnet Guds rottweiler – haft att hantera skandaler med prästers sexuella tassande på korgossar, korruption och penningtvätt inom Vatikanens egen bank. Dessutom har påvens egen butler knyckt personliga papper från honom (”Vatileaks”) och låtit publicera i italienska dagstidningar.
Därför följer många av oss – med vårt intresse för blandningen av politik och exotism – valet av nästa påve, nr 264 i en rad som inleddes med aposteln Petrus, med nyfikenhet.
Valet sker i en anda av både maktkamp och pragmatism – vad är bäst för vår stora och unika förening? Det är inte en fråga om att finna en geografisk rättvisa. Det är en av de få utnämningar som saknar genusperspektiv (kvinnor kan inte kandidera).
På startlinjen står främst två italienare (”dags igen för en av oss”, säger de italienare som fortfarande går i kyrkan och noterat att de senaste påvarna kommit från Polen, respektive Tyskland).
Där står också två afrikaner (”dags för vår kandidat, det är här vi erövrar nya själar”) och två latinamerikaner (”dags för oss, på ingen kontinent är katolicismen starkare än på vår”). I startfältet finns också en kanadensare, en ungrare och en amerikan.
En faktor, påvens ålder, kan spela in i kardinalernas valprocess. Benedictus var 78 år när han valdes och när han den sista dagen i den här månaden avgår, gör han det därför att han erkänner att kropp och huvud är oförmögna att hänga med i det slitsamma jobbet. Fyra av de främsta kandidaterna nu är under 65.
En annan fråga är hur skicklig den nytillträdde påven ska vara att hantera Curian, den administrativa apparaten. Det är en värld av estetik, intriger och perversitet. Är faktorn att vara en insider viktigast är kardinalen Angelo Scola, en 71-åring från Milano, stalltipset.
Önskas däremot förnyelse, brott med det gamla, i kardinalernas håg ligger kardinalen Peter Kodwo Appiah Turkson från Ghana, en 64-åring som leder Vatikanens utvecklingsarbete, bäst till.
På de brittiska vadslagningsfirmorna har just nu den nigerianske kardinalen Francis Arinze, som är nära rådgivare till den avgående påven, de bästa oddsen för att vinna. Samtidigt varnar Vatikanens chefsexorcist, Gabriele Amorth, för att ”störningar orsakade av djävulen har blivit extremt vanliga”.
Ännu är det bara spekulationer om vem som blir vald till Benedictus XVI:s efterträdare. Troligt är att mången kandidat för sig själv på sitt religiösa vardagsspråk, latinet, dessa veckor mumlar: ”Ad astra per aspera.” Mot stjärnorna genom svårigheter.
