Försvarsberedningen skriver om vägval i en globaliserad värld.
FÖRSVAR Försvarsberedningens omvärldsanalys Vägval i en globaliserad värld är inget facit för framtiden, men god allmänbildning för den som är intresserad av vad som händer. Det problematiska är inte främst det som står där, utan det som inte står där, skriver Mats Johansson.
Vårt goda grannland Estland firade Europadagen den 9 maj med att inleda en stor försvarsövning. 4 000 infanterisoldater deltog i Spring Storm där ”fienden” spelades av vänner inom Nato: brittiska och lettiska kompanier.
Ett par veckor senare deltog jag för tredje gången i en av Nordeuropas större säkerhetspolitiska konferenser, den årliga Lennart Meri-konferensen i Tallinn, under värdskap av Estlands klarsynte president Toomas Hendrik Ilves till företrädarens minne och ära.
Jag fick intrycket att balterna tar den ryska upprustningen på allvar. Det är därför Estland låter orden följas av handling och pengar; man anslår två procent av BNP till försvaret, till skillnad från de flesta Nato-medlemmar och Sverige. Man vet bättre än att säga ”det finns inget hot”. Budskapen upprepades och förtydligades vid Frivärlds säkerhetskonferens i Stockholm dagarna efter.
Under maj har jag hört inte bara ledande balter utan också tyskar, britter, norrmän, finländare och för den delen svenskar sända helt andra signaler än sådana som dominerat försvarsdebatten i Sverige. De utländska rösterna har några saker gemensamt: 1) de säger inte ”det finns inget hot”, 2) deras kunskaper på området överstiger väsentligt de flesta svenska politikers och kommentatorers, 3) de bortser från svenska budgetbekymmer, 4) de analyserar inte Ryssland utifrån ett partitaktiskt spel.
De tar kort sagt Ryssland på allvar.
Det var mot den bakgrunden och de senaste veckornas intensiva förhandlingar i riksdagen jag med spänning i fredags tog del av Försvarsberedningens omvärldsanalys, Vägval i en globaliserad värld. Läsanvisningen är viktig; texten är en förhandlingsprodukt – en bild av den politiska verkligheten, inte den verkliga verkligheten.
Så ska den läsas, som en kompromiss, inte som Bibeln. Det problematiska är inte främst det som står där, utan det som inte står där. På de 250 sidorna kan det mesta ha lästs också i Foreign Affairs, Economist eller FOI-studier, dock inga svar på de militära huvudfrågorna. De kommer nästa år i nästa betänkande, och sedan i ett försvarspolitiskt inriktningsbeslut 2015, för säkerhets skull efter valet.
Men redan i höst kommer försvarsbudgeten och det är då vi får se vad orden betyder. Peter Hultqvist (S) och Allan Widman (FP) har låtit militanta i stödet för ett stärkt försvar, men det är pengarna som betyder något, inte bara orden. Klarsyn och rätt attityd är viktig men måste följas av handling.
Den nästan eniga Försvarsberedningen är klarsynt i val av perspektiv: i en globaliserad värld påverkas vi alla av det som händer, existentialism i vår tid. Flyktingströmmar, börsnoteringar, livsmedelsförsörjning – det är en gränslös värld, vare sig vi vill eller inte (Sverigedemokraterna). Ett angrepp på Taiwan-Kina från Kommunist-Kina skulle kunna sätta världen i brand med tanke på kärnvapenupptrappningen, eller åtminstone skapa turbulens i hela den ekonomiska interdependensen där Peking än så länge finansierar USA:s underskottsekonomi som till tre fjärdedelar betalar Natos kostnader. Om pumpen i det gigantiska världsomspännande distributionsnätet av kapital, varor, tjänster, människor och idéer stannar – ”flödet” – räcker det inte att gå till bankomaten för att göra extra uttag.
I det avseendet är texten i betänkandet en kvalitetshöjning jämfört med föregångarna under 2000-talet. Huvudproblemet är inte nulägesbeskrivningarna utan att det saknas en strategisk analys – ett svar på frågan hur Sverige bör agera för att i denna riskfyllda miljö ta tillvara nationella intressen. Lenins klassiska fråga ”Vad bör göras?” får förhoppningsvis ett svar i nästa betänkande om de försvarspolitiska slutsatserna.
Annat är bara konstigt. ”Ur ett europeiskt perspektiv är det viktigt att USA är fortsatt engagerat i Europa. Många globala och regionala utmaningar kan endast bemötas om Europa och USA agerar tillsammans. En väl fungerande transatlantisk relation är också viktig för säkerheten i vårt närområde” (sid 223). Av detta helt korrekta påstående dras emellertid ingen slutsats om huruvida det bör påverka inställningen till det svenska Natomedlemskapet. Uttalandet undertecknas dessutom av S-representanten Urban Ahlin som 2010 i den rödgröna utrikesdeklarationen inför valet tillsammans med vänsterpartiet krävde USA:s uttåg ur Europa och en stängning av amerikanska baser över världen. Det är inte trovärdigt agerande.
En hel del viktigt i närområdet är underanalyserat, exempelvis Kaliningrads missilförstärkningar, de kärnvapenscenarios som testas i den svenska försvarsmaktens övningar, Gotlands betydelse (nämns inte), det faktum att Ryssland bygger en femtekolonn i Lettland med militära sommarläger för ungdomar. Och en huvudfråga: Hur riskerar Sverige att vid en konflikt i närområdet dras in i Natoförsvaret av Baltikum? Här duger inte svaret ”det finns inget hot”.
Man hade också gärna kunnat kosta på sig en bredare konsekvensanalys för svenskt vidkommande, av vad vi kan påverka med instrumenten, till exempel EU, FN, biståndet, i deras säkerhetspolitiska dimensioner.
En mer grundläggande filosofisk fråga saknar också svar: hur samarbeta med statsledningar med vilka en grundläggande värdegemenskap saknas? Vilka är ”red lines”, alltså de gränser som inte får överträdas? Det som diskret sägs av myndighetsföreträdare vid orienteringar i riksdagen – att denna värdegemenskap saknas med bland annat Ryssland – borde också kunna förtydligas i ett sammanhang som Försvarsberedningen, som nu nöjer sig med att konstatera att det är ett växande problem, särskilt i internationella organ. Ökad precision önskas i det officiella svenska tänkandet på området, eftersom det rör kärnan i det myckna talet om att ”samarbeta” bort motsättningarna med det ryska systemet.
Annars är Rysslandskapitlet – ett av fjorton – bra. Nästan allt som sägs där finns också i min bok Kalla kriget 2.0. Ryssland rustar som åberopats i ett antal mediekommentarer på temat ”Moderaterna splittrade”.
Flera eniga uttalanden noteras för fortsatt debatt:
”Rysslands ökade ambitioner och dess mer konfrontatoriska hållning” (sid 22)” ”… utvecklingen i Ryssland har sedan 2007 gått i en auktoritär och repressiv riktning.” (sid 141), samt ”Rysslands konventionella militära förmåga ökar sedan länge… Landet har idag en ökad militär förmåga jämfört med den mycket låga nivån på det sena 1990-talet ” (sid 147) och ”Ryssland behåller och utvecklar därmed sin förmåga att bedriva strid i stora förband försvarsgrensgemensamt parallellt med att nya koncept prövas. ” (sid 152)
Ännu viktigare, apropå ”det finns inget hot”-skolan:
”Kriser eller incidenter, som även inbegriper militära maktmedel kan dock också uppstå i vår region, och på längre sikt kan militära angreppshot likväl aldrig uteslutas.” (sid 221) ”Ryssland bedriver förmågeutveckling avseende strategiska och taktiska kärnvapen liksom av vapenbärare… Till exempel utvecklas en ny klass strategiska ubåtar med tillhörande ballistiska missiler.” (sid 41)
Även Natoskrivningarna är förvånande positiva, med tanke på de rödgrönas negativa inställning till medlemskap. ”Nato är den enda organisation som har en utvecklad förmåga för ledning och genomförande av krävande militära insatser i Europa och globalt. Organisationen tillhandahåller den standard enligt vilken militär förmåga och interoperabilitet utvecklas.” (sid 218), samt ”Försvarsberedningen anser att samarbetet med Nato bör fortsätta att utvecklas inom ramen för det svenska partnerskapet. Sveriges samarbete med Nato begränsas ytterst av att vi inte åtar oss försvarsförpliktelser.” (sid 219)
(Det sista är en sanning med modifikation, i ljuset av solidaritetsförklaringen och Lissabon-deklarationen, men säg det inte till någon!)
Positiva skrivningar om att ”det nordiska och nordisk-baltiska försvarssamarbetet kan breddas och fördjupas ytterligare” (sid 94) gör också att man undrar varför, om det inte finns något hot? Ett sådant finns uppenbarligen i Tyskland om vilket det skrivs: ”Det finns en ökad oro för en negativ politisk och ekonomisk utveckling i Ryssland, vars effekter kan få en negativ inverkan på europeisk säkerhet i vid mening.” (sid 122)
Alltså: något bättre än väntat, utifrån den partipolitiska förvärmningen och den egendomliga ”det finns inget hot”- debatten (hur vet man det?). Så är det heller inga dumskallar som hållit i pennan, utredningens sekreterare. Med några undantag gäller det också för ingående politiker.
Nu har grunden lagts för ett skifte i tänkandet: Sverige försvaras inte längre bäst i Kabul utan i Narva. Men för det steget krävs en ny strategi, en annan försvarsdoktrin än ”det finns inget hot” – och mer pengar till försvaret.
Tids nog kommer också ett nytt ställningstagande att krävas: medlemskap i Nato. Den debatten kommer att ackompanjeras av ny aktivitet i vårt närområde: i luften som under ytan, Soviet style. Höstens övningar, ryska Zapad och Natos svar Steadfast Jazz, blir förhoppningsvis upplysande för svenska folket, om de rapporteras i medierna.
Sverige har en politisk fiende: den alltmer totalitära kärnvapenjätten Ryssland. Dess militära förmåga bör bedömas inte efter graden av rost eller korruption utan det faktum att kapaciteten ökat efter en tredubbling av budgeten sedan Vladimir Putins tillträde 2000. Det var då de svenska försvarsanslagen började sänkas under två procent av BNP. Och nu ska den ryska slagkraften mångfaldigas.
Försvarsberedningens omvärldsanalys är inget facit för framtiden, men god allmänbildning för den som är intresserad av vad som händer och riskerar att hända i vår närhet och lite längre bort. Läs den, här: Vägval i en globaliserad värld.
