Foto: Oleg Zabielin
SYRIEN Militärt samarbete med lokala gerillagrupper har historiskt sett medfört såväl framgångar som misslyckanden. Katarina Tracz utreder huruvida förutsättningarna är de rätta för denna typ av krigsföring i Syrien.
2007 var Anbarprovinsen i västra Irak söndersliten av våld. En grupp sunnitiska shejker, som klanledarna i Irak kallas, hade allierat sig med al-Qaida. Situationen var så allvarlig att de amerikanska trupperna på plats var övertygade om att provinsen var förlorad. Vid denna tidpunkt valde emellertid ett antal shejker att byta sida och samarbeta med USA. Den nya alliansen lyckades minska antalet attacker dramatiskt och Anbar gick från att vara ett skräckexempel till en framgångssaga.
Den amerikanska krigsmaktens allians med de sunnitiska shejkerna är ett fall av vad som brukar benämnas okonventionell krigsföring (Unconventional Warfare). I det här faller innebar det att en krigsmakt samarbetar med motståndsrörelser i ett annat land.
Ett eventuellt internationellt ingripande i Syrien skulle aktualisera frågan om samarbete med den syriska motståndsrörelsen. Samarbeten med gerillor har dock inte alltid varit lika framgångsrika som i Anbar. Det internationella samfundets ovilja till att dras in i en komplex allians med ovissa konsekvenser på lång sikt kan vara en av orsakerna till att en intervention i Syrien dröjer.
Fria syriska armén (FSA) är den dominerande väpnade motståndsgruppen i kampen mot Bashar al-Assads regim och den mest sannolika samarbetspartnern vid ett eventuellt internationellt ingripande. Männen (vilket det uteslutande handlar om) i FSA förtjänar heder för sin kamp mot Assad. Därmed inte sagt att dess gerillasoldater har rena samveten vad beträffar tvivelaktiga samarbeten och brutalitet. I somras kom rapporter om att FSA slagit sig ihop med al-Qaida i kampen mot Assads förtryck. Och nyligen pekade människorättsorganisationen Human Rights Watch på hur motståndsgruppen utövat tortyr och ägnat sig åt utomrättsliga avrättningar av motståndare. I krig är gränsen mellan goda och onda avsikter sällan glasklar.
USA har tillämpat okonventionell krigsföring vid ett flertal tillfällen, och resultaten har varierat: från totalfiasko med mängder av dödsfall i Nordvietnam under 1960-talet till framgångar i kampen mot talibanerna i Afghanistan. Alliansen med de sunnitiska shejkerna i Anbarprovinsen utgör ett av historiens mest lyckade exempel på okonventionell krigsföring.
Vad fick shejkerna i Anbar att byta samarbetspartner? En aspekt bakom beslutet var rent ekonomisk. Al-Qaida försökte ta över de inkomstkällor som shejkerna traditionellt kontrollerade, någonting som inte bara retade upp klanledarna utan också äventyrade deras regionala inflytande. Men den avgörande faktorn var säkerhetsmässig. Inledningsvis betraktades USA som ett större hot än terroristorganisationen. När al-Qaida gick från att vara en garant för säkerhet till att utöva direkt våld mot klanerna ändrades hotbilden.
Även hos den amerikanska krigsmakten krävdes en attitydförändring för att ett samarbete skulle bli aktuellt. Strategiskiftet kan sammanfattas med att man gick med på omfattande eftergifter rörande självständighet för shejkerna samt en acceptans för kulturella skillnader.
Fallet Anbar lär oss att framgångsrik okonventionell krigsföring har ett par nyckelkomponenter. Dels bör den tilltänkta samarbetspartnern alltid drivas av egen motivation. Dels bör den utländska krigsmakten undvika att försöka rucka på existerande sociala strukturer; framgångarna i Anbar kunde uppnås först då amerikanerna accepterade att shejkerna skötte social kontroll och affärer enligt traditionella seder.
Vid en internationell intervention i Syrien är dessa lärdomar högaktuella. Om det internationella samfundet ska delta i omkullkastandet av Assad krävs en allians med FSA. Men som tidigare tillämpning av okonventionell krigsföring lär oss krävs moraliska eftergifter för att samarbetet ska fungera. Ett sådant agerande förutsätter god kunskap om vem man gör eftergifter till.
Informationen om FSA är knapp. Parallellt med rapporter om Assadregimens massakrer kommer oroväckande uppgifter om att gerillan samarbetar med Al-Qaida och ägnar sig åt kränkningar av mänskliga rättigheter. Att få stopp på Assads våld mot den syriska civilbefolkningen bör vara en akut prioritering för det internationella samfundet. Men innan en intervention inleds bör mer information om FSA finnas tillgänglig så att man vet vem samarbetet inleds med. En fiendens fiende är inte alltid en vän.
