SYDAFRIKA En av världshistoriens stora, Nelson Mandela, har dött. Olle Wästberg efterlyser saklighet i minnet av den svenska debatten om apartheid, och nyanserar här borgerlighetens gångna Sydafrikapolitik.
En av världshistoriens stora, Nelson Mandela, har dött. Som alltid när man ser en spik greppar Aftonbladets kultursida efter hammaren.
För Åsa Linderborg, Aftonbladets kulturredaktör, blir inte Mandelas död en uppmaning till tolerans, förlåtelse och reflektion utan ett vapen mot dem hon alltid ogillar – ”borgare” och Israel.
Sakligheten är det lite så där med.
Jag var med redan i början av 1960-talet när vi startade konsumentbojkotten mot Sydafrika. Redan 1954 kom Herbert Tingstens bok om det sydafrikanska rasförtrycket. Massakern mot protesterande svarta i Sharpeville 1960 hade på allvar börjat väcka världen. En rad länder drog tillbaka sina ambassadörer från Sydafrika. Israel tillhörde dessa länder – inte Sverige.
Konsumentbojkotten drevs under många år av flera politiska ungdomsförbund och folkrörelser. Folkpartiet motionerade i riksdagen om sanktioner mot Sydafrika.
Sedan kom första officiella svenska steget 1965 då Sverige i FN krävde FN-sanktioner. 1973 rekommenderade regeringen svenska företag att avstå från nyinvesteringar i Sydafrika och svenska legationen i Pretoria fick inte längre hjälpa svenska företag.
Folkpartiets landsmöte tog 1975 beslut om att verka för att de svenska företagens intressen och förbindelser med Sydafrika skulle avvecklas. Regeringen försökte få till stånd en frivillig överenskommelse med företagen – men både företagen och de fackliga organisationerna avvisade detta.
Folkpartiet motionerade i riksdagen om investeringsförbud. 1977 ledde detta till att riksdagen uppdrog åt regeringen lägga förslag om kapitalexportförbud. Detta efter en riksdagsmotion med mig som första namn. Handelsminister Burenstam-Linder (M), som ogillade apartheid, var måttligt entusiastisk för just investeringsstopp. Därför hände inget förrän 1979 då Fp-regeringen Ullsten lade en proposition, som gick igenom med stöd av alla utom moderaterna, om förbud mot kapitalexport och nyinvesteringar.
1980 tillsattes ytterligare en sydafrikautredning – där Sverker Åström var ordförande och jag själv (Fp) en av ledamöterna. Utredningen förslog åtgärder för att stoppa teknologiexport och ville täppa till en rad luckor i lagen. Bo Lundgren (M) reserverade sig mot detta. Jag reserverade mig för importförbud från Namibia, förbud mot leasing och att dispensmöjligheterna skulle strypas. Utredningsmajoritetens förslag gick igenom i riksdagen med tillägget om förbud mot leasing. Alla partier utom (M) röstade för.
1981 beslöt regeringen Fälldin om några dispenser från investeringsförbudet. Ola Ullsten gjorde då det mycket unika att reservera sig till statsrådsprotokollet.
Regeringarna ville inte gå in på handelssanktioner utan beslut av FN:s säkerhetsråd. När Danmark och Norge 1986 införde handelsbojkott använde Ingvar Carlsson neutralitetspolitiken som argument: ”Till skillnad från Norge och Danmark är Sverige neutralt och kan inte bryta mot internationell rätt och det internationella handelsavtalet GATT.”
När Folkpartiet i riksdagen då började driva krav också på handelsbojkott ändrade dock s-regeringen ståndpunkt och med stöd av alla partier utom Moderaterna införde Sverige också handelssanktioner.
Moderaterna stod alltså i en rad voteringar ensamma på motståndarsidan. Det är inte moraliskt förkastligt att vara emot just formen sanktioner eller anse att Sverige enbart ska delta i sådana som FN:s säkerhetsråd beslutat. Problemet med Moderaternas inställning var att de inte insåg apartheids unika förtryck – hela systemet med biologisk raskontroll. Hur en familj som visade sig ha en svart förfader överfördes till en annan folkgrupp och berövades sina rättigheter. Hur svarta inte fick gå på samma biografer, sitta på samma parkbänkar, etc. som vita. Hur svarta förföljdes, avrättades och förnekades utbildning. När Ulf Adelsohn talade om ”de stackars negrerna” framstår det som en illustration av just denna hållning. Moderaterna (Högerpartiet) hade tidigare varit ensamma om att inte ta avstånd från Frankrikes kolonialkrig i Algeriet och Portugals i de tre afrikanska kolonierna.
För en del av oss som var aktiva i anti-apartheidrörelsen var det besvärande att det sydafrikanska kommunistpartiet ingick i ANC. (Naturligtvis är det inget som Åsa Linderborg bekymrar sig för.) Det stod dock helt klart att ANC – bl.a. på grund av västvärldens ointresse – tvingades in i en relation med Moskva. Den totalitära kommunismen präglade inte rörelsen.
Också när det gällde Portugals kolonialkrig i Angola, Mocambique och Guinea-Bissau var Sverige långsamt med att reagera. Sverige samarbetade nära med Portugal inom frihandelsområdet EFTA. Enligt en uppsats vid Göteborgs universitet om omröstningar angående det portugisiska väldet tillhörde Sverige den mest ”portugal-vänliga” fjärdedelen av världens länder och Israel den fjärdedel som starkast fördömde kolonialkrigen. (Så länge arbetarpartiet ledde Israel var landet konsekvent i sin parallell mellan apartheid och antisemitismen. Sedan blev det mer vingligt.)
Per Ahlmark drev som riksdagsledamot i upprepade interpellationer och frågor till dåvarande handelsminister Gunnar Lange (S) att Sverige skulle kräva att Portugal uteslöts ur EFTA. När Per Ahlmark ännu en gång tog upp frågan protesterade den socialdemokratiska riksdagsgruppen genom att samfällt lämna kammaren.
Socialdemokraternas seghet när det gällde såväl sanktionspolitiken mot Sydafrika som politiska åtgärder mot Portugal ska inte ses som en ideologisk hållning, utan mer som en del av de täta banden med fackföreningsrörelsen. När jag satt i sydafrikautredningen blev jag vid ett tillfälle nedkallad till Göteborg och vederbörligen utskälld av SKF-ledningen och Metallavdelningen i gott samförstånd. Metall – som ju fanns på företag med omfattande verksamhet i Sydafrika – tillhörde sanktionspolitikens största motståndare.
