Olof Frånstedt, chef för det svenska kontraspionaget 1966-1978, hade två chiffrerade telefoner på sitt kontorsrum. Den ena gick direkt till försvarsstaben, den andra till den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. ”Det var inte ofta den ringde, men när den väl gjorde det visste jag att det var något viktigt”, skriver Frånstedt i sina nyutkomna memoarer, Spionjägaren.
Denna upplysning är en av många intressanta inblickar i Säpos historia som boken ger. Frånstedt var operativt ansvarig under en period som inte bara var exceptionellt händelserik utan då också Säpo självt i hög grad kom att kritiseras och ifrågasättas. Det var också en tid då säkerhetspolisen politiserades: Frånstedt noterar hur Säpochefen P G Vinge tvingades bort från sin post genom ”ett brutalt justitiemord med politiska förtecken”, och efterträddes av Hans Holmér som hade ”partibok med rätt färg”.
Även om Spionjägaren har vissa självbiografiska inslag, är det dock periodens stora händelser och ifrågasättanden den handlar om: det västtyska ambassaddramat, kidnappningsplanerna mot Anna Greta Leijon, Stig Berglings framfart – och de inte alltid förtroendefulla kontakterna mellan säkerhetspolis och regering. Frånstedt refererar också tämligen utförligt de samtal med Stig Wennerström som underligt nog fördes under förutsättning att vad som sades där inte skulle användas i rättegången.
Mest uppmärksamhet bland bokens avslöjanden har dock kontakterna mellan IB och ledande socialdemokrater, och mellan samma socialdemokrater och sovjetiska företrädare, fått. Frånstedt hänvisar här till dokument han fick tillgång till efter att ha lämnat anställningen inom polisverksamheten, dokument som skildrar återkommande möten mellan ledande socialdemokratiska företrädare och sovjetiska representanter under åren 1964-1968.
Pierre Schori, en av dem som deltog i dessa samtal, har beskrivit det som att ”det var ge och ta som gällde”. Och det må man verkligen säga: ett återkommande samtalsämne var det svenska kommunistpartiet, som kritiserades av svenskarna men togs i försvar av ryssarna. En av de ryska interlokutörerna, ambassadens förstesekreterare Mikhail Streltsov, fann sig vid ett tillfälle föranledd att poängtera att det svenska kommunistpartiet var självständigt från Sovjet.
Inget ämne tycks dock ha varit för litet: vid dessa sammankomster diskuterades sådant som SSU:s ställningstaganden, en ledarartikel i tidningen Arbetet och en enskild svensk journalist som till ambassaden hade anmält sitt intresse av att besöka Sovjetunionen.
Att dessa samtal till sitt innehåll är så komprometterande som Frånstedt menar kan förvisso ifrågasättas. Lika frågande kan man vara till Schoris bedömning att samtalen skulle tjäna till att ”underminera kommunismen”. Intrycket av Frånstedts referat är snarare att det rörde sig om utbyte av information och synpunkter av inte särskilt känsligt slag, ett utbyte som ibland spetsades till av kulturkollisioner. Att de svenska företrädarna i dessa samtal intog en synnerligen defensiv hållning i kontroversiella frågor, inte minst den om Raoul Wallenberg, kan man naturligtvis kritisera – men det är i linje med Sveriges agerande under perioden överlag.
Känsligare är då frågan om var de rapporter som de svenska deltagarna författade hamnade. ”Rapporterna skickades varje gång till den hemliga underrättelsetjänsten IB”, skriver Frånstedt. Kommunikationsvägarna mellan det socialdemokratiska partiet och IB ska därmed ha funnits på en högre nivå än vad som tidigare gjorts gällande, och dessutom gått åt båda hållen. ”Umgänget och de starka banden mellan de två organisationerna fanns hela vägen upp i partiets topp. Information mellan IB och partitoppen gick i bägge riktningarna”, skriver Frånstedt.
Spionjägaren väcker med andra ord stora frågor. Men i slutänden är ändå den stora behållningen inifrånskildringen av avvärjandet av politiska hot som det tedde sig på 1970-talet: dels de inhemska skrivbordsrevolutionärerna, dels den framväxande och långt farligare internationella terrorismen.