Olof Palmes utrikespolitik präglades av antikommunism och goda relationer till USA. Han värnade om försvaret, var patriot och tyckte att Sverige hade en naturlig plats i Europa. Det skriver PM Nilsson.
Borgerligheten i vid mening har länge haft dåligt självförtroende i förhållande till Olof Palme vad gäller inrikespolitiken. Han uppfattas fortfarande som sin tids mest glänsande politiker och en formidabel motståndare som ingen kunde rå på. I utrikespolitiken är det tvärtom. Eftersom Berlinmuren föll hade Palme och Willy Brandt haft fel i allt och Moderaterna och Ronald Reagan rätt och denna segervisshet har skänkt frihet och tolkningsföreträde.
Men det finns viktiga skäl att omtolka historien. Minnet av Olof Palmes gärning som inrikespolitiker borde vara mer balanserat. I sak förlorade han tre val i rad och bröt dramatiskt med den stabilitet som Tage Erlanders ledarskap innebar. Han bidrog starkt till att förvärra 70-talets industrikris, tycktes ointresserad av de mycket stora ekonomiska utmaningar som kom på 80-talet och radikaliserade opinionsbildningen till den grad att stödet för välfärdsstaten underminerades.
Jämfört med Göran Persson, som vann tre val i rad, lade grunden för tillväxtskapande reformer och statsfinansiell stabilitet och krossade motståndet mot välfärdsstaten borde Olof Palme stå sig slätt. Möjligen är valet av Stefan Löfven ett tecken på att den insikten börjar komma i kapp Socialdemokraterna. Dagens S-ledare är en tydlig länk i kedjan Hansson-Erlander-Persson.
Lika överskattad Palme är som S-ledare, lika underskattad är han som en av de ledare som hade att hantera kalla krigets skiftande och extremt svåra villkor. Utifrån borgerliga utgångspunkter borde han vara lätt att inkludera i en vidare värdegemenskap och få ett erkännande för sin gärning. Palme omfamnar många dygder som brukar utmärka en borgerlig hållning.
Han var en stolt patriot. Hans land var bäst i världen och även om världen var större satte han svenska intressen främst. Han var dessutom en övertygad försvarsvän. Ett starkt försvar var för honom ett självklart instrument för att värna landets fred och frihet. Han gjorde värnplikten som underofficer i kavalleriet i Umeå och i början av sin yrkeskarriär jobbade han som analytiker på underrättelsetjänsten. Som politiskt ansvarig ville han att Sverige skulle skaffa atomvapen och han antog försvarsbudgetar som gjorde Sverige till den fjärde starkaste militärmakten i världen i relation till BNP per capita. Han var självklart för det nya flygvapenprojektet JAS och han ansåg att Sverige skulle sänka den sovjetiska bärgningsstyrkan som stävade mot Karlskrona under krisen med U137.
Han var en brinnande antikommunist. Hans hårdaste omdöme, ”Diktaturens kreatur” gällde kommunistregimen i Tjeckoslovakien. För honom var Sovjet det stora hotet. Han skapade en hemlig säkerhetspolis, IB, som enbart sysslade med kommunistbekämpning på hemmaplan.
Han var en lojal Amerikavän. Fönstret mot den anglosaxiska världen har på senare tid mest öppnats av borgerliga företrädare, men för Palme var det vidöppet. Han studerade där som ung och var på många sätt en del av den antikolonialistiska, individualistiska och progressiva våg som hade USA som bas. Därför var det lätt för honom att också bli en del av den amerikanska fredsrörelsen när USA gjorde bort sig i Vietnam och i denna fråga har historien gett honom rätt.
Han säkrade Sveriges samarbete med demokratierna. Nato-samarbetet var i hög grad Olof Palmes verk. Sedan han hjälpt CIA att bygga upp studentorganisationer i Västeuropa började han i olika roller bygga upp de strukturer som skulle inträda om kriget kom. Sverige hade i praktiken samma försvarsgarantier som andra Nato-länder och vi var mer behjälpliga i underrättelsearbetet än vad många allierade var.
Han var en europé. Olof Palme förordade medlemskap i EEC men förlorade den interna striden och tvingades säga nej till medlemskap 1971. Men han var samtidigt den kanske mest europeiska ledare vi haft i kraft av sitt kontaktnät, språkkunskaper och personliga band till viktiga europeiska politiker. Det är också intressant att han i sin världsbild aldrig förlorade Centraleuropa som scen och plats. Hans Europapolitik anklagas ofta för att ha främjat sovjetiska intressen men kan lika gärna tolkas som en del av den västtyska neue Ostpolitik som kom när Willy Brandt närmade sig DDR.
Inom socialdemokratin har minnet av Olof Palmes internationella gärning ofta kidnappats av vänsterflygeln, varför dagens västorienterade socialdemokrater inte riktigt känner sig hemma i hans arv. Det är synd, dels för att historien är mer komplex än den formella neutraliteten gav sken av och dels för att Palme borde kunna inspirera till en mer självklar hemortskänsla i strukturer som Nato och EU och i viljan att använda militära verktyg för att värna idéer som frihet, fred och mänskliga rättigheter. Med tanke på Palmes faktiska handlande är det svårartat att hans arbetarrörelse fortfarande har så svårt för europeiska och internationella militära dimensioner i politiken.
I väntan på en omvärdering inom S kan borgerligheten börja beskriva honom som en del av sin historia: Palme var en kall krigare som tjänade landet väl.
