REPLIK Kristdemokraternas utrikes- och säkerhetspolitiska talesperson ger två rimliga utgångspunkter i sin debattartikel, men tyvärr faller argumentationen. Handel och utbyte är viktiga element, men vi måste ta Rysslands upprustning på allvar, skriver Oscar Jonsson i en replik.
Kristdemokraternas utrikes- och säkerhetspolitiska talesperson Désirée Pethrus ger i sin debattartikel i Frivärld Magasin (9/4) två utgångspunkter för svensk säkerhetspolitik: Ryssland rustar upp och det ska vi ta på allvar, samt att Sveriges territorialförsvar är viktigt men vi kan inte genomföra detta på egen hand. Detta är två fullt rimliga utgångspunkter, men tyvärr faller Pethrus argumentation på båda punkterna.
För det första skriver hon att utbyte och handel ska fungera som en motpol mot Rysslands militära upprustning för att förbättra de politiska relationerna. Motfrågan som jag vill ställa är: vad gör vi nu när de politiska relationerna försämras och Rysslands upprustning fortsätter? För de försämras. Ryssland har visat ointresse för de idéer om demokrati och rättstatssamhälle som EU förespråkar och verkar vilja fortsätta sin upprustning. Detta visades senast av anti-korruptionsaktivisten och oppositionsledaren Alexei Navalnys åtal och rättegång som kommer att hållas 17 april. Detta representerar i sin tur ett trendbrott då regimen tidigare nöjt sig med att smutskasta oppositionella och Navalny.
Samtidigt vill Pethrus ge en bild av ett Ryssland som närmar sig EU. Hon ser Rysslands intresse i viseringsfria resor och dess inträde i WTO som bevis på detta. Givet de politiska motsättningarna med EU är dessa initiativ inget annat än ryska intressen utan tillhörande önskan om en värdegemenskap med EU.
Slutligen skriver även Pethrus att vi borde öka dessa utbyten istället för att skapa en militär upprustning med Ryssland. Detta bygger på ett antagande att rysk upprustning är motiverad av en militär oro från Sverige och kan enkelt bemötas med att det faktiskt inte är Sveriges försvarsanslag som ökat med 60 procent sedan 2010.
Det är viktigt att territoriellt försvara Sverige vid krissituationer. Det anser Pethrus kommer realiseras genom EU och, med lite friåkande, av Nato. Jag har tidigare skrivit om vad vi kan förvänta oss av EU i förhållande till territoriellt försvar, vilket i korthet kan beskrivas som: ingenting.
EU är inte skapat för, planerar inte för och övar inte för att genomföra territorialförsvar. Om det är Nato som ska stå för vårt territorialförsvar, varför konkluderar då Pethrus att den militära alliansfriheten ska ligga kvar? Ska den organisationen som de facto ska försvara Sverige göra det utan att vi har något att säga till om hur, när och var? Utan att vi, som nödvändigt, planerar och övar att vara en del av det större sammanhang som Sveriges försvarsmakt dimensioneras för att vara en del av? Samtidigt som jag ställer mig positiv till Nato vill jag också höja ett varningens finger. Att vara en svag länk i Nato med runt 1 procent av BNP i försvarsanslag är inte heller önskvärt. Det är just de små nationerna som Lettland och Georgien som blev tvungna att skicka trupp till Irak 2003.
Handel och utbyte är viktiga element i vårt förhållande till Ryssland och kan på lång sikt ge positiva effekter, men när de politiska relationerna försämras och Ryssland rustar vill jag uppmuntra till att ta det på större allvar och att minnas att Sveriges territorialförsvar är viktigt.
