Österrikes sköna yttre döljer en inre systemkris.
ÖSTERRIKE Sedan konflikten med EU om Jörg Haiders (FPÖ) regeringsmedverkan har det internationella intresset för Österrike varit begränsat, skriver Mats Fält. Landet som främst associeras med natur och skidåkning har dagligen nya korruptionsskandaler och kritiken mot EU växer.
Den tillfällige besökaren möter ett välordnat land. Krisen känns avlägsen så länge man undviker media. En genomläsning av dagens Die Presse, Der Standard och Kurier ger dock en annan bild av verkligheten.
Korruptionsaffärer fyller en stor del av utrymmet. Dagligen tillkommer nya skandaler. För två veckor sedan dömdes den tidigare inrikesministern och ledamoten av Europaparlamentet Ernst Strasser (ÖVP) till fyra års fängelse för korruption.
Ofta handlar affärerna om delstaternas banker och deras enorma förluster – kopplade till politisk korruption. Andra affärer handlar om mutor kopplade till byggprojekt eller vapenhandel. En särskild kategori utgörs av skandaler som är kopplade till inbördeskriget i de partier som en gång leddes av Jörg Haider, FPÖ och BZÖ.
Ett annat tema är kritik mot EU. För i första hand de populistiska partierna på högerkanten är unionen en ständig måltavla för kritik mot övergrepp mot den nationella självständigheten och slöseri med österrikarnas pengar.
Trots att Österrike klarat krisen bättre än de flesta länder är många oroliga. En av förklaringarna är att det österrikiska systemet inte längre levererar det medborgarna förväntar sig. Landet var länge ett av de mest partidominerade i Europa. Samhället organiserades med utgångspunkt från de två stora politiska familjerna: de kristsociala och socialisterna. Detta trots att det under kejsardömet formellt var förbjudet att bilda nationella organisationer och före 1974 saknades lagar för partiernas verksamhet.
En av förklaringarna till partiernas ställning är avsaknaden av klassisk nationalism. Österrike var ett familjeföretag styrt av ätten Habsburg. Eftersom det samlade en mängd olika folk var det inte möjligt att alltför mycket framhäva det tyska på andra gruppers bekostnad. Resultatet blev en nationalism baserad på lojalitet till kejsaren – i första hand vårdad inom armén.
”Den radikala vänstern ville ha en socialistisk republik”
När kejsardömet föll 1918 ersattes det av en utbyggd partistat. Statens styrelse, föreningslivet, arbetsmarknaden och stora delar av ekonomin delades upp mellan de dominerande politiska familjerna. Egentligen ville det nya Tysk-Österrike bli en del av Tyskland – något som enligt Versaillesfreden var förbjudet. Den radikala vänstern ville ha en socialistisk republik.
Den ekonomiska krisen ökade motsättningarna mellan höger och vänster. De som fortsatte att arbeta för en anslutning till Tyskland stred inbördes. Kommunistpartiet var svagt. De flesta vänsterradikala blev kvar inom det socialistiska SPÖ. Under 1930-talet ersattes demokratin av en kristsocialt dominerad ”ståndsstat” inspirerad av Italien. Nationalsocialisterna var svaga och fördes till makten av Hitler. Deras framgångar begränsades av den sedvanliga tysknationella splittringen.
Stödet för anslutningen till Tyskland är kopplat till partistaten. Hitlers oblodiga invasion stöddes av breda lager – det var ingen kontroversiell ståndpunkt även om SPÖ strök den i sitt program 1933. Demokratin var redan avskaffad 1938. Det som hade hållit samman landet, partistaten, försvann i och med avskaffandet av partierna. De aktiva socialisterna satt i läger. När hotet från Tyskland växte fängslades även nationalsocialisterna. Få medborgare kände lojalitet med regimen.
Efter 1945 omorganiserades partistaten. För många levererade systemet trygghet och sammanhang. Poster inom förvaltning och statliga företag fördelades mellan de två stora partierna – det lilla FPÖ stod utanför systemet som brukar kallas ”Proporz” Medlemskap i fackföreningar och arbetsgivaorganisationer var obligatoriskt. Även vissa delstater och städer tillämpade Proporz. Där innebar systemet att alla partier över en viss storlek fick vara med och dela på posterna som ministrar eller kommunalråd – oavsett vilken majoritet som styrde staten eller staden. Det gav minoriteten insyn och gjorde det ibland möjligt att integrera nya partier. Konfliktnivån blev låg och konsensus härskade.
Baksidan av Proporz var att nya grupper hade svårt att få verkligt inflytande. Den enda vägen till makt gick via ÖVP och SPÖ. Konsensussystemet skapade en grogrund för korruption. Det var svårt att utkräva ansvar när alla makthavare hade nära band.
Jörg Haider var den förste som på allvar utmanade systemet. Han hade en relativt liberal bakgrund men kom att identifieras med sitt parti FPÖ:s allt mer högerradikala linje. Dagens partiledare, Heinz-Christian Strache, möter inte lika hård kritik trots sin bakgrund inom högerradikala studentföreningar och grupper som ägnar sig åt vapenövningar. FPÖ var från början en samlingspunkt för tidigare nazister men det var inget unikt – även SPÖ tog över många medlemmar i NSDAP. ÖVP var ett mindre vanligt alternativ på grund av kopplingen till den traditionstyngda katolska kyrkan.
Haider var ett politiskt fenomen. Han lyckades 1999 göra sitt parti till landets näst största med plats i regeringen tillsammans med det stukade ÖVP. Han kritiserade den politiska klassen, korruptionen, invandringen och det (för det mesta) avskydda EU. Det är oklart om det handlade om verklig övertygelse. Tekniken var dock framgångsrik och det gamla systemet kunde inte svara på angreppen. Många välkomnade systemkritiken trots att de tog avstånd från delar av budskapet. Invandringen var ingen större fråga utanför Wien förrän på 1990-talet, när Haider gjorde den till en del av sitt budskap. Han lyckades också få en stark regional roll – som talesman för Kärnten.
Splittringen till höger drabbade även Haider. När han ifrågasattes som ledare bildade han 2005 partiet BZÖ. Först anslöt sig många ledande FPÖ-politiker. Senare backade BZÖ och blev ett parti på tioprocentsnivå med tyngdpunkt i Kärnten. Efter Haiders död 2008 har det lokalt fått lämna plats åt en österrikisk variant av det bayerska CSU – FPÖ i Kärnten (FPK) – som återupptagit samarbetet med FPÖ. Idag är det mer mittenorienterade BZÖ på väg ut ur politiken. Det har drabbats hårt av de rättprocesser som blivit resultatet av Haiders korrumperade styre.
Haiders framgångar etablerade den populistiska högern på 30-procentsnivån i rikspolitiken. Han förstörde enligt många samtidigt landets politiska kultur. Trots de många skandalerna har FPÖ och BZÖ hittills lyckats behålla sitt stöd – naturligtvis hjälpta av att alla partier utom de gröna också varit inblandade i olika affärer.
”Samarbetet präglas av stor ömsesidig misstänksamhet”
ÖVP har under senare år haft en svag organisation och ledning. Eftersom ÖVP aldrig varit ett modernt liberalt högerparti har det svårt att formulera tydliga budskap. SPÖ klarade länge skandalerna bättre i opinionen men efter att förbundskanslern Faymann avstod från att vittna inför det utskott som utreder korruptionen förlorade man rollen som det mindre korrupta av de stora partierna. ÖVP och SPÖ sitter i samma regering och ägnar mycket energi åt att bevaka varandra. Samarbetet präglas av stor ömsesidig misstänksamhet. Den underminerar också försöken att slå tillbaka mot den populistiska oppositionen.
En komplicerande faktor var folkomröstningen om värnplikten 20 januari. SPÖ har alltid varit för värnplikt – nu var man emot. ÖVP har varit för en yrkesarmé – nu var man emot. Den tidvis infekterade debatten handlade om konsekvenserna av ett avskaffande av vapenfri tjänst för katastrofberedskapen – ingen talade om försvarets behov. Resultatet blev en stor seger för den allmänna värnpliktens bevarande. Det var troligen inte ett klokt beslut för Österrike men en prestigevinst för ÖVP.
Det senaste tillskottet i partifloran är Team Stronach (TS), lett av den kanadensiskösterrikiske miljardären Frank Stronach. TS bygger på idén att en stark man från näringslivet kan klara av problemen. Stronach har lyckats få tio procent i opinionsmätningarna. Detta trots direktsända gräl med journalister och skiftande budskap. Först var målet kamp mot EU och återinförande av valutan shilling – nu gäller en delning av euroområdet i två block och platt skatt på 25 procent.
TS driver inte invandrarfrågan. Efter TS:s entré under hösten har Straches FPÖ hållit mycket låg profil. FPÖ ligger dock fortfarande högt i mätningarna och har starkt stöd bland ungdomar. En särskild satsning görs på de serbiska invandrarna – Wien är numera efter Belgrad den stad där det bor flest serber.
I Kärnten och Niederösterreich hålls val i mars – ordinarie val till nationalrådet troligen i september. Utgången i förbundsstatsvalen kan få betydelse för utvecklingen på den nationella nivån. Dels kommer de att visa om BZÖ har en chans att överleva och om TS kan vinna val som enmansparti – Stronach är över 80 år gammal och vinner knappast i längden. Dels blir det en test av den nationella koalitionen.
Hittills har Wien varit en konstruktiv partner med låg profil i Bryssel. Landet har lojalt stött krishanteringen inom euroområdet. I nationalrådet är de gröna ett pålitligt stödparti i EU-politiken. Partiet ligger för långt till vänster för att bli en naturlig partner i koalition med SPÖ och ÖVP. Samtidigt regerar man redan tillsammans med ÖVP i ett antal delstater. De grönas attityd varierar och är delvis en spegling av klyftan som skiljer Wien från resten av det agrart präglade landet.
Förbundskanslern Faymann skrev för några år sedan tillsammans med sin företrädare Gusenbauer ett brev om EU-politiken till Kronen-Zeitung (landets mest spridda tidning) där de utlovade folkomröstning om större ändringar av EU-fördraget. Denna linje drivs inte längre av SPÖ men frågan torde drivas hårt av inte minst FPÖ i kommande val. Även SPÖ har tidvis känt ett behov av att markera en mer kritisk inställning till Bryssel.
ÖVP markerade före jul motstånd mot ett alltför snabbt införande av en skuldunion inom euroområdet. Det ska inte ses som inledningen till en mer EU-kritisk kampanj inför de kommande valen. Situationen komplicerades dock av angrepp från SPÖ som tolkade utspelet som ett tecken på en mer grundläggande förändring i EU-skeptisk riktning. Det var ännu ett exempel på hur känsligt regeringssamarbetet är. Utan varandra riskerar de att förlora makten och landet sin stabilitet. Alltför nära kopplade riskerar de att drabbas av väljarflykt till förmån för i första hand de gröna och FPÖ.
Risken för unionen är att utrikesminister Spindeleggers ÖVP, eller förbundskanslerns SPÖ, känner ett så starkt tryck efter valen i mars att de dels börjar ifrågasätta den hittills stabila EU-kursen, dels aktivt söker allianser utanför koalitionen. Det skulle uppmuntra FPÖ och TS att ännu hårdare driva sin populistiska linje, med oklara konsekvenser för höstens koalitionsförhandlingar och agerandet på den europeiska arenan. Egentligen vill varken SPÖ eller ÖVP revidera den nuvarande linjen i EU-politiken.
Inga allianser är uteslutna efter parlamentsvalet i september. Det var visserligen Schüssels ÖVP som släppte in FPÖ i värmen 2000 men det var Sinowatz SPÖ som gjorde detsamma 1983. Österrikes erkänt tråkiga politiska liv kan bli dramatiskt nästa gång sommaren övergår i höst. EU kan än en gång tvingas ta ställning till hur ett FPÖ i regeringsställning ska hanteras.
