DEBATT I kölvattnet av finanskrisen prioriterar Europas ledare bort försvaret. Det menar Pål Jonson, Svenska Atlantkommittén, som efterlyser starkare ledarskap och mer politisk vilja inom försvarspolitiken.
I juni förra året höll den dåvarande amerikanske försvarsministern Robert Gates ett isande avskedstal i Bryssel riktat till sina europeiska kollegor. Gates hårda budskap var att om inte de europeiska medlemsländerna förmådde att stärka sina militära förmågor genom ökad samverkan riskerade Nato att bli irrelevant. Gates tal sände chockvågor genom de europeiska huvudstäderna men har inte genererat några signifikanta åtgärder från ett Europa som till stora delar är lamslaget av den ekonomiska krisen.
När Håkan Syrén höll sitt avskedstal som ordförande för EU:s militärkommitté den 19 september var bokslutet i många stycken lika hårt som Gates. Ett marginaliserat Europa är inte längre en risk utan ett faktum framhöll Syrén. Välkända brister inom underrättelseområdet, lufttankningsförmågan och tillgången till precisionsvapen har inte adresserats av européerna. Till detta kommer sjunkande försvarsanslag, dyra insatser och en kostnadsdrivande militär teknologiutveckling. Ekvationen går helt enkelt inte ihop längre för den europeiska försvarspolitiken.
Recepten för att motverka ett sammanbrott som Syrén lyfte fram är välkända. Det gäller bl.a. att bygga vidare på det svensk-tyska initiativet att poola och dela på militära resurser, uppdatera EU:s säkerhetsstrategi och intensifiera det försvarsindustriella samarbetet i Europa. Vidare berättade Syrén att EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik (GFSP) ska behandlas av EU:s stats- och regeringschefer vid Europeiska rådet nästa år.
Att lyfta upp frågan bortom diskussioner mellan fackministrar som är bekanta med problemen men pressade av ekonomiska realiteter är helt avgörande. Vidareutvecklingen av GFSP handlar i grunden om inflytande och ekonomiska resurser. Hur mycket handlingsfrihet är medlemsländerna villiga att ge avkall på för att uppnå en högre gemensam militär förmåga? Hur mycket får det kosta, och vilka blir konsekvenserna om man inte gör det? Det är frågor som ytterst måste behandlas av stats- och regeringschefer snarare än försvarsministrar.
GFSP utvecklades mycket snabbt under början av 2000-talet men är numera ett projekt i kris. EU har inte påbörjat några nya större krishanteringsinsatser de tre senaste åren och har betydande problem att finansiera och bemanna pågående insatser. Skälen till krisen går delvis att finna i den ekonomiska krisen och bristande politiskt ledarskap.
Att den ekonomiska krisen tar styrka och energi från EU:s agerande på den globala arenan är föga överraskande. Eller som forskaren Nicu Popescu pricksäkert har formulerat det: “Om ditt hus står i lågor kan du inte stå och tala med dina grannar”. Den ekonomiska krisen har medfört nedskärningar i försvarsbudgeterna bland medlemsländerna mellan i runda tal 5 till 40 procent. Sverige, Polen och Estland är några av undantagen i detta sammanhang. Sådana ekonomiska realiteter dämpar naturligtvis EU:s vilja och förmåga att ge sig i kast med nya krishanteringsinsatser.
Samtidigt står det klart att den ekonomiska krisen främst är en trendförstärkare. Europa har under de två senaste årtiondena brottas med att mål och medel inte går ihop på det försvarspolitiska området. Bristande investeringar i militär förmåga är ytterst symptomen av att Europa inte är villigt att ta ett större ansvar för den egna säkerheten och utvecklingen i dess närområde.
Dessutom lider EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik av bristande politiskt ledarskap från de militära stormakterna i Europa, Frankrike och Storbritannien. Dessa länder står tillsammans för ungefär hälften av försvarsutgifterna inom EU och är de länder som har i särklass störst erfarenhet av militära krishanteringsinsatser. Frankrikes intresse för GFSP har svalnat sedan landet 2009 återintegrerades i Natos militära ledningsstruktur. Storbritannien har gått från att vara drivande till att vara direkt fientligt även till tidigare initiativ som lanserats från London, t.ex. EU:s stridsgrupper, Europeiska försvarsmaterielbyrån och det permanenta strukturerade samarbetet. Dessa ställningstaganden är konsekvenserna av att Storbritannien står i bestånd att ompröva hela sitt förhållningssätt till EU.
Storbritanniens konservativa parti presenterade nyligen rapport med namnet ”A Fresh Start” som belyser alternativ för hur landet kan omförhandla sin relation till EU. Syftet är att hålla en folkomröstning om landets framtida medlemskap i EU. I det närmare 300 sidor långa dokumentet avsätts ca 20 sidor för behandla GSFP. Där beskrivs det hur Storbritannien t.ex. skulle kunna använda veton, tomma stolar eller opt-outs för att hindra framväxten av GSFP och bevara brittiskt självbestämmande.
Det är lätt ha sympati för den brittiska besvikelsen över att GFSP inte fått EU:s medlemsländer att ta ett större ansvar för utvecklingen av bättre militära förmågor men desto svårare att begripa det konstruktiva i att hindra dess vidareutveckling. Konsekvensen av ett sådant agerande skulle minska Storbritanniens inflytande i EU och göra landet svagare i såväl Washington som på den övriga internationella arenan. När Polens utrikesminister Radek Sikorski, som är en stark anhängare av ett marknadsliberalt EU och den transatlantiska länken, höll ett tal i Oxford den 21 september var budskapet glasklart: ”Förvänta er inte vårt stöd för att förstöra eller paralysera EU”.
Tyvärr ser Robert Gates och Håkan Syréns dystra prognoser för den europeiska försvarspolitiken ut att bli en realitet om EU inte kan överkomma den ekonomiska krisen och det utvecklas ett starkt ledarskap för detta politikområde.
