STORBRITANNIEN Sedan de Konservativa vann valet 2010 klingar utrikespolitiken åter av en klassisk brittisk idé om kommersiell diplomati. Mårten Torson Lindberg undrar, med anledning av partiets nyss avslutade partikonferens, om denna revisionism är önskvärd och vad den betecknar i brittisk utrikespolitik.
I sitt öppningstal för de konservativas partikonferens förra måndagen (8/10) beskrev Storbritanniens utrikesminister William Hague expansionen av handel som oumbärlig för nationens intresse plus partnerskap – såväl nya som bortglömda historiska – som nyckeln för en framgångsrik brittisk utrikespolitik.
Hague annonserade därmed också en plan om att fördjupa samarbetet med samväldesländer, alltså de länder som tidigare tillhörde det brittiska imperiet, särskilt vad gäller diplomati och underrättelsetjänst.
Premiärminister David Cameron avslutade sedan konferensen i samma manér på torsdagen. För att landet ska kunna ta sig ur sin recession behöver ambassader förvandlas till visningshallar för brittiska bilar, till försäljningsstånd för brittisk teknik och till varuhus för brittiskt mode: ”ja, jag vet att ni är diplomater, men nu måste ni agera försäljare också”, sade Cameron.
Allt började i London en månad efter det nationella valet i maj 2010. Vid Westminister stod den nya premiärministern Cameron och hans utrikesminister Hague inför kamerorna. Enligt de senaste siffrorna från OECD låg Storbritanniens budgetunderskott på minus 11 procent. Importvolymen låg på minus 12 procent och exportvolymen minus 10 procent. ”Om det är ekonomisk kris hemma och utrikespolitiken är till för nationens intresse” förklarade ministrarna, ”så är kommersiell diplomati en alldeles given slutsats.”
Cameron och Hagues resonemang har åberopats förut, för länge sedan. Det var bland annat idén om kommersiell diplomati som låg till grund för det brittiska imperiet under 1800-talet. Den kommersiella diplomatin var rotad i en beskrivning av Storbritannien som ö- och havsnation och uppmanade till en utrikespolitik som främjade diplomati och affärsintressen, involverade företagande i utrikespolitiken, och prioriterade bilaterala relationer framför multilaterala.
Påkallar Cameron och Hague en utrikespolitisk revisionism? Är en sådan önskvärd? Självklart har mycket hänt sedan 1800-talet. En viktig skillnad är att Storbritannien inte längre står i världens centrum. Enligt internationella valutafonden, som varje år mäter länders ekonomiska storlek, har den brittiska stormakten snurrat i en nedåtgående spiral under flera decennier. Landet rankades som världens sjätte största ekonomi 1981, sjunde största 1991, och åttonde största 2011. Under samma period har både Ryssland och Brasilien gått om britterna.
På gott och ont har britternas självbild emellertid inte påverkats nämnvärt. Den förre utrikesministern Douglas Hurd skildrade detta 1992 när han beskrev ett Storbritannien som ”punched above her weight” – ett uttryck som blivit ett mantra i brittisk utrikespolitik. Men detta är inte unikt för Storbritannien.
Tyska politiker hade länge svårt att släppa Bismarcks storhetstanke och fransmännen har fortfarande inte övergett idén om den franska äran. I sina memoarer skrev Charles de Gaulle att Frankrike inte skulle vara Frankrike utan sin självkärlek. Men, underströk han, Frankrike är som ”prinsessan i sagan”. För en saga har förmågan att övertyga och intressera, även om alla vet att den inte är på riktigt.
Storbritanniens problem kan istället liknas vid en pinsam familjeritual där pappan klär ut sig till tomten. De vuxna (politikerna) vet att barnen (väljarna) skulle bli förtvivlade om de fick veta hur det egentligen ligger till. Har man följt den senaste utvecklingen verkar det som om den ekonomiska krisen manat den konservativa eliten att börja lossa på lösskägget.
Detta innebär inte att britterna gör alla en tjänst om de skrotar stormaktstanken. Nej, likt de Gaulles resonemang handlar det istället om att förstå att ens storhet inte är på riktigt och om att justera sina intressen därefter. Detta är vad Cameron och Hague nu gör.
Sedan det brittiska imperiets fall har relationen mellan ekonomisk tillväxt och diplomatisk inflytande sällan varit så tydlig som under 2010–2012. Under koalitionsregeringens två år vid makten har nya ambassader öppnats och brittiska företag involverats i utrikespolitiken. Bilaterala relationer med forna kolonier har återupptagits och Londons finanskvarter har helt ogenerat hyllats och försvarats.
Enligt OECD har export- och importvolymen ökat från minus 11 procent 2009 till plus 7 procent för 2013. Sommaren 2012 var den första på flera decennier som Storbritannien exporterade mer varor och tjänster till länder utanför EU än till länder inom EU. Särskilt har exporten till Brasilien ökat med 18 procent, till Kina med 21 procent, och till Indien respektive Israel med 34 procent.
Allt tyder på att David Cameron fortsätter på den inslagna banan. I slutet av september möblerade han om i sin regering och fick tillfälle att befordra de ministrar som delar visionen och degradera dem som inte gjorde det.
Ett talande exempel är att den tidigare chefen för transportministeriet, Justine Greening, fick stiga åt sidan för Patrick McLoughlin. Greening, som länge varit motståndare till en tredje landningsbana på flygplatsen Heathrow, stod uppenbarlighen i vägen för en politik som prioriterar handel. Cameron avsatte också Kenneth Clarke som justitieminister och ersatte honom med Chris Grayling, tidigare arbetsmarknadsminister och känd för sin EU-skepticism.
Men Camerons regering är också en koalitionsregering, och om de konservativa är realpolitiker så är deras koalitionspartners, liberaldemokraterna, idealister. I ommöbleringen passade därför Cameron på att slå den sista spiken i kistan och stänga ute liberaldemokraterna från utrikespolitiska ämbeten. Nick Harvey, biträdande försvarsminister och den enda liberaldemokraten på en utrikespolitisk post, byttes ut med den konservativa parlamentarikern Andrew Robathan.
Enligt Cameron handlar det nu om att simma eller sjunka. I torsdags (11/10) avslutade han de konservativas partikonferens med en uppmaning om att förvandla Storbritannien till det hon en gång var: en företagsnation med affärsrelationer som spänner över hela klotet.
Många håller med. En färsk studie gjord av tankesmedjan Chatham House visar att varannan britt stödjer Cameron och Hagues idéer om kommers och diplomati. En del tror att anledningen finns i de fortsatta oroligheterna i arabvärlden och den dystra europeiska ekonomin. Men annan teori är att politiken har stöd för att den, till skillnad från tidigare, inte utgett sig för att vara något den inte är.
Många länder, Sverige inkluderat, följer av ren vana en utrikespolitikisk retorik som, när den inte längre stämmer överens med verkligheten, riskerar att bli irrationell och destruktiv. Både Cameron och Hague verkar ha förstått detta och visar en vilja att göra annorlunda.
