Journalisternas ständiga utmaning är att tränga igenom väggen av påståenden och medietränade talespersoner som spottar ur sig klyschor och komma in till kärnpunkten där den ofiltrerade verkligheten utspelar sig. Det bästa sättet att göra detta är att åka till en plats och leva med intervjupersonerna, det vill säga bädda in sig i storyn för att få reda på vad som egentligen sker.
Dessvärre är ofta de platser som är mest intressanta för en reporter svårast att komma in i. Det är dem man inte får inresetillstånd till, eller så upprättas vägspärrar som håller vittnen borta.
Johan Persson och Martin Schibbye
Filter, 2013
Ibland finns det inte ens något att dölja. Förståelsen för oberoende västerländska journalisters arbete är inte särskilt utbrett i delar av världen där det naturliga är att medier skriver det makten vill. Utlänningar betraktas också gärna som spioner och misstänksamheten mot dem är stor.
Den som vill göra ett gediget arbete måste då antingen välja mellan att inte åka till ett område, eller åka in på alternativa sätt, utan myndigheternas tillstånd.
Johan Persson och Martin Schibbye valde det sistnämnda för att undersöka hur Lundins oljeborrningar påverkade människorna i Ogaden. För att göra detta åkte de in i området med ONLF, Ogaden National Liberation Front, och greps av den etiopiska armén.
Att journalister grips när de befinner sig på platser som de inte har tillstånd att vara på är inte märkligt, det har även hänt undertecknad flera gånger. Vanligtvis kastas vederbörande ut ur området/landet efter en stunds förhör eftersom det är besvärligt för alla att hålla kvar journalister.
Dessvärre greps Persson och Schibbye samtidigt som det etiopiska parlamentet stämplade ONLF som en terroristorganisation vilket gjorde att reportrarna fick påbörja en Kafkaliknande färd genom Etiopiens rättsystem. Det var synd att de greps, för är det något man verkligen vill veta efter att ha läst så här långt i 438 dagar så är det att få veta vad Africa Oil egentligen gör i Ogaden.
Istället blev det en annan berättelse, något annat och mer. Som fångar i ett etiopiskt fängelse ger de en ögonvittnesskildring om medfångarnas rättslöshet, korruptionen, gripna dissidenter och den övriga verklighet som hundratusentals människor lever i bortom den svenska bekvämlighet som vi alla tar för given.
Scenen när svenskarna till slut lyckas snika åt sig en säng och slipper sova bland råttorna på golvet är talande.
Det står klart att ambassadör Jens Olander måste ha gjort att ett hästjobb i förhandlingarna med etiopiska myndigheter, eftersom läget för journalisterna stundom var minst sagt dystert.
Särskilt med tanke på att foton hittats när en av dem poserade med vapen. Lek med tanken på hur medierapporteringen hade sett ut om två etiopiska journalister gripits på svenskt militärt område tillsammans med medlemmar i al-Shabab.
Visst var bilderna stort misstag, men sådana gör alla, hur erfarna de än säger sig vara och Persson och Schibbye har betalat bittert för det. Det kan lämnas därhän och i efterhand gör det berättelsen extra spännande.
De båda frilansjournalisterna hyllas nu, med rätta i medierna. Det är dem väl unt, men det ger ändå en viss bismak.
Redaktionerna har varken råd eller är villiga att riskera sina egna fasta medarbetare att ta sig an liknande, riskfyllda projekt. Detta är skälet till att till exempel svenska soldaters insats i Afghanistan är så sorgligt underrapporterad.
Det är frilansare, som Persson och Schibbye, som på eget initiativ tar riskerna och betalar sina egna omkostnader för att rapportera om ämnen de anser är viktiga.
”Vi kan inte skicka dig, men om du ändå åker är vi intresserade av ditt material när du kommer tillbaka”, är en vanlig kommentar från redaktörer som inte vill ta ansvar. Om frilansen kommer hem med ett bra reportage köps det gärna och slås upp stort. Går det dåligt tar frilansen själv ta smällen i form av dålig ekonomi eller värre, med posttraumatiskt stress eller med sitt eget liv.
När Martin Adler sköts ihjäl i Somalia 2006 var hans försäkring inte tillräcklig för att täcka hemtransporten av kroppen. Aftonbladets dåvarande chefredaktör Anders Gerdin tog till slut sitt moraliska ansvar och tidningen betalade de drygt 200 000 som fattades, trots att Adler vid tillfället inte arbetade för tidningen.
Vad hade hänt om Persson och Schibbye dött? Vem hade betalat för deras hemtransport? Vad hade de som nu svärmar runt frilansarna sagt om de inte hade kunnat skriva sin bok? Vilka tidningar som skrivit om journalisternas öde och hyllar vikten av deras försök att rapportera från Ogaden har skickat sina egna reportrar för att försöka att rapportera från provinsen?
Svaret är självklart inga eftersom det är billigare att skriva om Persson och Schibbye. Just detta, tillsammans med den bokens kvalité och nyanserade, spännande berättelse, är skäl nog att köpa 438 dagar. För när strålkastarljusets släckts och medias intresse dragit vidare kommer boken förhoppningsvis ge dem ekonomisk trygghet och därmed tid att bearbeta allt de upplevt.
Förhoppningsvis kommer de att landa någorlunda mjukt. Men vad som sker i Ogaden kommer vi nog dessvärre aldrig få veta.
