USA Svenskar förvånas med rätta över ytligheten i amerikansk politisk debatt, menar Pete Slover, som ser en förklaring till den amerikanska fixeringen vid förenklingar och opinionsundersökningar i att journalistiken förlorat såväl seriositet som status.
Härom veckan slog sig en grupp svenska, politiska ledare på besök i Austin ner för att titta på TV-debatten mellan USA:s vicepresident-kandidater. Sändningen åtföljdes av ett diagram som löpte längs skärmens nedre del, som i realtid mätte reaktionerna hos en utvald fokusgrupp, utan tid att tänka efter.
Efter debatten uttryckte samtalet mellan besökarna en viss besvikelse över debattörernas insats, och en illa dold klentrogenhet: ”Var det allt?”
Jag hade kunnat berätta för de besökande svenskarna, liksom för alla andra som söker i den amerikanska politiska debatten efter substantiella argument om utrikespolitik, energi, miljö, global säkerhet eller världsekonomin att, ja, det var allt. Det är vad som händer när kandidater och media betonar fokusgruppens magkänsla som mått för debatten, hellre än argumentens tyngd, övertalningsförmåga och logiska meriter.
Varför närmar sig tonläget i den politiska debatten i USA alltmer samma nyanser och sofistikationsgrad som ett knytnävsslagsmål?
De typiska, svepande svaren når inte pudelns kärna: Amerikaner har mindre tålamod med och törstar mindre efter komplexa analyser, självklart reagerar då politiker med förenklingar och populistiska flirtar. Sådana observationer är symptom på, snarare än orsaker till, försämringen.
Den som söker efter den grundläggande orsaken bör studera den demokratiska institution som i USA kallas för ”den fjärde statsmakten”. (Uttrycket myntades av engelsmannen Edmund Burke 1787, och kom att användas i Amerika för att beskriva pressen och understryka dess betydelse som en oberoende kontrollfunktion för de övriga tre, styrande ”statsmakterna”, de verkställande, lagstiftande och dömande grenarna).
I sekler har en livaktig och konkurrensutsatt amerikansk press ägnat sig åt att utmana och ställa till svars landets politiska ledarskap. De senaste femton åren har sett hur den journalistiska infrastrukturen i USA i praktiken har kollapsat, framför allt gäller det tryckta medier: i takt med att prenumerationer, annonsförsäljning och kvalitet sjunker, används allt oftare metaforen ”dödsspiral”.
De ekonomiska problemen för traditionella nyhetsmedier består inte enbart i växande konkurrens på idéernas marknad eller tsunamin av information som sköljer över internets bloggar, alternativa nyhetskällor och sociala medier. Och nyhetsorganisationer och marknaden håller på att återställa misstaget att ge bort sådant de tidigare tagit betalt för: betalväggar ställs upp och amerikanska tidningar eliminerar eller begränsar antalet dagar då papperstidningar ges ut. Det verkliga problemet består i internets gränslösa och kostnadsfria annonsutrymme, som suger livsblodet ur nyhetsorganisationer: annonsintäkterna som hittills betalat för kvalitetsjournalistik.
Korrespondenter och redaktioner i utlandet – en gång i tiden kännetecknet för seriös journalistik och hög ambitionsgrad hos tidningar och TV-kanaler – har på det hela taget försvunnit. När de lades ner förlorade amerikanerna sina ögon och öron i världen, de reportrar på fältet som med sina lokala kontakter förstod både USA och det främmande land de rapporterade ifrån.
Genom att frysa eller eliminera pensioner, skära i budgetar och tvinga fram kortare deadlines och tyngre arbetsbördor har de traditionella, amerikanska medierna sagt upp eller drivit iväg tusentals reportrar och redaktörer. Jag har själv valt att byta bransch, och tillhörde liksom mina övriga flyende kolleger de bäst betalda, mest erfarna och kvalificerade specialisterna inom områden av särskild vikt för det offentliga samtalet. Och när vi slutade upphörde kretsloppet av mentorer och överförd kunskap på nyhetsredaktionerna – den journalistiska glöden vårdas inte längre.
Det sägs att munkarna på Medeltiden älskade och studerade de grekiska och latinska klassikerna, att de kopierade och bevarade dem för eftervärlden, medan mörkret sänkte sig över världen utanför klostermurarna. Oavsett om det är historiskt korrekt eller inte, så är en motsvarande modell nyckeln till hur bred och kvalitetsgrundad journalistik i USA ska kunna överleva och småningom komma tillbaka.
En mängd olika experiment – en del ideella, andra finansierade genom donationer, ytterligare andra inom ramen för akademiska institutioner – har vuxit fram för att ta på sig samma roll som medeltidens kloster, och ge seriösa journalister möjligheten att hålla yrkeskonsten vid liv medan kaoset växer utanför murarna.
Dessa tendenser bör inte jämföras med det statliga presstödet i Sverige och andra länder, som bara skjuter upp den oundvikliga, ekonomiska verklighet som marknaden tvingar på branschen. Det finns skäl för fortsatt optimism bland dem som tror på den fria marknaden, att allmänhetens efterfrågan på genomtänkt kvalitetsjournalistik småningom kommer att leda till nya fungerande affärsmodeller. Det är också viktigt att förstå att det är bråttom, och att det handlar om något större än att en liten del av en viss industri ska förmås överleva: I takt med att den Fjärde statsmakten vittrar sönder kommer USA:s övriga demokratiska institutioner att fortsätta förfalla, och USA:s relevans som global ledare krympa i motsvarande grad.
