Den 16 augusti 2012 sköts 34 strejkande gruvarbetare ihjäl utanför Marikana i norra Sydafrika. Det är den blodigaste massakern sedan apartheids fall. I denna första redogörelse för vad som egentligen hände berättar Peter Alexander, professor i sociologi vid University of Johannesburg, om hur landets gruvarbetare svikits av alla – inklusive sitt eget fackförbund.
”Right here we have made many widows”, konstaterade de sydafrikanska polisstyrkorna hånfullt inför de arresterade gruvarbetarna.
Senast så många civila dödades av statliga säkerhetsstyrkor var under Sowetoupproret 1976, och tar man fasta på att de döda var strejkande måste man gå tillbaka till 1922 för att hitta en liknande händelse.
Marikana
Peter Alexander
Jacana Media, 2013
Men även om likheterna med apartheidtidens blodbad är slående är det ändå skillnaderna som är de mest centrala. Att en brutal minoritetsdiktatur skjuter oppositionella tillhör dessvärre inte ovanligheterna, men att statliga polisstyrkor kallblodigt mördar strejkande gruvarbetare i en konstitutionell demokrati tyder på att någonting inte står rätt till.
Marikana – a View from the Mountain and a Case to Answer bygger på oredigerade intervjuer med gruvarbetare som författaren (och hans medförfattare Thapelo Lekgowa, Botsang Mmope, Luke Sinwell och Bongani Xezwi) genomförde veckorna efter massakern, strax nedanför den kulle som var händelsernas centrum.
Boken har som uttalat syfte att beskriva händelseförloppet ur arbetarnas perspektiv. Tanken är att fylla det medievakuum som uppstod efter den mycket vinklade rapporteringen. Enligt en studie från Rhodes University i Sydafrika byggde endast tre procent av alla artiklar i media på vittnesmål av gruvarbetare. Detta trots att de 34 personer som dödades alla var gruvarbetare.
Peter Alexander ger tre tänkvärda budskap i boken. Det första handlar om ansvar. Trots att strejkrätt och mötesrätt garanteras av konstitutionen valde säkerhetsstyrkorna att upplösa gruvarbetarnas demonstration på kullen i Marikana, inledningsvis med automatvapeneld från bepansrade fordon och helikoptrar, och först därefter med vattenkanoner och tårgas. Ordern att utföra ”rensningen” kom från högsta ort inom polisen, och enligt författaren går det inte att utesluta att President Jacob Zuma åtminstone var medveten om kommandot. Ansvarsutkrävande måste stå högst upp på dagordningen i den utredningskommission som nu tillsatts.
Alexanders andra budskap handlar om korruption – en byråkratisk sjukdom som härjar likt hiv/aids i Sydafrika. Enligt gruvarbetarnas egna vittnesmål vägrade deras fackliga representanter att företräda dem eftersom de ”köpts” av företagsledningen. Hela 43 procent av National Union of Mineworkers (NUM) fackligt aktiva hävdar att korruption förekommer inom förbundet.
Även bland eliten är korruptionen utbredd. Ledare för NUM är tätt förknippade med ledare inom Sydafrikas styrande regeringsallians, nämligen The African National Congress (ANC), Sydafrikanska kommunistpartiet SACP och den fackliga paraplyorganisationen COSATU. Det är talande att före detta fackföreningsledare Cyril Ramphosa, idag nybliven vice-president, äger 9.1 procent av aktierna i Lonmin.
Merparten av berättelsen i Marikana – a View from the Mountain and a Case to Answer bygger på långa, oredigerade vittnesmål som kräver viss förståelse av sydafrikanskt talspråk. Men det är också dessa vittnesmål som gör att de fattiga gruvarbetarnas desperation lyser igenom på ett helt unikt sätt.
Vittnesmålen handlar om hur pengarna inte räcker till för att försörja familjen, om hur kemikalierna i gruvan fräter på deras hud, och om alla de barn som dött i unga år. Kanske allra mest talande är det när Joseph Mathunjwa, ordförande för den utmanande fackföreningen AMCU, berättar om hur de kämpade för att avlidna gruvarbetare skulle transporteras till sina hembyar för att begravas: ”We got the management to provide a 65-seater bus to take people to the funeral. This was a highlight”.
Slutligen är det ändå Alexanders beskrivning av arbetarnas desperation som gör boken mest läsvärd. Uppmärksammandet av händelsen är ett viktigt led i att göra omvärlden mer medveten om händelserna så att historien förhoppningsvis inte upprepar sig.
