Religiösa ledare i Bahrain protesterar mot filmen ”Innocence of muslims” Foto: Mohammed CJ/Wikimedia Commons
STEFAN OLSSON Återigen sprids en våg av indignation över den muslimska världen, kantad av våldsamheter. Tändande gnista denna gång var en film på Youtube. Amerikanska ambassader och konsulat attackeras. Återigen ställs vi inför frågan om hur vi ska hantera det onda tvillingparet provokation och våld.
Våldet är oursäktligt. Den som känner sig djupt förolämpad har inte rätt att ta till våld. Hedern får försvaras på ett annat vis. Historien är visserligen full av berättelser om furstar som startar krig för ärans skull, kränkta adelsmän som utmanar varandra på duell eller slagsmål mellan fotbollssupportrar. Men lika länge som våldet har funnits har också religiösa ledare, filosofer, författare och en och annan politisk ledare förklarat att äran också kan försvaras genom att inte ta till våld.
Svårare är det att hantera provokatören. Yttrandefriheten kräver att vi inte har censur. Idag är det dessutom tack vare internet omöjligt att censurera något. Alltså kan vi inte kräva av staten att den ska ingripa.
Att staten inte kan ingripa betyder dock inte att vi som fria medborgare sinsemellan ska acceptera vad som helst i yttrandefrihetens namn.
Dels tillhör det normala umgängesregler att man inte sprider förolämpningar omkring sig. Hamnar man vid samma middagsbord som en djupt religiös muslim skulle man självklart inte kalla profeten Muhammed för mördare, hycklare, oäkting och äktenskapsbrytare, på det sätt som den nu aktuella filmen gör. Det hör inte till god ton. Alltså bör man också kunna uppträda med samma känsla för etikett på den globala arenan.
Dels är det uppenbart att provokationer kan utsätta andra för fara. De våldsamma demonstrationerna har skördat ett antal dödsoffer. Vid attacken mot det amerikanska konsulatet mördades ambassadören Christopher Stevens. Efter detta har också ett antal demonstranter på olika håll dött i sammandrabbningar med polis.
Detta gäller också vårt land. Så sent som förra året mördades svenske Joakim Dungel som arbetade för FN i Mazar-e-Sharif i Afghanistan. Dungel blev offer för det upplopp som följde på den amerikanske pastorn Terry Jones manifestation där en Koran brändes.
Har då provokationer inget värde alls? Jo, visst har de det. Ryska performancegruppen Pussy Riots demonstration i Kristus Frälsarens katedral i Moskva var en framgångsrik provokation. Men där var budskapet ”Gudaföderska och Jungfru! Driv Putin på flykt!”, alltså utformat som en bön. Provokationen var minst sagt irriterande för den styrande eliten inom både kyrkan och staten, men ingen förolämpning av Jesu moder Maria, som för de kristna är djupt älskad.
Youtubefilmen som förnedrar profeten Muhammed saknar all denna finess. Den har inga konstnärliga kvaliteter överhuvudtaget. Skådespelarinsatserna är löjligt oseriösa och bekräftar på så vis att filmen endast kommit till för att skända islam.
Spontant tror vi ofta att en story har en god och en ond sida. Det finns the good guys och the bad guys. Det gäller bara för oss att komma på vilka som är vad och heja på dem. Men i verkligheten kan det vara så att det bara finns bad guys. I det här fallet är det så. Den som tar till våld begår självfallet en större synd än den som provocerar. Men den som med avsikt sätter en tändsticka till utspilld bensin ska inte komma undan klander.
