KANADA Sedan valet i början av september regerar separatistpartiet Parti Québécois i Québéc City. Men partiets separatism har tonats ned de senaste åren, skriver Mats Fält, och ett delat Kanada framstår knappast längre som en realistisk möjlighet.
Separatism har åter igen blivit ett aktuellt ämne. Men det handlar inte längre mest om den eviga diskussionen om Belgiens framtid eller Lega Nords drömmar om ett eget Padanien. I Antwerpen har de flamländska nationalisterna tagit makten samtidigt som Bossis parti kollapsat i det reellt existerande Lombardiet. I Spanien behöll högerregeringen visserligen kontrollen över Galicien men samtidigt kommer Baskien och Katalonien allt närmare den slutgiltiga brytningen med Madrid. Och när Skottland röstar om självständighet 2014, är det mot Kanada separatisterna vänder blicken för att få inspiration.
Före sommaren skickade det skotska regeringspartiet SNP en delegation till kollegorna i Parti Québécois (PQ) – det ledande nationalistpartiet i den fransktalande kanadensiska provinsen. Målet var att lära sig mer om hur kampen för självständighet bäst bedrivs. Om detta kan PQ berätta mycket – både om motgång och medgång. Frågan är hur man ska tolka deras seger i provinsvalet i september – och vad SNP-ledningen i Edinburgh kan lära sig av resultatet? Liksom så ofta förr i Québécs historia avgjordes det hela på marginalen. Detsamma gällde den engelska erövringen 1759.
Sedan valet i början av september regerar PQ:s ledare Pauline Marois i minoritet i Québéc City. Hon är provinsens första kvinnliga premiärminister. Hennes parti fick knappt 32 procent av rösterna och 54 mandat av totalt 125 platser i provinsparlamentet. PQ förlorade ett antal procentenheter men vann fyra mandat. Förutsättningen för segern var de regerande provinsliberalernas starka tillbakagång – betydligt tydligare i röster än mandat. Liberalerna slutade som officiellt oppositionsparti med 31 procent av rösterna och hela 50 mandat. Det moderata nationalistpartiet Coalition Avenir Québéc (CAQ) fick 27 procent av rösterna och 19 mandat och det vänsterinriktade Québéc Solidaire fick sex procent och två mandat.
Valet var ingen stor seger för separatisterna. Liberalerna förlorade på en ansträngd ekonomi, korruptionsanklagelser och vårens intensiva konflikt med provinsens studenter. En höjning av studieavgifterna med 82 procent och hårda lagar mot protestaktioner slog tillbaka mot provinsregeringen. Att PQ:s andel av rösterna faktiskt minskade är inget bra argument för nya folkomröstningar. Däremot är det ett starkt argument för att driva fram konflikter med den federala regeringen. Québéc går inom något år mot ett nyval – att regera i minoritet blir svårt i längden. PQ har traditionellt alltid lyckats bäst med att öka sitt stöd när Ottawa uppfattats som negativt inställt till ”la belle province”. Tidigare årtiondens eviga strider om landets konstitution har i detta avseende varit en ständig huvudvärk för landets premiärministrar och en välsignelse för separatisterna i Québéc.
De federala politikerna tar det tills vidare lugnt. De vet att Marois idag inte har något stöd för att driva riktigt radikala krav. Stephen Harpers konservativa regeringsparti har endast fem ledamöter från Quebec i sin parlamentsgrupp – det minskar oron för ökat stöd för PQ. De flesta av Québécs representanter i Ottawa tillhör numera vänsterpartiet NDP, som utgör den officiella oppositionen efter de federala liberalernas katastrofval 2011.
Istället för att ägna sig åt att splittra landet kommer Marois att få lägga sitt politiska kapital på att upphäva höjningen nav studieavgifterna, avskaffa de nya lagarna mot protestaktioner och kräva mer makt från Ottawa över socialförsäkringssystemet, kultur och bistånd. Kraven på den federala regeringen och en skärpning av de redan hårda språklagarna kan dock skapa den konfrontation som PQ torde hoppas på.
Den första punkten på regeringens dagordning blev dock korruptionen inom provinspolitiken. De två första lagförslag som lades fram inför nationalförsamlingen i Québéc handlade båda om begränsningar av privata partibidrag. Marois vill begränsa stödet till maximalt 100 dollar per person och ta bort avdragsrätten för politiska donationer. Bidrag från företag är redan olagliga i provinsen. Samtidigt ökas provinsens direkta stöd till partierna. Den konservativa federala regeringen gör tvärtom – man har till och med avskaffat det offentliga stödet till partierna på den nationella nivån.
Regeringsförslagen ackompanjeras av stor dramatik. Både borgmästaren i Montréal och hans kollega i Laval, provinsens tredje största stad, har nyligen tvingats avgå efter korruptionsanklagelser. Både företrädde lokala partier – något som ytterligare torde stärka Pauline Maurois och PQ:s aktier.
De tidigare folkomröstningarna var väldigt olika. I den första 1980 fick Parti Québécois förste premiärminister René Lévesque hela 60 procent av väljarna emot sig och tvingades gå över till att stärka provinsens självstyre i små steg. Vid nästa försök, 1995, blev det extremt jämnt – PQ förlorade med endast 53 000 röster – en dryg procentenhet. Senare visade det sig att den federala regeringen gett olagliga bidrag till nejkampanjen. Idag är stödet för självständighet långt under 50 procent. Det krävs betydande insatser av den nya provinsregeringen innan den åter igen kan begära väljarnas stöd för ett självständigt Québéc. Insatser som också måste innefatta att bevisa partiets förmåga att styra provinsen trots sin svaga parlamentariska ställning.
Ett självständigt Québéc framstod under ett antal år som en högst realistisk möjlighet. Jean Charest, den nu även ur provinsparlamentet utslagne liberale premiärministern, gick från att leda de konservativa i Ottawa till att bli partiledare för liberalerna i Québéc – för att ”rädda Kanada”. Det är inte så konstigt som det låter eftersom det inte är ovanligt att politiker byter partifärg i Kanada. Det gäller idag till exempel både ledaren för NDP och för de federala liberalerna. Till det kommer att inte minst Québéc ofta varit dominerat av olika partier på provins- respektive federal nivå. Den kanadensiska kombinationen av majoritetsval och flerpartisystem ger ofta förvånande och dramatiska resultat. Efter valet 1993 hade de konservativa bara två representanter i parlamentet i Ottawa – Charest, omvald i Sherbrooke i östra Québéc, var en av dessa.
Separatismen bygger på det historiska arvet, språket och fransmännens upplevelse av att under många år ha varit dominerade av sina engelsktalande landsmän. Kärnan har varit väl så mycket social som kulturell. Även upproret 1837/38 var till stor del en strid om sociala och ekonomiska villkor – inte bara en strid mellan språkgrupper. Resultatet har blivit en ständig kamp för mer självbestämmande och större plats för det franska språket Hela Kanada är sedan 1969 officiellt tvåspråkigt. I sina bästa stunder är separatismen en vacker dröm om att bevara ett ovärderligt kulturellt arv. Baksidan är byråkratiska språklagar för näringsliv och utbildning som gör livet svårare för andra etniska grupper än den egna.
Separatismens mörkaste sida visade sig i skiftet mellan 1960- och 1970-talen. Front de Libération du Québéc bedrev terror som krävde människoliv och spred skräck. Premiärminister Trudeau sände 10 000 soldater till provinsen. Ottawas reaktion var möjligen överdriven men terrorn var en realitet – kulmen blev mordet på en federal minister. De Gaulles fullständigt ansvarslösa ord – ”Vive le Québéc libre!” – i ett tal i Montréal 1967 gjorde inte saken bättre. Idag finns det i praktiken inget stöd för våld som ett inslag i kampen.
PQ beskrivs ofta som ett socialdemokratiskt nationalistparti. Det kom till makten för första gången 1976. Eftersom språkfrågan är partiets raison d´être samlar det samtidigt ett brett politiskt spektrum. Det underlättar inte alltid partiets inre liv. Historiskt har provinsens nationalister inte alltid stått till vänster. Både under 1800-talet och i modern tid samarbetade man ofta med de federala högerpartierna. Under åren 1944-60 dominerades Québéc av partiet Union National under premiärminister Maurice Duplessis ledning. Det stod för en katolskt präglad konservativ politik där antikommunism var en viktig beståndsdel. Dagens separatister står mer till vänster men driver en vänsterliberal linje som knappast skrämmer någon. Om man får tro Kanadas komiker så är de mest entusiastiska separatisterna partiledarnas amerikanska hustrur.
