SPANIEN Den spanska ekonomin återhämtar sig sakta, men krisen ser ut att bita sig fast. Waldemar Ingdahl rapporterar från ett Spanien som präglas av ungdomsarbetslöshet, regionala skillnader och – abortfrågan.
Det sägs att det var en präst som 1887 öppnade Café Comerical vid Glorieta de Bilbao, rondellen där Carranza korsar Madrids affärsgata Fuencarral. Sedan 1909 ägs det av familjen Contreras, nu i fjärde generationen.
Ljuskronor i järn, kolonner, stora svartnande speglar och kypare i vita jackor. Här samlades liberalerna efter nederlaget i spansk-amerikanska kriget, republikanerna höll poesiaftnar under inbördeskriget och efteråt var det stamhak för journalisterna på den francotrogna tidningen Arriba. Författaren och nobelpristagaren Camilo José Celas roman Bikupan utspelar sig här. Traditionen väger tungt.
Samtidigt var Comercial först i Spanien med kvinnlig serveringspersonal och gästerna är en otvungen blandning av studenter, intellektuella och äldre stamgäster som engagerar sig i schackspel och filosofiska samtal. Många twittrar även här på sina smartphones. Precis som i Bikupan spelar de ständigt skiftande perspektiven roll för att bedöma stadens myllrande livsöden.
Spanien har börjat att andas en försiktig optimism, främst då läget tidigare varit så uselt i ekonomin. Microsofts grundare Bill Gates köpte i oktober en stor aktiepost i byggnadsbolaget FCC. Det har kallats vändpunkten, särskilt med tanke på att just byggandet drabbades så hårt efter landets stora fastighetsbubbla. FCC har vunnit kontrakten att bygga tunnelbanorna i Riyadh och Panama City.
INE, den statistiska centralbyrån, noterade att tredje kvartalet i år gav 0,1 procents tillväxt och bromsar BNP-fallet till 1,3 procent för 2013. Budgetunderskottet sjunker till 6,5 procent av BNP och konsumtionen har stigit för första gången på två år. INE:s prognos på 0,7 procents BNP-tillväxt 2014 och 1 procent 2015 bedöms som för försiktig. Besparingarna i budgeten för 2013 på nära 40 miljarder euro är ett krav för att ECB ska stödköpa spanska statsobligationer. Antalet offentliganställda minskat med 150 000 personer på två år.
Arbetslösheten ligger på 26 procent och på 50 procent för dem under 25 år. Trots tillväxten verkar arbetslösheten hålla sig över 20 procent till 2018, enligt IMF. De höga siffrorna beror på byggnadsindustrins kollaps, inte minst då den gav många yngre arbete. Siffrorna beror även på att det är mycket svårt att avskeda fast anställd personal och därför arbetar många på korttids- eller säsongskontrakt. De räknas inte som anställda i statistiken. Det visas av att statistiken inte påverkats av den kraftiga utvandringen, främst av latinamerikanska och rumänska gästarbetare. Dessutom ser även Spanien effekterna av rationaliseringar och automatisering.
Ekonomin har fått ett lyft genom regeringen Mariano Rajoys reformer. Det är nu möjligt för arbetstagare och arbetsgivare att förhandla om att sänka lönerna istället för att avskeda personal. Lönerna har inte stigit sedan 2012 och de statsanställdas löner kommer att frysas för fjärde året i rad. Det har stimulerat exporten, som i år borde växa med mer än fem procent 2014 och fördubbla dess andel av ekonomin. Regeringen diskuterar om den lagstadgade minimilönen ska finnas kvar och om Spaniens relativt låga skatter behöver sänkas.
Reformerna har varit dyrköpta. Partido Popular är ett mycket brett parti som rymmer allt från nationalistiska konservativa katoliker till storstadsliberaler. Den stora kontroversen om abortlagstiftningen beror på att Rajoy kohandlat med de konservativa om tidigare skattehöjningar och frisläppta ETA-fångar. År 2010 släpptes aborten fri till den 14 veckan. Det stoppar den nu föreslagna abortlagen, som i vissa stycken är hårdare än den tidigare lagen från 1985, då abort inte ska vara tillåtet vid missbildningar på fostret. Rajoy har egen majoritet i parlamentet, men det inte säkert att han får med sig hela sitt parti då tidigare premiärministern José Maria Aznar uttryckt kritik av lagförslaget. I opinionsundersökningar stödjer 80 procent av de tillfrågade någon form av fri abort, även om en stor minoritet är för begränsningar.
Nästa prövning blir pensionssystemet. Det är underfinansierat och förlorar årligen så mycket som 1,4 procent av BNP. Den tidigare regeringen Zapatero höjde pensionsåldern från 65 till 67 år. Fram till år 2050 kommer antalet pensionärer ändå att öka från 9 miljoner till mer än 15 miljoner, så den nu föreslagna pensionsreformen skulle knyta indexeringen av pensionerna till den förväntade livslängden och till storleken på den statliga pensionskassan. Pensionärerna är en stark väljargrupp som i fjol såg en liten förstärkning av sin köpkraft. De har reagerat kraftfullt på att förslaget inte låter pensionerna följa inflationen och kan urholka värdet. Socialistpartiet är kritiskt, men det är tveksamt om det skulle riva upp reformen efter valet 2015.
Enligt Europeiska kommissionen kommer statsskulden år 2015 att stiga till 100 procent av BNP, från 36 procent före krisen 2007. Bankräddningen har fått skulden att växa. Efter att ifjol ha fått ett räddningspaket på 41 miljarder euro försöker nu bankerna betala av och har strypt krediterna till näringslivet och hushållen. Ett av de positiva tecknen från tredje kvartalet 2013 är att utlåningen ökat lite, från sin djupfrysta nivå.
Staten försöker få rätsida på bankerna. Sareb är ett statligt bolag som påminner om svenska Securum på 90-talet. Det ska under femton års tid överta och avveckla dåliga krediter från de fyra konkursmässiga affärsbanker som förstatligades under krisen. Hittills har Sareb kunnat samla in omkring 50 miljarder euro.
Skuldavskrivningen sker bakvägen via längre löptider för lånen och lägre räntor. De låga räntorna beror på ECBs hot om att för första gången sätta sin inlåningsränta till minus (banker och finansbolag lånar då hellre ut pengar än sparar dem hos ECB), den japanska centralbankens expansiva kreditpolitik och det sjunkande priset på guld.
Många tycker sig se ljuset i tunneln. Därför var sophämtarnas strejk i november så nedslående i det annars så rena Madrid. Skulle sopbergen skada stadens rykte på samma sätt som för Neapel? Skulden lades på borgmästaren Ana Botella för att hon till en början inte tog itu med strejken och sedan inte kunde komma fram till ett smidigt avtal med fackföreningarna. Botella är gift med före detta premiärminister José Maria Aznar och en del av den politiska elit som skapats av statsmaktens decentralisering.
Francisco Franco styrde med järnhand från huvudstaden. Det demokratiska Spanien delades upp i 17 regioner, autonomier, med en hög grad av självstyre. Staten disponerar omkring 20 procent av de offentliga medlen, autonomierna runt 40 procent och de 8.119 kommunerna resten. På 80-talet inledde premiärminister Felipe Gonzalez en politik där han byggde allianser med vänsternationalisterna i regionerna och kunde få röster i utbyte mot ökad autonomi och anslag från Madrid. Det skapade ett utrymme för svällande byråkrati och korruption.
Självstyret har kantats av otydlig maktdelning utan insyn, juridiskt godtycke och stigande utgifter. Regionerna ansvarar för skolor, universitet, sjukvård, socialpolitik och många har även egen representation utomlands. Graden av självstyre varierar. Baskien och Katalonien har sina egna polisstyrkor. Resurserna fördelas av centralregeringen, förutom i Baskien och Navarra som har även sina egna skattesystem, men verksamhetsbesluten fattas lokalt.
Ekonomin varierar. Asturien och Balearerna har i stort sett inget budgetunderskott. Katalonien, Murcia och Navarra är konkursmässiga. Regelverken för företagande, säkerhetsföreskrifter, betygssystem, miljöpolitik och så vidare kan skilja sig åt och skapar ofta problem i vardagen. Alla regioner driver egna TV-kanaler och uppmuntrar lokala dialekter och språk före kastiliansk spanska.
Det första intrycket i Barcelona är att flygplatsen El Prat är mer trafikerad än Madrids Barajas. En strejk stoppar tågtrafiken på Estació Barcelona-Sants. Gatubilden domineras på skyltarna av det katalanska språket, men kastilianskan hörs lika ofta i den slitna tunnelbanan och på gatan.
Katalonien får 50 miljarder euro i ekonomiskt stöd från staten varje år. Regionstyrets president Artur Mas menar att Katalonien i sin tur årligen avstår 15-16 miljarder euro netto till den spanska staten och har krävt samma ekonomiska självstyre som Baskien och Navarra. Ekonomiskt har Katalonien goda förutsättningar. Regionen står med 16 procent av befolkningen för 20 procent av Spaniens BNP. Utrikeshandeln är något större än handeln med resten av Spanien och på tillväxt.
Regionstyret har utropat den 9 november som datum för en folkomröstning om självständighet. Madrid säger blankt nej, folkomröstningen är inte förenlig med konstitutionen. Katalonien ska därför lansera kampanjen ”Let us vote” för att vinna utlandets sympatier.
Katalonien plågas ännu av Francotiden då katalansk kultur och språk förtrycktes hårt, 4 000 katalaner avrättades och ytterligare 30 000 fängslades. Fast skiljelinjerna går inte bara mellan det katalanska och det spanska. Självständighetsförespråkarna är delade på höger och vänster, med var sin variant på den katalanska flaggan. Artur Mas håller ihop en skakig borgerlig koalitionsregering i regionstyret.
En majoritet stödjer en folkomröstning men det är osäkert om den skulle rösta för självständighet. Riktigt hur ett självständigt Katalonien skulle se ut är osäkert, och EU-kommissionens vicepresident Joaquin Almunia har deklarerat att det på nytt skulle behöva söka medlemskap i EU och euron. Det skulle Spanien blockera, då alla medlemsländer måste vara eniga.
Patina ger charm till en viss gräns, sedan blir det bara gammalt och slitet. Det talas om en renovering av Café Comercial, men skulle gästerna finna sig tillrätta i det nya? Spanien har fortsatt existera då alla i slutändan uppfattat att upplösningen skulle bli problematisk även under de bästa av förutsättningar. Premiärminister Mariano Rajoy sammanfattar läget bra: ”recessionen är över, krisen fortsätter”.
