När Alliansen vann valet 2006 firade svenska soldater i Kosovo natten lång. Äntligen skulle det bli slut på den socialdemokratiska vanskötseln av försvaret! Sju år senare har regeringen förlorat förtroendet hos officerare, soldater och civilanställda. Orsaken till detta är inte enbart den förda politiken. Främst beror det på regeringens undermåliga ledarskap.
Alliansen vill styra, men inte leda. Den vill bestämma, men inte ta ansvar. Den vill omstrukturera och kontrollera, men inte utvärdera den förda politiken. Den vill kritisera, men inte erkänna egna fel och brister. I nuläget ger varken statsministern, försvarsministern eller regeringen i helhet ett intryck av att vilja utöva positivt ledarskap.
Som en del av regeringens och försvarsministerns ansvar för att Sverige har ett välfungerande försvar ingår nämligen ledarskap. Att som regeringsföreträdare och statsråd bedriva ledarskap är inte frivilligt, det görs oavsett om vederbörande vill det eller inte. Frågan är vilken typ av ledarskap som bedrivs.
Regeringens och de enskilda statsrådens agerande har en stark inverkan på myndigheternas interna liv. En driven, kunnig och lyhörd minister skapar positiv energi i myndigheten. En minister som däremot tycks mer inriktad på att mekaniskt implementera regeringens linje än att lösa uppgiften inger däremot inget förtroende, utan bidrar istället aktivt till en sämre anda. Även regeringen som kollektiv har möjlighet att utöva ledarskap. Det gäller att göra avvägningar. Regeringens senaste beslut att spara 500 miljoner på personal i Försvarsmakten mitt under en pågående rekryteringskris utgör här ett paradexempel på dålig timing och situationsuppfattning. Dålig anda, bitterhet och en känsla av hopplöshet är direkt skadliga för en organisation. Hur ska Försvaret kunna rekrytera nya drivna medarbetare under sådana förhållanden? Paradoxalt nog kan besparingar ätas upp av de negativa biverkningar som de ger i form av sämre arbetsmoral och framåtanda i myndigheten.
Vad skulle då regeringen och försvarsministern kunna göra för att utöva ett positivt ledarskap? Egentligen är det ganska enkelt. Regeringen kan då och då berömma dem som riskerar liv och lem för Sverige. Den kan erkänna att den förda politiken inte alltid har varit genial. På ett ödmjukt sätt skulle regeringen kunna diskutera de problem som myndigheten upplever under omställningen till yrkesförsvar. Reinfeldt och hans ministrar skulle kunna visa förståelse för den svåra situation som lett till att nyexaminerade fänrikar och nyanställda soldater överväger att avsluta sin karriär innan den ens har börjat. Den kan visa sympati för att rutinerade plutonchefer avrustat på grund av bristande framtidstro. Istället svarar regeringen med nedskärningar, glädjekalkyler och tal om ”särintresse”.
Regeringen håller envist fast vid att den egna politiken är felfri. Dessutom försöker Moderaterna just nu vinna röster på minsta investering som Försvarsmakten gör. Det är ur ledarskapssynpunkt direkt destruktivt. Förtroendet mellan folkvalda, regering och försvarsmakt är av strategisk betydelse. Nuvarande situation riskerar att spä på det trauma Försvarsbeslut 2000 och 2004 utgjorde, och kan få långsiktigt allvarliga konsekvenser för Försvarsmaktens förmåga att utföra sina uppgifter.
Regeringen har nu aviserat en höjning av försvarsanslaget. De positiva reaktionerna från försvarsanställda har uteblivit. Beror det på otacksamhet eller på att höjningen är onödig? Nej, det beror på bristande förtroende för regeringens ledarskap. Personal i försvaret misstror helt enkelt regeringen, även när den kommer med gåvor. Med tanke på regeringens bristande ledarskap så borde den knappast räkna med glada miner och muntra tillrop.
