Per Grankvist, chefredaktör för CSR i praktiken, har inkommit med en replik på mitt blogginlägg om Fairtrades rättvisehegemoni i förra veckan:
Den poäng jag gör i ledaren är inte att de klassificerar sitt kaffe som direct trade, men att de inte ger konsumenter tillräcklig vägledning om vad som direct trade innebär. Jag menar alltså att om de inte kan ge oss som konsumenter att förstå hur märkningen fungerar, eller ger direkt vilseledande förklaringar – som jag fick – så finns det anledning för konsumenterna att tvivla på hur mycket en sådan förklaring egentligen är värd.
Jag avfärdar alltså inte deras hållbarhetsarbete som sådant så mycket som jag sätter fingret på att det sätt som de kommunicerar sitt hållbarhetsarbete inte är tillräckligt för att ge dem de förtroende som de hoppas att vi ska ge dem på.
Jag tycker inte att man som företag ska lägga sitt etikarbete i Unga Örnars händer eller några andras händer heller, för den delen, men att man ska vinnlägga sig om att förstå hur hållbarhet kan bidra till ökad lönsamhet, ett resonemang jag utvecklade i boken CSR i praktiken www.csripraktikenboken.se
Tvärtemot vad du skriver är jag inte upprörd över ”direct trade” och har jag inga synpunkter på om man väljer Fairtrade eller om man väljer att arbeta direkt med odlare, så länge man kan redovisa hur exakt det går till. Det räcker inte, menar jag, med svepande formuleringar om att sträva efter det ena eller det andra när man inte ger några som helst fakta som stödjer ett sådant påstående.
Per Grankvist, chefredaktör för CSR i praktiken
Svar: Att ta ansvar handlar inte om att låtsas som att man tar ansvar, men att visa att man gör det, skriver Per Grankvist i sin ledare, som avslutas med konstaterandet att han hellre väljer företag som valt Fairtrade-certifierat kaffe, choklad och te. Inte för att de är så framgångsrika att de har råd med det, utan för att de förstår att de på sikt inte har råd att strunta i det.
Det krävs ett visst mått av fantasi för att inte uppfatta detta som en uppmaning till rättning i ledet, och Grankvists klargörande är därför välkommet. Jag håller med om att man ska kunna kommunicera sitt hållbarhetsarbete på ett vettigt sätt, framför allt om man aktivt använder det i sin marknadsföring.
Det vore intressant att se vad det stickprov Per Grankvist gjort – att fråga ett cafébiträde om vad kaffemärkningen egentligen innebär – skulle ge för resultat angående Rättvisemärkt. Skulle majoriteten av de cafébiträden som spiller upp Fairtrade-kaffe kunna ge en tillfredsställande förklaring av prissättningsmodeller och kollektivjordbruk, eller skulle man få nöja sig med en halvsanning om ”rättvisa löner”?
