Från antikens Aten, via medeltida stadsstater, till revolutionerna i USA och Frankrike. Det är knappast en unik resa som Roger Osborne tar med sig läsaren på i boken Av folket, för folket. Snarare är det demokratihistoriens formulär 1A, som avslutas med mellankrigstidens tillbakagång och demokratins segertåg efter kalla krigets slut.
Att skriva om demokratins historia är att ge sig in på vältrampade stigar. Nydanande perspektiv och innovativa synvinklar krävs av den författare som vill bidra med något nytt.
Roger Osbornes framställning försöker utskilja sig genom tre grundläggande antaganden. För det första att demokratin alltid måste byggas underifrån. För det andra att nya demokratier sällan tar hjälp av tidigare erfarenheter i sitt bildande, utan skapas inom samhällen utifrån deras egna behov. För det tredje att demokratin inte går att definiera utan ser radikalt olika ut beroende på tid och plats. Dessa tre grundantaganden löper som en röd tråd genom boken.
Nu är de knappast så nydanande som författaren själv vill göra gällande. Speciellt de två första förekommer även i många andra demokratihistoriska böcker. Dock ska Osborne ha beröm för att han löper linan ut i sin tro att demokratins framväxt inte kan förklaras som en kronologisk utveckling. Det är en härlig oordning som beskrivs, där demokratin skjuter upp som skott på de mest oväntade ställen och på de mest oväntade sätt. Historien läggs inte tillrätta i efterhand utan är i sanning kaotisk.
Däremot förirrar sig författaren i antagandet att demokratin är omöjlig att definiera. Visst är demokratin ett svårfångat begrepp, men utan definitioner riskerar analysen att bli motsägelsefull. Osborne faller rakt ner i denna fälla.
Extra allvarligt blir det eftersom Osborne ofta fäller moraliska omdömen om hur demokratiskt ett visst land, eller en viss reform, är. Genomgående problematiseras dagens moderna demokratier kraftigt, medan de flesta andra alternativ lyfts upp som goda föredömen.
Så beskrivs exempelvis det antika Grekland redan i förordet som ”den mest utvecklade demokrati som någonsin funnits”. Detta trots att enbart ett fåtal vita män hade rösträtt och att viktiga poster reserverades för eliten. Att Romarrikets republik bestod av flertalet plebejer, som sålde sina röster och befann sig i ett närmast liveget förhållande till sina patricier, problematiseras inte alls. Istället förklarar Osborne i positiva ordalag att olika samhällsklasser stod i nära kontakt med varandra.
Samma naiva glasögon använder Osborne när han analyserar de nutida demokratierna i Indien och Latinamerika. Utan definitioner blir allt relativistiskt.
De västerländska demokratierna beskrivs däremot som passiva valsystem där marknaden gjort medborgarna till konsumister, oförmögna att ägna tid åt det politiska livet. Istället är det en liten elit som tävlar om makten. Ironiskt nog nämner Osborne 30-talets USA som ett tillfälle då trenden vände. Visst, massuppsägningar och soppkök fick säkert många att engagera sig för förändring, men betyder det att samhället blev mer demokratiskt?
Dessvärre smittar denna tendens att hacka ner på västerlandet av sig även på faktahanteringen. Ett av de mest slående felen är när Osborne hävdar att Tony Blair i sitt Chicagotal 1999 sade att västvärlden har rätt att intervenera i andra länder för att ”skydda sina egna intressen”. De anledningar som Blair i själva verket angav som grunder för intervention var folkmord samt förtryck som skapar stora flyktingströmmar. Ett antal liknande faktafel återkommer här och var i boken.
Sammantaget är Av folket, för folket en hyfsat ordinär historiebok över demokratins framväxt som tar med väljaren på samma kronologiska resa som alla andra. Främst skiljer boken ut sig genom den kaotiska utvecklingssynen, där nya demokratier sällan drar lärdomar från historiska valsystem. Faktafelen och den tendensiösa nedvärderingen av västerländska demokratier stör dock framställningen kraftigt.
För den som vill lära sig mer om demokratins framväxt finns det betydligt bättre alternativ.
